Älskade Ellada…

Jag bor sedan nio år tillbaka i en liten by på södra Kreta. Jag bor inte i Kretas huvudstad, Heraklion, inte heller i Chania, som är denna delen av Kretas största stad. Och jag bor långt från Aten. Men jag bor i Grekland. Och jag älskar detta land obeskrivligt mycket.

Just nu går mitt nya hemland genom en massiv kris, det kan ingen ha missat även om de flesta av er som läser här sitter på andra sidan Europa. Det finns så många parametrar i denna kris, och som i många konflikter och kriser är det inte glasklart vems felet är. Det finns inte en sida som bär skuld, inte en part som man kan kasta all skit på. Alla har en del av ansvaret för det som händer i Grekland nu, från tyska banker och politiker ner till den enskilde greken. Det är en soppa.

Det är inte lätt att välja sida i det här, högern och vänstern i Grekland har båda poänger och oavsett vilken sida man väljer så ser den närmaste framtiden oerhört dyster ut för mitt älskade Ellada. Väljer man vänsterradikalerna som vill lämna eurosamarbete för en fullkomligt oviss framtid med en mycket möjlig depression som resultat (men med kanske lite mer hopp om en uppåtkurva inom hyfsat överskådlig framtid)? Eller väljer man att svälja stoltheten för att bli kvar i eurosamarbetet med en tydligare framtid i sikte, utan depression men också utan mycket hopp om ett lyft varken i morgon eller inom överskådlig framtid? Frågan delar folket i två läger och de är ganska jämnstora.

Över Grekland fortsätter solen att skina oförtröttat, havet är glasklart och maten i hemmen doftar lika gott. Paleochora går inte att jämföra med Aten, jag lever i vad som närmast kan beskrivas som en oas. Här är jordens tillgångar många och turister trivs så bra att de aldrig kommer sluta komma hit. Denna del av landet kommer att slås mindre hårt än andra delar, oavsett vilken väg Grekland väljer att gå.

Jag är glad att jag inte har rätt att rösta på förslaget som i grund och botten sägs handla om Greklands varande eller icke varande i eurosamarbetet, för då hade det varit min skyldighet att rösta. Jag vet inte vad som är bäst. Jag har alltid lutat åt vänster och även nu dras jag åt det hållet, men frågan är så allvarlig. Jag har inte tillräckligt med kött på benen och jag undrar om någon alls egentligen har det.

Den enda sak jag känner mig säker på är att solen även i framtiden kommer att skina över detta välsignade land. Frukt och grönsaker kommer fortfarande att smaka himmelska, och havet kommer att omfamna mig med samma passionerade kärlek varje sommar. Förr eller senare kommer Grekland att komma på fötter igen, och min djupa kärlek till henne kommer alltid att bestå.

Ska ni resa till Grekland i sommar så fortsätt glädjas över det. Det finns inget för vänligt sinnade besökare att frukta här. Men ta med kontanter.

Sommarlovsmode

Sommarlovet är ännu bara några dagar gammalt, men mina barn hittade rätt mode direkt. Vi är ute till sent på kvällarna och sedan sover de små liven till 10-11 på morgnarna. Jag hade kommit överens med Max barnvakt att han skulle lämnas klockan 9 varje morgon, för han har alltid varit morgonpigg oavsett vilken tid han somnat på kvällen, men redan igår var det jättesegt att få liv i honom klockan kvart i nio. Så jag ändrade tiden till 10, nu är klockan över nio och han sover fortfarande väldigt gott, det har aldrig hänt förr… Τα παιδάκια μου μεγάλοσαν

I övrigt har vi målat om även i sovrummet nu, en vägg i tegelstensrött och resten i en ljus krämfärg. Jag ville ha en kall röd färg som drog åt rosa/lila, men det var Aris inte alls sugen på. Han fick bestämma denna gång och det blev ju jättefint. Nu behövs nya sängkläder och nya gardiner, sen kommer det vara riktigt flott därinne. Behöver jag säga att jag är riktigt trött på att måla? Särskilt eftersom det är väldigt varmt…

Sommaren har nämligen kommit med besked, vi har över 35 grader om dagarna och kvällarna är perfekta. Nu är badsäsongen igång på riktigt.

På lördag kommer pappa och hans Maria, det ska bli riktigt skoj! Därefter kommer mamma och moster Eva – också riktigt skoj! Det är en fin tid vi har framför oss.

Dessutom har jag bestämt mig för att njuta av att vara jag mitt bland jobb, barn, matlagningar och annat. Jag går och får massage en gång i veckan, manikyr och pedikyr med jämna mellanrum och istället för att kladda med vaxstrips, som jag gör hela vintern, går jag nu och får de oönskade håren bortrivna av ett proffs. Livet som lyxtjej (fast det är så billigt här att det är en skam att inte utnyttja tjänsterna)! Igår fick jag årets första manikyr med shellac (som håller cirka 2 veckor), mycket flott!

nailart1

Ja, det syns inte så himla bra kanske, men det är ganska neutral färg med en liten tattoo på ringfingret. Det är första gången jag testar en sådan, tycker det är ganska fint, men kommer nog inte ha det så ofta. Gillar att ha relativt enkla naglar.

Sommarlov

Kom just hem efter ett besök till min kompis Ellie – som är massös. Älskar att ha en vän som är massös, särskilt när jag har superknölig högeraxel. Nu är jag oljig och väldoftande och mjuk som en liten bebis.

Livet har förändrats lite sedan Lilla kom hit. Nu går jag på hundpromenader två-tre gånger per dag och jag älskar det! Lilla har lärt sig gå i koppel men jag har henne lös ändå, för hon följer mig troget var jag än går.

LillaElli

Mina flickor!

Sedan har vi målat om här hemma, från murrigt gult, orange och brunt har vi nu fräscht turkost och vitt som kombineras med mina starka färger i gardiner och andra tyger. Det är så fiiiint! Ska visa bilder en dag när jag har några.

Idag är det skolavslutning på Ellis skola och på måndag är det Max tur. Sedan är det officially slut på läsåret, jihoo! En lång, varm och händelserik sommar väntar, jösses vad skönt!

2015-06-06 16.21.17-1

Det blir mycket sånt här framöver :)

Dilemma

Nu har jag gett mig in på en snårig stig. För några veckor sedan dök det upp en hund här hos oss. Hon började sova utanför vår ytterdörr och tydde sig till mig medan hon var rädd för alla andra. Hon var otroligt söt och runt ett år gammal. Jag pratade med en vän som arbetar för frivilligorganisationen för herrelösa hundar och katter här i Paleochora och hon bekräftade att hunden som kommit till mig var herrelös. Efter några dagar tyckte jag att hon nog skulle kunna få stanna hos oss. Frivilligorganisationen för herrelösa djur svämmar över och skulle jag lämna henne hos dem så kändes chanserna för att hon skulle hitta ett hem ganska små. Dessutom kom hon väldigt bra överens med vår gamla hund, som annars kan vara lite si och så med andra hundar.

Men jag ville inte skaffa en hund till bara för att binda upp den utanför huset och Aris är helt emot att ha hundar inomhus. Därför har jag innan alltid sagt att jag inte vill ha någon hund alls. Ska man ha en hund så ska man ta ansvar för att ge den ett fint liv. Denna lilla fick ett halsband, en matskål och en liten bädd utanför vårt hus, men frihet att komma och gå som hon ville. Nu när hon känner sig trygg här så har hon börjat ge sig ut på eskapader. Hon går bland annat till strandbaren och stör och idag fick jag veta att folk har börjat irritera sig på henne för hon är ju ung och lekfull och lite busig.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra! Jag har bundit henne tillsammans med vår gamlehund på en skön, skuggig plätt i trädgården. Ska försöka träna henne att gå i koppel och ta henne på många promenader. Än så länge går hon inte en centimeter med kopplet på sig, så det är ju ett problem.

Det känns inte så bra att ha henne bunden, men jag kan ju heller inte ha en hund som springer runt och stör folk. Det känns som att jag har målat in mig själv i ett hörn här…

2015-05-14 21.38.11

Vi kallar henne Lilla.

En krokig väg mot ofrånkomlig död

Jag är inte vidskeplig, jag tror inte på sådant som inte kan förklaras på ett eller annat sätt. Vissa saker som inte riktigt kan bevisas kan jag ändå drista mig att tro på, men då tänker jag att det handlar om att vi inte kan förklara/bevisa det än eftersom vi inte kommit tillräckligt långt. Anyway. Trots detta finns det en sak som återkommer precis hela tiden och som irriterar mig något fruktansvärt. Varje gång det går bra på något plan och jag yttrar detta så kan jag vara ganska säker på att det som gick så bra snart faller platt. Och tvärtom. Waddahell handlar det om? Är det bara mig det händer eller är det allmängiltigt? En universallag?

Livet är krokigt och svindlande och mörkt och besvärligt, så mycket är säkert. Man verkar inte komma undan svårigheter hur man än förhåller sig. Man tvingas gång på gång stanna upp, trycka på paus, försöka hitta en normal hjärtrytm och sedan trampa vidare och hoppas att man snart hittar ljuset i tunneln. Sedan får man passa på att njuta av det medan det varar för man kan vara ganska säker på att man snart kommer till en ny krokig tunnel.

Jag kan bli så överjävla less på det ibland. Man sliter som en myra för sin lycka och ändå är det inte alltid upp till en själv att nå den. Ironin i det hela är att man snart är död och vad spelar någonting för någon som helst roll ett ögonblick efter ens sista andetag? Hur kan man ta någonting på allvar med den vetskapen egentligen? Allt som känns så starkt idag, som påverkar ens nu så fullkomligt, har egentligen ingen som helst betydelse. Hur blir vi inte alla galna av den tanken? Vi har ju inget val förstås. Livet handlar uppenbarligen om att göra det bästa man kan av en överjävlig och hopplös situation. Och till stor del att hitta sätt att distrahera sig själv från den enda sanningen – döden.

Ljuva tid

Igår packade jag badväskan innan jag hämtade upp barnen från skola/dagmamma, och sedan körde vi direkt till stranden. Det kändes lite som att vi var små kor som släpptes ut på grönbete. Jag hade strandleksaker såväl som matsäck med mig och vi stannade till klockan 18. Barnen badade nästan konstant, fast jag tyckte det var lite för kallt så jag gick bara i till hälften.

Efter stranden åkte vi hem och åt linssoppa, kalitsounia och en liten glass till efterrätt. Jag och Elli läste lite läxa och Max såg på TV. Sedan somnade barnen som små stockar klockan 20, då solen fortfarande var uppe.

Det blir repris idag!

2015-05-04 17.09.35

Första maj välkommen

Första maj och alla är lediga – utom Paleochoras alla småföretagare som idag har extra öppet. En tredagarsledighet lockar alltid hit besökare från orterna på norra delen av ön, så alla restauranger, småbutiker och hotell är såklart öppna.

Igår öppnade legendariska Paleochora Club upp igen, efter att ha varit nerstängt något decennium (med undantag för ett år så några Chaniotes försökte sig på konceptet och misslyckades). Klubben är gigantisk och går numera under namnet Pearl Cavo (!?). Jag och Aris placerade barnen hos familj och vänner och gick dit. Det är väldigt modernt, annorlunda mot hur det brukade vara under sina glansdagar på 80- och 90-talen, men allt är ju annorlunda idag, även förväntat klientel, så vi får väl hoppas att det går hem. Jag tycker det är skitkul att det finns en stor klubb i Paleochora nu, det känns lovande för nöjeslivet. Men det ska sägas att det är en stor klubb, det krävs mycket folk för att få igång feststämningen. Igår var i stort sett hela Paleochoras invånare i åldern 15-50 där och lokalerna kändes halvtomma.

Jag fick sovmorgon till 9.30 idag, sedan masade jag mig upp, tog ett bad och satte mig för att jobba lite. Barnen är utplacerade till klockan 14, men nu börjar jag faktiskt längta lite efter dem. Det är otroligt skönt att ha ett dygn (eller ens ett halvt) för sig själv ibland, och ännu skönare att sedan få krama de små liven igen.

Tyvärr glömde jag fota igår, så jag bjuder på en rolig bild på Elli och Max när de leker gammal gumma och gubbe på väg till stranden förra veckan.  Mycket skröpliga tant Elli får hjälp av sin gubbe – som är i lite bättre form.

gamla barn