Jag har slutat med socker i kaffet. Det ni! Det var inte så svårt. Jag har hela mitt liv kämpat mot ett svårt sockerberoende. Jag minns hur jag redan i väldigt ung ålder försökte maximera min tillgång till godsaker – helst choklad. Till exempel minns jag en gång när min farmor skulle köpa en chokladkaka till mig efter segelskolan (så jag var väl 10 år ungefär) och jag satt med ångestliknande känslor i bilen medan hon var inne och handlade, för tänk om hon bara köpte en sådan där 30-gramskaka som inte stillar begäret ett dugg?

Under högstadiet samlade jag på småmynt som låg och drällde hemma, ett Snickers MAXIMUM kostade 9 kronor och det bytte jag ofta ut skollunchen mot. Tillfredsställelsen var total de dagar jag hade 9 kronor i fickan med mig till skolan, de 40 kronorna jag hade i veckopeng räckte inte, men ibland hade jag tur och kunde norpa åt mig en guldtia där hemma utan att någon märkte något. Allt för min sockerfix.

Även innan högstadiet hade jag denna vana slog det mig nu. När jag bodde med mamma i Malmö i årskurs sex så hade vi en liten livsbutik ett stenkast hemifrån, dit sprang jag så fort tillfälle gavs för att köpa en 100-grams Maraboukaka. Pappret gömde jag i en skrivbordslåda tills tillfälle gavs att smussla ut det. Mina föräldrar ville såklart inte att jag skulle äta så mycket snask och alltid skämdes jag om jag blev påkommen, men det har alltid varit ett okontrollerbart begär för mig.

Mellan ålder 18 och 30 har jag ätit p-piller, förutom under graviditet och amning vilket ju i sig är sockersugsstimulerande, och begäret efter socker har varit KONSTANT. Först nu, när jag äntligen har gjort mig fri från hormonerna har jag bröjat bli medveten om hur min kropp, mitt sug och min cykel fungerar – och jag börjar försöka få kontroll. Jag har dessutom börjat bli sugen på saker som jag aldrig känt sug efter förr – som kålsallad och annan nyttigt MAT. Vissa dagar kan jag inte ens välja choklad i affären eftersom jag inte är sugen på något alls. Jag köper på rutin och äter utan att känna det där välbekanta välbehaget. Så konsumtionen har gått ner ganska radikalt. Någon dag kring ägglossning och under mensen första dagar kommer sötsuget över mig med full kraft, men är det bara då så tycker jag att det är helt okej.

Nu har jag alltså slutat med socker i kaffet också, kanske ska jag lyckas bli av med mitt beroende utan att må särskilt dåligt under tiden? Det hade varit en enorm vinst.

Tyvärr ser jag tydligt hur Maximos har exakt samma tendenser som jag. Han tycker inte om mat, säger han, och de dagar han får i sig vettiga mängder mat är få. Får han chansen murar han i sig allt som är onyttigt och av mat han gillar (pasta, prinskorv, toast m.m.) är det typ två rätter som ens innehåller någon näring att tala om – linssoppa och kikärtssoppa (behöver väl inte tilläggas att jag lagar dessa rätter väldigt ofta). Jag tycker synd om honom, för han får aldrig ro att slappna av med mat, alla är på honom hela tiden om att äta, om vad som kommer hända om han inte äter osv, osv. Men han är ju för liten för att fatta ett sådant ansvar. Jag har själv plågats av detta, och min lillebror ännu mer, och man önskar ju aldrig något hellre än att man kunde älska allt som var nyttigt, men det kommer ju inte på beställning.

Hur som helst, idag har Maxon morot med sig som 10-snack i förskolan och själv ska jag äta ett äpple. Sedan blir det kikärtssoppa till lunch. Idag blir en bra matdag!

När det dukades upp såhär för mig och mina bröder när vi var små så fick jag nästan panik – hur skulle jag gå till väga för att få så MYCKET som möjligt? (Bilden föreställer inte oss.)

I förrgår låg det en lapp om att skolorna hade stängt idag, på grund av de tre vise männens helgdag (!). Suck. Förra veckan var det stängt på fredagen på grund av valet, denna vecka både måndag och fredag, valet och helgdagen. Det är sanslöst. man får som arbetande förälder här ställa sig in på minst en ledig dag extra i veckan för om det inte är helgdag så är det strejk, eller så är det nåt seminarium för lärarna, eller så har det fallit två millimeter snö. Man blir galen.

Jag vaknade dessutom med en dunderförkylning, så barnvakten jag hade bett Emmanouela rycka in för, för att jag åtminstone skulle kunna få till min träning, ställde jag in. Och Elli skulle till kyrkan med sin klass – för även om de inte har lektioner så ska man tydligen till kyrkan på skoltid – 8-10. Jag frågade henne igår om hon hellre ville stanna hemma och sova ut och mysa med mig och Max, men min lilla dotter lider av svårt duktig-flicka-syndrom och menar att hon gillar att gå till kyrkan så hon ville väckas och göras fin i god tid. Bara att bita ihop.

Näsan rinner och täpps igen om vartannat, vädret är ruttet och det är sista arbetsdagen på månaden och jag har inte hunnit leverera det jag ska än. Sunkigt. Men jag fick en kopp kaffe med Eleni och Emmanouela och alla barnen efter att vi hämtat Elli och Panagiota från kyrkan, och nu bjuds vi på lunch hos Emmauela. Elli är nu hos en kompis och Maximos är en liten gullegris och pysslar runt med sina älskade bilar och även om allt inte riktigt har klaffat den sista tiden så är läget ändå ganska fint.

Jag får vila över helgen och ta ett krafttag på gymmet på måndag istället. Sånt som händer.

Ganska ofta känner jag längtan efter en bebis, ett tredje barn. Men vissa dagar är jag så fruktansvärt nöjd med att bara ha två. Ett tredje känns då fullkomligt övermäktigt. Som idag, när Maximos, 4 år, vaknade klockan sex och det fortfarande var bäckmörkt ute, och jag var så trött, så trött, så trött, och gnällde om frukost där i sängen hela den långa halvtimmen innan mitt alarm ringde. Och när Elli kom upp med sitt värsta morgonhumör och retade sig på Max tills han grät och skrek. Och min kropp var så seg och sugen på kaffe och jag inte hann fixa en kopp förrän barnen redan körts till skolorna. Huvudet värkte och föräldratålamodet låg på sin bristningsgräns hela morgonen (lyckades dock hålla det!). Det slog mig när jag satt där på huk och hjälpte Maximos på med skorna medan han rufsade runt i mitt hår så det kom i ögonen och jag inte kunde se någonting alls, och jag inom mig mantrade om känslan av ro som skulle infinna sig när jag bara fått iväg barnen till sina skolor, att tänk – TÄNK! – om jag hade haft en liten bebis OCKSÅ, som låg och skrek efter närhet och mjölk eller bara av obotlig magknip. Eller en ettåring som sprang omkring och hittade på skit medan jag försökte medla mellan de stora i deras hopplösa tjafs. Nej, idag känner jag mig fullt nöjd med de två små gullstrumpor jag redan har, och väldigt nöjd över att de är ganska stora nu ändå.

busungar.jpg

Det är alltid livat på morgonen!

Jag har så länge tänkt att jag vill testa 5:2, eller i alla fall 6:1. Jag tror på den livsstilen. Men varje gång jag kommer till den där dagen då kaloriintaget ska strypas till ofattbara 500 kcal så ångrar jag mig. Jag vaknar helt nere på morgonen, kroppen är tung och skriker efter energi, och där står jag och säger till den att nej, idag ska du minsann få gå hungrig! Det känns inte schysst alls. Min härliga kropp som ger mig så många möjligheter här i livet… så i detta nu äter jag en färskostfylld fröbulle till mitt morgonkaffe. Någon :2 eller :1 dag blir det minsann inte idag heller.

Dessutom har jag träningsvärk deluxe idag, körde rygg och armar på gymmet igår, och dagen innan det ben, så typ hela kroppen värker. Idag vilar jag, puh!

Längtar verkligen till de ska börja med yogaklasser, som de sa att de skulle i februari någon gång.

yogaheadstand.jpg

Det här är mitt bästa huvudstående någonsin fångat på foto (självutlösare). Ser ni hur snett jag står? Då är det ändå den mest raka bilden jag har. Jag har alltid haft sned rygg, undrar om det är anledningen. När jag står där känner jag mig rak. Sådär kan jag stå ganska länge, men så fort jag försöker få upp benen rakt så tappar jag balansen. Bålstyrkan är väl inte riktigt vad den borde vara misstänker jag. Gillar hjärtformen som rumpan får! :D

Idag har jag tränat igen, tredje gången. Det var bara den där första rundan till gymmet som sög musten ur mig, nu känner jag mig stabil både innan och efter (och dagen efter). Det är faktiskt jätteroligt att vara igång med ett lite hälsosammare leverne igen, jag känner hur kroppen fylls av positiv energi. I morgon ska jag dessutom få med mig min kompis Mary, och då lär det bli ännu roligare!

Januarivädret är helt schitzo i år. Ena dagen sol och 20 grader, andra dagen storm och pinkyla. Många är sjuka. Maximos går på antibiotika efter en lätt halsfluss med uppsvällda halslymfkörtlar. Säkert helt överdrivet, men efter förra årets vecka på sjukhus efter samma symptom så tar jag inga risker. Då var han förstås däckad i feber och nu är han samma pigga spillevink som alltid, men ändå. Jag har blivit lite hönsig med honom, han är en känslig kille.

Mellan jobb, träning, umgänge med barn och hushållssysslor finns det inte plats för mycket annat*. Men det är helt okej, för jag gillar allt i min vardag, och jag har sällan långtråkigt.

*Jo, ett och annan kortspelsmaraton med Eleni och Emmanuela blir det på helgerna. Vi är SÅNA tanter. En kväll satt vi till midnatt och när vi till slut reagerade på att det kändes så tyst och lugnt i huset så insåg vi att alla barnen hade slocknat. Max i soffan med huvudet på datorn, Elli och Lefteris på en puff framför vedspisen, och Panagiota med sin kompis i sin säng. Kunde inte bestämma mig för om jag kände mig som en cool, avslappnad förälder eller förslappat white-trashig.

Idag är jag… mör. Det är nog faktiskt det bästa ordet. Jag känner mig som en ballong som är så tömd på luft att plasten blivit helt hängig. Detta är ett resultat av en rad bättre och sämre val som jag gjort de senaste dagarna.

1. I förrgår kväll spelade jag kort med Eleni och Emmanuela till midnatt (osmart).
2. Sedan gick jag hem och jobbade till klockan 02 (osmart).
3. Morgonen därpå, alltså igår, vaknade jag klockan 06 (osmart).
4. Sedan körde en helt otränad, sömnbestulen, jag ett 1,5 timme långt pass på gymmet (smart i vanliga fall, men kanske inte just igår).

Idag har jag ont i exakt varenda muskel i hela kroppen, jag är trött på ett vis som jag minns att jag var trött på när Maximos var bebis och aldrig lät mig sova. Inte ens kaffe hjälper! Ögonen klipper och jag känner mig tröttfrusen. Jag tvivlar dessutom på att en powernap skulle hjälpa. Jag tror inte att jag blir mig själv igen förrän i morgon tidigast, hur jag än gör. I morgon har jag gympass nummer två, vilket ju är ett skämt eftersom jag kommer ha vansinnigt ont i musklerna fortfarande, men gyminstruktören gav mig en dömande blick av att jag är alldeles för oengagerad när jag sa att jag skulle komma igen i vad som då var övermorgon. Han tyckte att jag skulle komma tillbaka redan idag. Så det är bara att masa sig dit…

Och ja, Paleochora har blivit med gym! Hyfsat stort, superfräscht och riktigt välutrustat. Känns som en hit. Nu ska jag bli stark!

Att vara mamma till småbarn har helt klart sina utmaningar, det är kanske ett slitgöra många gånger – om man nu inte väljer ett positivare perspektiv som jag tror att vi alla ändå gör. Men det är inte svårt. Man vet oftast vad som är rätt och man är väldigt närvarande i barnets värld, för att man väljer det.

Annat är det med större barn. Nu är mitt äldsta bara drygt sju, men jag börjar få försmak på den riktiga ”ont-i-magen-oron” som med all säkerhet kommer att komma förr eller senare. Jag känner igen känslan från när jag precis hade fått Elli, under den där hormonchocken efter tre dagar då jag bara hulkade och grät över hur jag bara hade vågat skapa ett oskyldigt liv i en så brutal värld. Sådär som många nya mammor känner.

När Elli ser melankolisk ut, men inte vill berätta varför. När hon har en hemlis som inte jag får veta om. När något hänt, som hon inte berättar. Då känner jag mig helt maktlös. Om ett litet barn är ledset är det ofta uppenbart varför, och man kan lösa det. Eller så vet man i alla fall att det inte är någon fara. Ens kramar är alltid bästa medicinen. Men hur gör man när de inte räcker för att hela all världens problem längre? När man står maktlös? Så fruktansvärt jobbigt…

Det var precis när jag själv var i tonåren som internet exploderade. Vi kopplade upp oss på modem och mailade, chattade och hängde lite på Lunarstorm. Men den där heliga kvarten/halvtimmen om dagen som man fick går inte att jämföra med vad som erbjuds idag, när barn och ungdomar konstant är uppkopplade. De kan bete sig fruktansvärt grisigt mot varandra om de bara vill. När man är i åldern mellan 10 och 20 så är man så själsligt ömtålig att även de minsta trauman kan bli ärr som aldrig går bort, de kan till och med ta kol på livsgnistan hos en som inte förstår att tonåren bara är en suck av livet. Det behövs så lite för att allt tryggt, fint och heligt ska krossas.

Det känns jätteläskigt att Elli är så nära den där kritiska åldern, det gäller för mig att verkligen skärpa alla sinnen de nästkommande 15 åren för att jag över huvud taget ska ha möjlighet att fånga upp henne om hon skulle snubbla någonstans. Hon är mitt finaste och mest dyrbara, men jag kan omöjligt skydda henne mot allt. Det finns ingen försäkring mot själsliga sår. Så. Fruktansvärt. Frustrerande.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.