Jösses vilket pissväder vi har, och har haft hela vintern. Vi är ju vanligtvis ganska bortskämda på just väderfronten. Och ja, såklart har ni det mycket sämre och kallare och jävligare, men allt är relativt. Idag smattrar regnet mot rutorna och vinden är så stark att barnen flyger iväg om man släpper deras händer. Och snart är det april. De är faktiskt skandal.

Men, om fem dagar så lämnar jag den här skitta houllan för nordligare breddgrader. Där är det säkert iskallt, men soligt och vackert (better be). Vad ska jag ta med för jackor förresten? Går det bra med tunna vårjackor eller ska man ha vadderade grejer? Funkar tygskor, eller ska man ha kängor? So many questions, so little time.

Vi åkte till ögonläkaren i tisdags och han bekräftade att Max ena öga är väldigt svagt. Maximos är alltså långsynt med en nedsättning på +4,5 på ena ögat. Det andra ser alldeles utmärkt. Denna obalans har gjort att det svaga ögat har förslappats så även med glasögon ser han bara 40 % av vad han borde. Så nu måste Max ha en piratlapp framför det bra ögat och glasögon och träna det dåliga ögat i en månad eller två, tills ögat slutar lata sig. Sedan räcker det med bara glasögon. Hepp!

Vi åkte direkt till optikern efter besöket hos ögonläkaren. Där valde vi Max glasögon med dämpad entusiasm (to say the least). Max var fullkomligt ointresserad och satt med block och en penna och ritade (och han skrek argt rätt ut när jag gjorde ett försök att lägga undan grejerna, så han fick fortsätta), samt lite sur efter besöket till ögonläkaren som var av den gamla stilen (burdus, minst sagt). Aris blev sur över de höga priserna och gick därifrån (ganska ocharmigt, men helt klart det bästa han kunde göra i det läget). Kvar satt jag och försökte göra denna lilla vändpunkt i Max lilla liv till en så positiv erfarenhet som möjligt. Tveksamt resultat. Det blev i alla fall ett par söta, ovala, röda bågar som jag tror att min lille gubbe blir väldigt snygg i. Själv var han i alla fall nöjd med färgen, för det är Spidermans färg. På lördag hämtar jag ut glasögonen, sedan gäller det för mig att stålsätta mig inför resan med piratlapp framför ett bra öga på en son som knappt kommer att kunna se någonting. En son som älskar att se på film, rita och lägga pussel. Can’t wait!

Ögonläkaren sa i alla fall att piratlappen inte behövs hela dagarna, han tyckte inte att Max skulle gå till förskolan med den (puh!), utan använda den när vi är hemma, cirka 5 timmar om dagen. Alltid nåt!

 

 

Idag är det tisdag och vi ska till Chania med Max i eftermiddag, han ska till en ögonläkare och få kollat synen. Max har länge hävdat att han inte ser något med sitt högra öga så jag tog honom i höstas till en ögonläkare här i Paleochora som hävdade att det inte var något fel med Max syn. Allt tyder dock på att det visst är det, så vi ska idag få en second opinion. Max ber till och med om att få glasögon, så att han kan läsa. Haha. Han vill ha glasögon med Spindelmannen på, jag har sagt att det nog TYVÄRR inte  finns. Jag får sondera optikerbutikerna sedan så att vi inte går in i någon som faktiskt har sådana.

Att det är tisdag betyder också att jag och barnen om en vecka reser till Sverige för att fira påsk och bara hänga i tre hela veckor. Ska verkligen bli skönt! Jag är SÅ redo för ett miljöbyte just nu och när vi kommer tillbaka hoppas jag att sommaren är i antågande.

I morgon är det nationaldag här och barnen ska delta i paraden. Vi får väl se om stingslige Max deltar till slut, Elli längtar i alla fall!

 

Den här bloggen känns ju mer död än levande, men ibland, när skrivarlusten faller på, så är det ju bra att den finns.

Max har fått någon bakterie i ögat som smittar så jag fick så fint hålla honom hemma från förskolan idag. Jag har väldigt mycket jobb så det gick inte an att cancellera hela dagen, men jag ville heller inte väcka min 20-åriga barnpasserska klockan åtta på morgonen. Jag bestämde mig för att ta två timmar och lägga på kvalitetstid med Maximos och tog med honom till ett kafé. Han hade ritblock och tuschpennor med sig för hans senaste besatthet är att färglägga Spindelmannen. Han har ett helt block med bara Spindelmannenteckningar att färglägga och kan sitta med det i timtal! Han går in i detaljer på ett sanslöst vis och påminner mig mer och mer om min egen pappa. Även mamma är sådär, men Max har inte hennes lugna, drömmande, optimistiska temperament i övrigt.

I alla fall. Jag stötte på ett mycket trevligt mammagäng på kaféet, ett av få som jag känner sann gemenskap med här. Vi pratade om hur mycket skolan suger och om hur vi önskade att den såg ut. Tänk att det finns öppensinnade, kreativa mammor här också, och att jag alla dessa år bara rört mig i sällskap som helt enkelt är för olika mig själv. De samlas tydligen där varje morgon och dricker kaffe ihop. De flesta jobbar eftermiddag/kväll, eller så är de aktiva med jobb på somrarna och har det ganska dött på vintrarna.

Maximos drack choklad och målade många teckningar, och lekte sedan lite med servitrisen, som tydligen älskar barn. Solen sken ihärdigt på oss och jag blev så varm att jag fick ta av mig tjocktröjan.

Max var så glad och mysig. Den senaste tiden har allt känts som en ond spiral med Maximos, han har otroligt starkt känsloliv och blir blixtarg på en sekund. Han skriker och gråter och gnäller jättemycket och ofta och det har verkligen tärt på mig. Den senaste tiden har jag börjat bli orolig. Kanske är det något fel trots allt? Jag som alltid intalat mig att det är faser, att det kommer att gå över, men det har bara intensifierats. Han är så anti allting, så envis och så väldigt, väldigt känslig. När hans förskolefröken igår dessutom sa att hon också märkt skillnad den senaste tiden så bet oron tag i mig. Hon nämnde de mörka ringar han har under ögonen, som jag och Aris också reagerat på, och hon sa att han kanske har någon brist. Well, han äter ju inte så himla bra…

Igår gick jag med Maximos till byns barnläkare för att få remiss till blodprov för att kolla värdena. Läkaren, som känner Max, sa att pojken inte hade några fysiska problem och att blodprov var överdrivet. Vad gäller hans nerver (man använder det ordet på grekiska, ni fattar hoppas jag) så är det bästa vi kan göra att vara närvarande, stabila och lugna och inte bry oss så mycket om honom när han flippar, bara markera lugnt att utbrott för småsaker inte är okej. Ja, det låter ju rimligt.

Maximos behöver mycket tid och engagemang, kanske mer än vad som är vanligt. Han är supersmart och behöver stimulans. Jag jobbar mycket och Aris ännu mer. Han går i förskolan fyra timmar per dag och spenderar sedan ytterligare tre hos Christina. När han kommer hem är jag ofta upptagen med Elli och hennes läxläsning och de timmar som sedan återstår av dagen innan han somnar har gått till alldeles för mycket datorspel, tablet och film. Dessutom åker jag iväg med Elli varje lördag och lämnar Max hos Aris syster. Min lille grabb behöver mycket mer av mig än såhär, det blev solklart idag när han och jag fick lite egentid. Han mådde så bra och var så harmonisk.

För några dagar sedan stoppade jag undan vår iPad och en dator som jag haft framme för barnen att spela och kolla film på. Jag diskuterade saken med Elli och förklarade att Max inte mår så bra av att spela för mycket och att vi ska ta en period utan för mycket skärmar. Hon höll upp en knuten hand för mig att boxa på och sa ”Jag är med!”. Underbara lilla unge!

Igår åkte vi till lekplatsen efter skola/Christina och sedan vidare till stranden där de fick springa och leka. När vi kom hem badade de och sedan målade Max tills Elli skulle till ritskola och han och jag vidare till doktorn. Sedan var det läggdags. Så vill jag att våra dagar ska se ut. Jag ser vilket mycket bättre liv mina barn får om jag finns där och engagerar och stimulerar dem, tar med dem ut, träffar folk. Finns tillgänglig. Jag tänker att jag till och med kanske ska skippa Christina en dag i veckan och ha kvalitetstid med Max en eftermiddag varje vecka. Det vore väldigt mysigt för oss båda.

Usch vad lätt det är att missa saker. Enkla saker. Man följer gamla hjulspår och tittar inte upp förrän de leder en i diket. Min sprudlande lille älskling, nu ska saker bli bättre!

Nu ska jag åka och hämta deras cyklar som jag igår lämnade in för vårservice.

Jag har slutat med socker i kaffet. Det ni! Det var inte så svårt. Jag har hela mitt liv kämpat mot ett svårt sockerberoende. Jag minns hur jag redan i väldigt ung ålder försökte maximera min tillgång till godsaker – helst choklad. Till exempel minns jag en gång när min farmor skulle köpa en chokladkaka till mig efter segelskolan (så jag var väl 10 år ungefär) och jag satt med ångestliknande känslor i bilen medan hon var inne och handlade, för tänk om hon bara köpte en sådan där 30-gramskaka som inte stillar begäret ett dugg?

Under högstadiet samlade jag på småmynt som låg och drällde hemma, ett Snickers MAXIMUM kostade 9 kronor och det bytte jag ofta ut skollunchen mot. Tillfredsställelsen var total de dagar jag hade 9 kronor i fickan med mig till skolan, de 40 kronorna jag hade i veckopeng räckte inte, men ibland hade jag tur och kunde norpa åt mig en guldtia där hemma utan att någon märkte något. Allt för min sockerfix.

Även innan högstadiet hade jag denna vana slog det mig nu. När jag bodde med mamma i Malmö i årskurs sex så hade vi en liten livsbutik ett stenkast hemifrån, dit sprang jag så fort tillfälle gavs för att köpa en 100-grams Maraboukaka. Pappret gömde jag i en skrivbordslåda tills tillfälle gavs att smussla ut det. Mina föräldrar ville såklart inte att jag skulle äta så mycket snask och alltid skämdes jag om jag blev påkommen, men det har alltid varit ett okontrollerbart begär för mig.

Mellan ålder 18 och 30 har jag ätit p-piller, förutom under graviditet och amning vilket ju i sig är sockersugsstimulerande, och begäret efter socker har varit KONSTANT. Först nu, när jag äntligen har gjort mig fri från hormonerna har jag bröjat bli medveten om hur min kropp, mitt sug och min cykel fungerar – och jag börjar försöka få kontroll. Jag har dessutom börjat bli sugen på saker som jag aldrig känt sug efter förr – som kålsallad och annan nyttigt MAT. Vissa dagar kan jag inte ens välja choklad i affären eftersom jag inte är sugen på något alls. Jag köper på rutin och äter utan att känna det där välbekanta välbehaget. Så konsumtionen har gått ner ganska radikalt. Någon dag kring ägglossning och under mensen första dagar kommer sötsuget över mig med full kraft, men är det bara då så tycker jag att det är helt okej.

Nu har jag alltså slutat med socker i kaffet också, kanske ska jag lyckas bli av med mitt beroende utan att må särskilt dåligt under tiden? Det hade varit en enorm vinst.

Tyvärr ser jag tydligt hur Maximos har exakt samma tendenser som jag. Han tycker inte om mat, säger han, och de dagar han får i sig vettiga mängder mat är få. Får han chansen murar han i sig allt som är onyttigt och av mat han gillar (pasta, prinskorv, toast m.m.) är det typ två rätter som ens innehåller någon näring att tala om – linssoppa och kikärtssoppa (behöver väl inte tilläggas att jag lagar dessa rätter väldigt ofta). Jag tycker synd om honom, för han får aldrig ro att slappna av med mat, alla är på honom hela tiden om att äta, om vad som kommer hända om han inte äter osv, osv. Men han är ju för liten för att fatta ett sådant ansvar. Jag har själv plågats av detta, och min lillebror ännu mer, och man önskar ju aldrig något hellre än att man kunde älska allt som var nyttigt, men det kommer ju inte på beställning.

Hur som helst, idag har Maxon morot med sig som 10-snack i förskolan och själv ska jag äta ett äpple. Sedan blir det kikärtssoppa till lunch. Idag blir en bra matdag!

När det dukades upp såhär för mig och mina bröder när vi var små så fick jag nästan panik – hur skulle jag gå till väga för att få så MYCKET som möjligt? (Bilden föreställer inte oss.)

I förrgår låg det en lapp om att skolorna hade stängt idag, på grund av de tre vise männens helgdag (!). Suck. Förra veckan var det stängt på fredagen på grund av valet, denna vecka både måndag och fredag, valet och helgdagen. Det är sanslöst. man får som arbetande förälder här ställa sig in på minst en ledig dag extra i veckan för om det inte är helgdag så är det strejk, eller så är det nåt seminarium för lärarna, eller så har det fallit två millimeter snö. Man blir galen.

Jag vaknade dessutom med en dunderförkylning, så barnvakten jag hade bett Emmanouela rycka in för, för att jag åtminstone skulle kunna få till min träning, ställde jag in. Och Elli skulle till kyrkan med sin klass – för även om de inte har lektioner så ska man tydligen till kyrkan på skoltid – 8-10. Jag frågade henne igår om hon hellre ville stanna hemma och sova ut och mysa med mig och Max, men min lilla dotter lider av svårt duktig-flicka-syndrom och menar att hon gillar att gå till kyrkan så hon ville väckas och göras fin i god tid. Bara att bita ihop.

Näsan rinner och täpps igen om vartannat, vädret är ruttet och det är sista arbetsdagen på månaden och jag har inte hunnit leverera det jag ska än. Sunkigt. Men jag fick en kopp kaffe med Eleni och Emmanouela och alla barnen efter att vi hämtat Elli och Panagiota från kyrkan, och nu bjuds vi på lunch hos Emmauela. Elli är nu hos en kompis och Maximos är en liten gullegris och pysslar runt med sina älskade bilar och även om allt inte riktigt har klaffat den sista tiden så är läget ändå ganska fint.

Jag får vila över helgen och ta ett krafttag på gymmet på måndag istället. Sånt som händer.

Ganska ofta känner jag längtan efter en bebis, ett tredje barn. Men vissa dagar är jag så fruktansvärt nöjd med att bara ha två. Ett tredje känns då fullkomligt övermäktigt. Som idag, när Maximos, 4 år, vaknade klockan sex och det fortfarande var bäckmörkt ute, och jag var så trött, så trött, så trött, och gnällde om frukost där i sängen hela den långa halvtimmen innan mitt alarm ringde. Och när Elli kom upp med sitt värsta morgonhumör och retade sig på Max tills han grät och skrek. Och min kropp var så seg och sugen på kaffe och jag inte hann fixa en kopp förrän barnen redan körts till skolorna. Huvudet värkte och föräldratålamodet låg på sin bristningsgräns hela morgonen (lyckades dock hålla det!). Det slog mig när jag satt där på huk och hjälpte Maximos på med skorna medan han rufsade runt i mitt hår så det kom i ögonen och jag inte kunde se någonting alls, och jag inom mig mantrade om känslan av ro som skulle infinna sig när jag bara fått iväg barnen till sina skolor, att tänk – TÄNK! – om jag hade haft en liten bebis OCKSÅ, som låg och skrek efter närhet och mjölk eller bara av obotlig magknip. Eller en ettåring som sprang omkring och hittade på skit medan jag försökte medla mellan de stora i deras hopplösa tjafs. Nej, idag känner jag mig fullt nöjd med de två små gullstrumpor jag redan har, och väldigt nöjd över att de är ganska stora nu ändå.

busungar.jpg

Det är alltid livat på morgonen!

Jag har så länge tänkt att jag vill testa 5:2, eller i alla fall 6:1. Jag tror på den livsstilen. Men varje gång jag kommer till den där dagen då kaloriintaget ska strypas till ofattbara 500 kcal så ångrar jag mig. Jag vaknar helt nere på morgonen, kroppen är tung och skriker efter energi, och där står jag och säger till den att nej, idag ska du minsann få gå hungrig! Det känns inte schysst alls. Min härliga kropp som ger mig så många möjligheter här i livet… så i detta nu äter jag en färskostfylld fröbulle till mitt morgonkaffe. Någon :2 eller :1 dag blir det minsann inte idag heller.

Dessutom har jag träningsvärk deluxe idag, körde rygg och armar på gymmet igår, och dagen innan det ben, så typ hela kroppen värker. Idag vilar jag, puh!

Längtar verkligen till de ska börja med yogaklasser, som de sa att de skulle i februari någon gång.

yogaheadstand.jpg

Det här är mitt bästa huvudstående någonsin fångat på foto (självutlösare). Ser ni hur snett jag står? Då är det ändå den mest raka bilden jag har. Jag har alltid haft sned rygg, undrar om det är anledningen. När jag står där känner jag mig rak. Sådär kan jag stå ganska länge, men så fort jag försöker få upp benen rakt så tappar jag balansen. Bålstyrkan är väl inte riktigt vad den borde vara misstänker jag. Gillar hjärtformen som rumpan får! :D

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.