Nya gardiner

Aris hade beställt gardintyg till vardagsrummet. Jag såg bilden på det tyg han valde och kände mig skeptisk, men jag tänkte att jag ju hade fått sista ordet i många andra val till det här hemmet så han kunde väl få välja den här gången. Igår kom tyget och jag blev positivt överraskad. Det blir nog helt okej ändå, inte en färg jag skulle välja, men får hppas att den ändå gör sig bra i rummet. Ska ta fram symaskinen så fort det finns lite tid.

Jag fixar före- och efterbilder på fönstret sen.

De där kinderna alltså… Herreguuuud vad goda!

 

Annonser

Kära dagbok

Ljuvlig dag idag. Jag brukar stressa upp mig själv varje dag, över allt som jag inte hinner med – mycket på grund av barnen. Det är såklart inte trevligt, för då blir det de som står i vägen för allt som jag vill få uträttat, när det ju är de som jag på något sätt lever för och njuter av mest av allt. Ja, inte bara såklart, men till stor del.

Maxen vaknade vid sju vilket innebar att jag fick 8 timmars sömn inatt, minus två gånger 15 minuter för matning. Hur bra som helst! Vi gick upp en halvtimme senare (vi brukar gosa i sängen en stund innan vi går upp) och åt frukost. Min frukost bestod av en halvtorr bulle utan pålägg plus lite färgglada karameller. Ja, jag föll, kände ingen inspiration alls. Maxen somnade bara för att vakna igen efter en ynka halvtimme. Då kom Kylie för morgonkaffe (klockan var runt tio) och vi pratade bort en och en helv timme utan problem. Hon passade Max medan jag duschade (lyx!) och sedan gick vi på promenad i solen (jag gick i linne!). Maxen sov under hela promenaden men vaknade så fort vagnen stannade.

Vagnen stannade hemma hos svärmor eftersom klockan var ett och det var dags för lunch. En harmonisk Max lekte med sin pappou (farfar) och jag fick äta i lugn och ro.

Vi gick hem och en liten stund efter det kom Elli hem från dagis. Jag kände mig på strålande humör och var så glad över att få vara med mina små ungar i ett stort hem upplyst av solskenet utifrån. Jag öppnade balkongdörrar och fönster och när Maxen hade somnat efter en stund så fixade jag en kopp kaffe till mig själv (spetsad med Hasselnöt från Aromhuset!) och ett glas juice åt Elli, till detta förtärde vi ett stort fat gigantiska jordgubbar. Elli var som i sjunde himlen och njöt i fulla drag, både av egentiden med en fullt uppmärksam mamma och av de söta och smakrika jordgubbarna (hennes favorit).

Jag bestämde då för att skippa Ellis middagslur och lägge henne tidigare på kvällen så att jag skulle få riktig ro då. Vi gick upp på ovanvåningen för att vika och hänga tvätt, sysslor som Elli av någon outgrundlig anledning älskar.

Jag: Vill du hjälpa mamma att vika lite tvätt?

Elli: JAAAAAAAAAAAA!

Jag: Nu var tvätten slut… Vll du hjälpa mamma att hänga lite ny?

Elli: JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

Härlig attityd till hushållsarbete tycker jag.

Efter tvättfixandet så hamnade vi på Ellis rum. Hon hade kissat i sängen på natten så lakanen behövde bytas. Hon kissar i stort sett aldrig i sängen längre, men inatt hände väl en olycka. Lilla stackaren kändes ig lite skamsen där hon stod i blöt pyjamas imorse, men efter en liten dusch och försäkringar av mig att det inte gjorde något så var hon sitt vanliga glada, tuffa jag igen.

Vi bäddade hennes säng efter konstens alla regler och när den var färdig och hennes rosa prinsessöverkast låg slätt på toppen så kom ett ”Ååååh så fiin. T A C K mamma!”. Hon är verkligen generös med ord som tack, varsågod och förlåt. Min välartade lilla skrutta… Det händer ibland att jag bara har tvättat hennes favoritklänning så får jag ett ”Åh, T A C K mamma!”. Ojdå, blev lite sidospår här…

Vi fortsatte med att städa upp i kaoset inne på Ellis rum, det behövdes verkligen och det blev en riktigt mysig stund for oss flickor. När allt var färdigt så gick vi ner och jag serverade Εlli fler jordgubbar medan jag själv fixade iordning kök och vardagsrum. Solen bara sken med osviklig styrka och jag kände mig så lycklig där jag gick runt och pysslade och hade lilla prinsessan svassande runt benen. Maxen sov i en timme och trekvart innan jag väckte honon strax efter fem. Om han ska somna för natten vid åtta så måste han vara vaken från klockan fem.Han vaknade med ett leende och gurglade stillsamt jättelänge innan han fick nog och började gnälla för att få komma upp.

Efter en flaska ersättning till Maxen lastade jag in barnen i bilen och körde för att handla och sedan för att hälsa på min somehow svägerska som har en dotter jämngammal med Elli. De älskar varandra och lekte järnet tills vi åkte hem kvart i åtta. Snabbduscha Elli och sedan bums i säng. Sedan Max tur direkt efter. Tio över åtta sov båda barnen och jag satte mig ner vid datorn för första gången på hela dagen. Puh!

Men vet ni? Jag har inte ens tänkt på datorn, jobb eller egentid på hela dagen. Jag har bara njutit av att vara där jag var precis då och dagen har varit helt underbar. Egentid med både Max och Elli, ett fint hem, träff med god vän, promenad i solsken och kaffe med släkting. Harmoni hela dagen. Hoppas det blir samma imorgon.

Maxen finklädd på Greklands nationaldag den 25:e mars.

Vill ha mer tiiid!

jag har drabbats av ett massivt behov att organisera och göra fint här hemma. Kanske har det med våren att göra, i dagarna har vi haft runt 20 grader och sol, helt fantastiskt!

Jag har gjort listor på vad jag vill handla och fixa till vart och ett av husets alla rum (fyra sovrum, två vardagsrum, två toaletter, en trapphall, ett kök och sju balkonger). Sen gjorde jag en krass budget på hur mycket pengar det skulle kosta att fixa allt. Budgeten gömde jag sedan långt bakom de övriga listorna och fortsatte i min lilla bubbla.

Det är så vansinnigt mycket att göra bara och jag hinner inte med! Idag och igårkväll går jag igenom barnens alla kläder, sorterar ut vilka som ska tillbaka till vem (lånade kläder) och vilka som ska upp på våra små förvaringsutrymmen. Allt är ordnat efter ålder och i stora dgar flick/pojk eftersom det blev tydligt för mig hur mycket rosa vs. blått/grönt mina stackars barn har. Det är mest för mina vänners skull faktiskt, det är ju åt dem jag sparar alla kläder, själv har jag inga tankar på fler busungar.

Nästa steg är att fålla Ellis gardin som i övrigt är färdig för upphängning, det skulle jag göra nu men kände mig manad att uppdatera den här lilla bloggen först. Hoppas att jag hinner ändå innan Maximos vaknar.

Den 30e april döper vi Max och jag har så himla många finatyger, så nyköp av festklänningar till mig och Elli känns inte så befogat. Hoppas jag finner tid att sy. Max själv får sina dopkläder av sin gudmor, enligt grekisk tradition.

Vad mer..? Jo, putsa fönster – högt på priolistan, men jag tänker vänta lite till och tajma det med påsk och dop så att huset är fräscht när det kommer gäster. Man får inte vara dum. Jag tog köksfönstret idag, för det har stört mig länge, men resten kan vänta lite till.

En dammsugning blir det också, när barnen har vaknat, men det gör jag ju nästan varje dag (här går vi nämligen med skor på både inne och ute vilket gör att det dras in en massa lera och sand, annars är jag inte så särskilt pedant)…

Också vill jag lägga slingor, blond på sommaren, mörk på vintern. Så har det varit de senaste åren och det känns fint och balanserat.

Baka bullar behöver jag också göra! De fantastiska linförbullarna är nästan slut och jag har blivit beroende! Visst slinker det fortfarande ner lite sött om dagen, men i huvudsak äter jag nyttigt. Och det, mina vänner, känns väldigt bra. Kanske är det också därför jag har all denna överskottsenergi? Ni ser ju själva, duracellvarning här. Till och med bloggandet bara fortsätter och fortsätter, ska detta meningslösa inlägg aldrig ta slut?

Jo, nu räcker det. Dags att fålla gardin.

Åh, just det! Maxen är mycket bättre, fortfarande rinnig näsa och lite hosta, men piggs om en lärka. Så ingen fara på taket.

Elli i en bar (Agios). Med klubba och apelsinjuce.

En krasslig liten hjälte

Min lille gubbe är sjuk här hemma. Förkyld med hosta och rinnig näsa. Jag kollar tempen flera gånger om dagen men den når inte över 37,7. Det är konstigt tycker jag, för han känns varm och framförallt ser han sjuk ut. Rosiga kinder och hängig blick. Min stackars lille hjälte… Kanske är det fel på min termometer?

I januari, när Maxen bara var tre månader fick han bronkit. Vi blev till slut inlagda på sjukhus i två nätter och det var på många sätt en mardrömsupplevelse (och då var han inte ens särskilt sjuk i jämförelse med de flesta andra bebisar där inne). Jag har sedan dess blivit lite av en nojig morsa som kanske tenderar att klä min bebis lite för varmt eller låta bli att ta ut honom i friska luften bara för att näsan rinner lite. Men jag säger er… hellre det!

Elli blir aldrig sjuk, hon är en annan typ, en unge friskare än de flesta. Ett år på dagis nu och inte en enda hemmadag trots att alla landets virus och sjukdomar har passerat igenom där. En gång när hon var runt året fick hon öroninflammation och sprucken trumhinna, men that’s it. Hon gnällde inte ens särskilt mycket när hon fick sina tänder. En riktig liten krutgumma med andra ord.

Maxen har alltid besvärats av något, är det inte magen så är det bronkit eller förkyldning. Men trots hängig blick och ganska mycket gnäll så avfyrar han sina fantastiska leenden emellanåt. Det är som en vitamininjektion rakt in i mammas blodsystem. Fine lille prinsen.

Maxen andas rent syre på sjukhuset i Chania.

Nu ska jag bli pigg, snäll och fast. Be för mig

Nu har startskottet avfyrats. Jag har under några månaders tid fullständigt struntat i att äta balanserat. Jag nådde piken häromdagen när jag på kvällen insåg att jag inte hade ätit något annat än choklad under hela dagen. Till det hade jag druckit cola light. Mitt humör är i obalans pga alla blodsockersvallningarna och det gör ju inte direkt under för energinivån och mammatålamodet som är så viktigt. Jag brukar kunna hamna i sånt här och det går inte att bryta förrän jag verkligen når botten. Balans är tyvärr inte något jag är så bra på. Att kunna äta två bitar choklad till kaffet liksom, vad är det? Får jag inte äta hela kakan så blir jag fruktansvärt frustrerad. har jag inte minst två chokladkakor i skafferiet så blir jag rastlös och känner mig stressad. Riktigt beroendebeteende.

Men så igår efter frukosten, som bestod av en stor vit frukostbulle med nutella och jordnötssmör så kände jag att det faktiskt fick vara nog. Börjar man dagen med en sockerbomb så är det svårt att blir sugen på något annat sen.

Så jag ställde mig för att baka bullar gjorda på bland annat linfrön, solroskärnor, grovt mjöl och havregryn. Det låter kanske lite torrt, men de blev fantastiskt saftiga och mumsiga. Jag knallade bort till affären och köpte hem gurka, cocktailtomater, philadelphiaost med smak av getost och soltorkad tomat, kalkonskinka, och hälsojuice. Det måste vara lätt annars tar jag mig inte tid. Ska jag stå och pressa färska apelsiner varje morgon så kommer det inte att bli någon juice till frukosten. Jag känner mig själv och tyvärr är jag en latmask.  Tyvärr, tyvärr, tyvärr.

Kylie, som i Australien jobbar som personlig tränare, ska ta sig an mitt case och kommer hit om en halvtimme. Vi ska börja med höft och mage eftersom jag efter två graviditeter och söndertrasade nervbanor efter kejsarsnitten har noll muskelmassa  i det området. Hon menar att det mycket väl kan vara därför jag får ryggont emellanåt.

Jag är förväntansfull men också skeptisk. Är man en latmask så är det fruktansvärt svårt att hålla igång med saker som träning. Och är man en sockerjunkie så är det fruktasnvärt svårt att hålla sig ifrån det.

Fast en spänstig mage och ett balanserat humör är en ganska fin morot. Stay tuned.

När jag skulle fota så insåg jag att batteriet var dött. Jag stoppade in det i laddaren och väntade. Jag var så sjukt hungrig men ville fota mina fina bullar tillsammans med den pigga juicen. Kunde inte hålla mig och åt två av halvorna och drack upp halva glaset juice. Sen fanns det tillräckligt med batteri för att fota resten och det är därför fotot ser lite avhugget ut…

Ett inlägg om mat och nätter

Natten till igår var fruktansvärd. Efter tretiden strulade Maxen bara runt med små tiominuters sovpauser då och då. Precis när man hade börjat somna till skulle han vakna och gnälla/fisa/knöla/böka osv. Tiden går heller aldrig så långsamt som under de där vargtimmrna. Som grädde på moset kom Elli också in till oss, hon brukar sova i sitt eget rum men då och då händer det att hon vaknar på natten och vill sova mellan mig och Aris, någon gång i månaden kanske. Det får hon alltid, hon är fantastiskt go att ha i sängen med sin varma lilla kropp som vill ligga nära, nära med armarna hårt omslingrande ens nacke. Goa lilla fina.

Men Elli kunde ju omöjligt sova hos oss med Maxen som hela tiden lät och knölade runt och när han väl kom till ro emellanåt så tyckte Elli att det var hennes tur att få gosa, vilket i sin tur ledde till en del rundor i sängen som såklart väckte Max. Vid sextiden frågade jag Elli om hon inte hellre la sig i sin egen säng så hon fick sova ordentligt och det ville hon. Max fortsatte böka  och somnade vid 7-tiden. Han sov i en timme. Under dagen visade det sig att han åkt på en ganska jobbig förkylning och att han led av magknip så  det var kanske därför.

Jag ger honom riskräm varje kväll efter läkarens ordination men tror jag ska sluta för att testa igen om ett tag. För det första kväljs han när han får in det i munnen, allt åker ut igen. Han verkar inte gilla det heller utan gör bara grimaser och spottar och fräser när han får in det i munnen. För det andra så verkar det ge honom besvärlig magknip med smärta och massor av jobbiga fisar. Han var ju kolikbarn som bebis och har nog extremt känslig mage.

Igår gav jag ingen kräm och inatt sov han perfekt! Somnade vid 20-tiden. Vaknade och åt vid 00.30 samt vid 05.30 och somnade om direkt båda gångerna. Vid 06.40 vaknade han och vill komma till mamma och i en timme sov vi tillsammans innan vi vaknade vid 07.45 och det var dags att stiga upp. Inget gnäll och inget knölande på hela natten. Så skönt!

Max med nyllet fullt av kräm.