Påsken

Påskafton är spännande här. Man samlas hemma hos mina svärföräldrar vid 22-23-tiden och går sedan i samlad trupp till kyrkan strax innan tolv. Där får man tända sina medhavda stearinljus med den heliga låga som anländer från Jerusalem. Detta ljus ska man sedan ta med sig hem för att få Guds beskydd och lycka under året som kommer. Eller nåt i den stilen. Prästen mässar en stund och vid tolvslaget tänder man på fågelskrämman som ska föreställa Judas. Samtidigt skjuts fyrverkerier och alla kindpussas och säger ”Jesus är återuppstånden.” och ”Det är sant, han återuppstår.”. Jag vet att det låter lite sektaktigt, men det är helt normalt, hela Grekland gör såhär.

Efter kyrkobesöket går man hem igen för att äta mat. Traditionen bjuder på inälvsmat, men någon kötträtt serveras också eftersom det idag inte är så många som gillar inälvor.

Barnens nästkusiner från Aten är här så det var verkligen fullt ös hela kvällen och natten. Alla hade sett till att barnen hade fått sova ordentlig och sen middag på lördagen, så att de skulle orka. Vi gick först och kom hem vid 2 på natten. Det var dock en mycket trevlig och livad natt, barnen dansade till hög musik och vi åt och drack och knäckte ägg mot varandra.

Igår grillade vi lamm och åt tills vi alla satt med svullna magar och knappt örkade röra våra läppar för att prata. Gott och mysigt. Idag åt vi rester, haha.

 

Glad påsk!

Elli och nästkusin Dimitris leker väldigt bra ihop.

 

Barnens kusiner Panajota och Lefteris, sockersöta som vanligt.

 

Aris med sin kusinson, tillika gudson, Manos.

 

Mammarazzi är i farten ;).

 

LillMaxen skötte sig exemplariskt trots all uppståndelse, han sov i sin vagn tills förverkerierna började smälla, men när han vaknade var han på gott humör. Han blev förstås trött igen ganska snabbt, han är ju aldrig någonsin vaken vid 1-tiden på natten.

Epitaphios

Ikväll är det långfredag, en sorgens dag för alla kristna. Grekerna äter så intetsägande mat de kan komma på, svärmor serverade grönsakssoppa utan vare sig salt, örter/kryddor eller olja (och det, mina vänner, är helt otroligt!). Jag och mamma bestämde oss för att grilla kyckling ikväll, vi är ju inte grekortodoxer och våra magar kurrar. Kycklingen står nu i ugnen och salladen är färdig. Elli vilar sen middag idag för ikväll samlas hela byn ute för att antingen gå med i kyrkotåget, eller beskåda det från något café. Kyrkotåget låter lustigt, men jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det. Grekerna kallar det för epitaphios men de enda översättningarna jag hittar är ”kort text för att hedra en död” eller ”begravning” och det är inte vad grekerna menar. Tåget löper genom hela byn med prästen i spetsen och alla hängivna bymedlemmar i släptåg efter. Fyra män bär en bild på korsfästne Jesus i en större grej med utsmyckningar. Det är för att sörja hans död.

Imorgon är det påskafton och då går man till kyrkan och bränner Judas och smäller raketer vid midnatt, sedan går man hem och äter inälvsmat vid ettiden på natten. Söndagen är festdagen, så vältrar man sig i kötträtter, mest lamm. Då har hängivna kristna fastat i förtio dagar. I vår familj har Aris ena farbror (Eftihis), hans systrar och (syster) Elenis man Vassilis fastat. Det innebär i mina ögon inte att de tror mer än vissa andra (som svärmor), men hon har bestämt sig för att det inte är något fel med att äta kött. Det är såna grejer som gör att jag gillar henne, hon kör alltid sitt eget race.

Solen har äntligen börjat skina och temperaturen är fin, som ni har i Skåne ungefär – 22 grader. Hela veckan har det blåst och varit kallt och mamma har inte kunnat låta bli att muttra emellanåt. ”Ja, det är ju tur att jag inte bara är här för semester…” har blivit lite av ett mantra, hehe.

Nu är kycklingen snart färdig, dags att duka.

Kram på er och glad  (?) epitaphios!

Random epitapgbild från Google.

Pirr

Det kittlar i magtrakten ikväll och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag sitter och minns personer och situationer från mitt förflutna och har en känsla av att något bra kommer att hända. En förändring. Men jag vet inte vad det är. Kanske är jag bara lycklig för att det är vår, att mamma är här, att det ska bli festligheter och att många personer jag gillar är på väg. Eller så är det en föraning. Jag har haft dem förr.

Vi har det så härligt!

Jag och Elli sitter inlindade i varsin mysig fleecefilt i soffan. Det är ganska tidig morgon, men jag har redan varit uppe i nästan tre timmar, Elli har varit uppe en. Babar spelas på DVD:n, mormor hade den med sig och är såklart den nya favoriten. Själv tänkte jag jobba en liten stund eftersom Maximos sover. Mamma är på väg och ska köpa nybakat bröd med sig från bageriet – och päron till Elli.

Jag, Aris och Maximos var i Chania igår för att vaccinera den lille hjälten. Han låg och skrattade och flirtade med doktor Popi under hela besöket och när sprutan väl sattes så grät han i kanske fem sekunder. Vilken tuffing han har blivit! Sedan gick vi och handlade lite påskpresenter till Aris gudson, en bolero till Elli och doppresent till barnens kusin Lefteris som ju ska döpas ihop med Maxen. Sen gick vi till den venetianska hamnen och drack en kaffe medan Maximos tog en tupplur i vagnen. Det var en mycket mysig dag.

Elli och mamma var kvar här i Palle och hade haft en helt underbar dag. Det hade varit varmt och strålande sol (i Chania var det moln och sol om vartannat, men kallt och blåsigt) och de hade gått till stranden och blivit jagade av kalla vågor, lekt på lekplatsen, ätit lunch hos yaya och sedan glass vid kiosken. Som det kittlar i mig av välbehag när jag tänker på de där två tillsammans. Min lilla flicka och min underbara mamma ihop, precis så som jag hade det när jag var liten, fast med full uppmärkssamhet. Mamma tycker att Elli är väldigt lik mig till sättet och råkar ofta kalla henne Johanna. Det är kul att höra för sånt vet man ju inte riktigt själv.

Idag är det skärtorsdag och det blåser kraftiga vindar utanför fönstren. Vi får väl se vad den här dagen har att erbjuda, kul blir det i alla fall! Önskar att mamma kunde vara här alltid…

Påskris på grekiskt vis med färska olivkvistar.

Tidig morgon

Tidig morgon idag, Maxen vaknade redan innan klockan sex. Nu är klockan halv åtta och vi sitter i soffan och kollar Animal Planet. Hela resten av världen sover. Han rullar fram och tillbaka och tränar på sin nya färdighet (rullade runt för första gången häromdagen!).

Mamma har ju kommit! Jag hämtade henne i lördagsnatt, vi var framme i Paleohora vid 2 på natten. Igår spenderade vi precis hela dagen ihop och har haft hur mysigt som helst. Elli är helt uppskruvad av lycka, mormor är helt klart bästa kompisen och till och med jag är inte lika intressant längre. Underbart att se.

Mamma har gått ner tio kilo och ser ut som en liten flicka, det är helt sjukt, hon blir verkligen bara yngre och yngre… Jag menar kolla!

Mamma och Elli igårkväll. Oklart vem som är gladast över den andres sällskap.

Mamma och Maxen igår eftermiddag.

Kärlek som kärlek

Homosexualitet är ett väldigt känsligt ämne här nere. Grekland har inte nått så långt som Sverige när det gäller allmän acceptans även om man ibland kan acceptera homosexuella som ”festliga inslag” i media och nattliv. När det gäller ens egna barn är det dock den allra största skräcken att ens barn skulle bli gay. Jag har haft många vilda diskussioner med greker i om detta ämne, men det är ofta som att slå huvudet i väggen. Och då är ändå Grekland homosexualitetens ”hemland” eftersom det är härifrån det för första gången blev dokumenterat i form av konst och i skrift.

Jag minns när vi blev gravida med Elli, Aris ville helst ha en son. Det hymlade han inte med. Vi fick veta tidigt att det var en flicka som skulle komma och det accepterade han såklart fort och idag är Elli hans största kärlek, utan konkurrens. Men jag minns en kommentar han fyrade av i bilen på väg hem efter läkarbesöket då vi fick beskedet att bebisen i magen var en flicka ”Well, at least she cannot be a gay (man).”. Jag fick ilningar längs ryggraden och sa att hon visst kan bli gay – lesbisk. Jo, det var förstår inte heller något han önskade, men det var inte lika illa.

Vi har haft många diskussioner i ämnet efter det, särskilt sedan sonen föddes. Dumma kommentarer som får igång mig. Jag säger ibland att det enda jag önskar för mina barn är deras lycka och hälsa, inget annat. Hur de finner lycka spelar mig ingen roll. Aris fäller då ofta in att det ju är lätt att säga, men om Max kommer hem och deklarerar att han är gay så kommer det att bli en chock även för mig. Jag insisterar på att det inte spelar mig någon roll och det gör Aris otroligt provocerad.

Samtidigt ska ni veta att Aris i allmänhet är öppensinnad mot de allra flesta som ”avviker” från normen – gays, färgade osv, det är bara när det kommer till hans egen son som det är så vansinnigt hemskt. Jag fick en glimt en gång om varför det är så känsligt ”Man undrar ju i så fall kanske vad föräldrarna egentligen är… var det kommer ifrån”. Det är alltså hans egen rädsla för homosexuella känslor och andras eventuella avsky som skrämmer honom, inte att han egentligen själv tycker att homosexualitet är fel, för det tror jag inte att han i grunden tycker.

För mig är det så enkelt, allt som handlar om kärlek är fint, hur kärlek väcka så mycket avsky? Jag har aldrig förstått det. Och så länge man accepterar denna avsky som befogad så kommer ju inte acceptansen att infinna sig.Därför är det viktigt att fortsätta banka sitt huvud i väggen, en vacker dag kanske man lyckas åstadkomma ett litet hål.

Mina barn får älska vem de vill. Jag hoppas bara att de får älska intensivt i sina liv.

Mys.

Prinsessor

Är det verkligen så att alla flickor går igenom en prinsessperiod? Jag trodde att det var något vi föräldrar pådyvlade de små flickorna, men jag har medvetet försökt avleda Ellis uppmärkssamhet från just rosa fluff och prinsesskronor genom att försöka skapa hjältinnor som Pippi och hjältar som katten Findus som hennes förebilder. Men det har räckt med glimtar av blonda hårsvall och klockade klänningar för att hon ska ha fastnat och nu är det inget annat som gäller här hemma förutom just alla dessa ”prinsessor”. ”Fuchsia” är Ellis favoritfärg och hemma går hon ALLTID klädd i sin karnevalprinsessklänning, hon vill helst sova i den också, vilket hon får ibland.

Hittills har vi bara haft Snövit och Askungen på DVD hemma och dessa perfekta små flickor som är både söta och husliga är väl egentligen inte vad jag vill att Elli ska matas för mycket med, särskilt inte när hon ändå får växa upp i en miljö där en kvinna helst ska vara just dessa två för att vara älskvärd och ”duktig”. Jag vill väldigt gärna att hon ska veta att det viktigaste är att göra och vara det man själv vill och inte bara vad andra förväntar sig eller önskar, samtidigt som man gör sitt bästa för att vara en god medmänniska.

Men Elli älskar prinsessor. Och rosa. Och paljetter. Och glitter. Och jag är inte på något sätt militantisk så det är klart att hon får titta på sina prinsessor och inreda sitt rum med rosa fluff. Man kan ju hoppas att hon blir mätt efter ett tag. Och jag vill minnas att jag själv en gång var besatt av just prinsessor och det blev ju en ganska stark personlighet av mig ändå. Och rosa är definitivt inte någon av mina favoritfärger idag.

Idag fick Elli en ny flicka att beundra – Ariel. Hon ser Den lilla Sjöjungfrun för allra första gången i detta nu och hon sitter som klistrad. Ariel är ju lite modernare än Snövit och Askungen. Visst är hennes längtan, dröm och livsuppfyllelse också en prins och visst har hon också overkligt smal midja, långt hårsvall och vacker sångröst, men hon städar i alla fall inte och hon gör revolt mot överheten (sin far). Alltid nåt.

Och vi blandar upp det med Pettson och Findus ganska ofta.