Barndop i Akrotiri

Akrotiri heter ett område utanför Chania, precis vid flygplatsen, faktiskt. För ett par veckor sedan döptes lille Giorgos där vilket var väldigt speciellt eftersom Aris var gudfar tillsammans med en annan snubbe, Vasillis. Det var mycket mysigt, vid en enormt vacker, högt belägen kyrka som gav utsikt över både hav och hela Chania stad. Dopfesten hölls sedan hemma hos Giorgos mammas släkthus i samma område. Det var så avslappnat och härligt, bullrigt och fullständigt fritt från sociala regler, vilket jag verkligen älskar. Dopet avslutades med vattenkrig där gammal som ung deltog.

I lördags var det dags för oss att gå på ännu ett dop, denna gången var det Aris barndomsvän Nektarios som skulle döpa sin dotter. Återigen var platsen just Akrotiri vilket egentligen är ett enormt sammanträffande – jag har aldrig varit i detta område för något form av firande förr… Lilla Rodovandi är drygt två år och pratar som en vuxen, har ljusbruna korkskruvar och sin mammas gröna ögon – hon är som ett litet sagoväsen. Kyrkan var liten, belägen precis vid en liten strand och klockslagen för dopet var 20.00 – precis i solnedgången. När dopet startade så var det fortfarande ljust och när ceremonin var över så var det mörkt. Själva ceremonin hölls utanför kyrkan och hela stället var dekorerat med levande ljus. Det var verkligen otroligt stämningsfullt. Festen hade man sedan dukat upp för nere på stranden och jag kickade av mig mina sandaler omedelbart. Det var god mat, gott vin och trevligt sällskap så inte förrän klockan två körde vi in mot Chania där vi skulle spendera natten. Då hade jag bl a hunnit med att dansa ”flamenco” till bouzoukimusik. Haha!

Till det första dopet har jag tyvärr inga bilder, för just då hade vi ingen fungerande kamera, men till det andra har jag massor. Jag tänker dock INTE bjuda på några där jag dansar ”flamenco”…

Lilla Rodovandi i sin pappas famn medan gudfäderna läser sina löften.

Jag och Aris på stranden, lite allvarliga kanske, för det var fortfarande tidigt.

Annonser

Plötsligt händer det

I 10 månader och 23 dagar har jag haft min älskade lille son. Förutom de två första nätterna på kliniken och sedan semestern i Sverige då Maximos sov inne hos mormor och sedan kanske (högt räknat) yteerligare 10 nätter så har jag stigit upp mellan 12 000 och en gång per natt för att mata Max, stoppa in en napp, vagga honom, sjunga för honom, ge honom massage (kolikmånaderna) osv. Kort sagt så har Max aldrig sovit en hel natt utan att äta. Fram till inatt.

Jag la den lille prinskorven kl. 22 och själv kröp jag till kojs vid 00.30.

Fattar ni min förvåning när jag självmant vaknar kl 08.50 och inser att Maximos inte har gett ifrån sig så mycket som ett knyst på hela natten. Jag log för mig själv och tänkte att just det här ögonblicket ska jag pränta in i mitt minne som ett av mitt livs stora ögonblick. Många morsor hade kanske undrat om barnet levde och så, men jag är inte så nojig av mig längre.

Efter att jag fått ligga 10 minuter och njuta av hemmets tystnad såhörde jag att Max började prata inne i sitt rum. Först hör man några slag mot spjälorna, sedan lite mummel följt av glatt joller. Jag gick upp och in till honom och möttes av den här synen

 

En glad liten rufsboll med nappen på sned.

Sommarbarn

Vi beställde ny kamera för några dagar sedan och idag kom den! Den verkar helt ok.

Jag passade på att fota mina små tottar när de sprang omkring nakna efter bus med vattenslangen i trädgården. De är ju tacksamma objekt, att säga annat vore att ljuga. Eventuellt att de tar det här med att posa på för lite stort allvar. Bara.

 

Sommar och sol…

Missinassen i ett blåsigt augustiPalle… Augusti är alltid full av turister, galna grekturister som har semester från sina jobb i de bullriga städerna. De tar sig ner till öarnas små paradisbyar för avslappning, strand, restaurangmiddagar och kaffepauser i skuggan. Grejen är att de inte finner mycket avslappning, och knappt några platser i någon skugga, under något parasoll eller på restaurangerna, för alla greker tar ut semester EXAKT samtidigt och drar med sig bullret till våra fina små byar. Man kommer knappt fram på de redan trånga små gatorna och hela byn dekoreras med bilar som vore de myror i en mystack. Det är faktiskt ganska vidrigt.

Nu har de flesta galna greker åkt tillbaka till sina bullriga städer och liv och vi börjar komma in i ett hyfsat lugn igen. Elli har sommarlov till mitten av september så jag har båda barnen hela dagarna och vi hittar på en massa skoj. Det är onekligen ganska utmattande, får jag erkänna, men mest mysigt ändå. De är så fina, mina små.

Idag var vi och badade, jag och Maximos, för Elli hade redan åkt med Aris farbror och hans (med Elli) jämnåriga dotter till en annan strand. Maxen är helt tokig i att bada och älskar att krypa omking som en liten vettvilling på stranden. Det är väldig tur att han har napp så att han inte stoppar i sig för mycket sand, för annars är det helt klart en av hans favoritsysslor just nu – att stoppa saker i munnen.

Elli i sin tur tjatar väldigt mycket om Sverige, att hon vill dit – NU på en gång! – och det är så svårt att förklara att det inte går så lätt. Hon vet ju att det tar tid att resa och det är liksom med i hennes beräkningar, men när jag säger att det också kostar en massa pengar så säger hon bara – Nej, det kostar inte mycket pengar, det kostar liiite pengar. Gulligt, men också lite hjärtknipande. Hon tycker att vår muntburk ju har jättemycket pengar i sig, vi kan ju bara ta dem!

Blogginspon står för övrigt på minus och jag hoppas att den kommer tillbaka snart.

Kram till er som orkar hålla er kvar!

Tillbaka efter underbar semester

Nu är jag tillbaka gott folk! Semestern var intensiv och härlig och jag hade så mycket annat för mig att bloggen fick stå åt sidan ett tag. Först var ju mamma här i tre veckor, vilket var så underbart skönt. Inte bara är det härligt med hennes sällskap utan också att få hjälp med barnpassning i stort sett när som helst. Sedan åkte vi tillbaka till Sverige tillsammans och spenderade tre veckor i ett svalt och skönt Malmö. Jag fick träffa både släktingar och vänner flera gånger om och jag känner mig helnöjd med allt. Mamma tog över Max totalt och hade honom till och med på nätterna, jag fick känna på hur det kan vara att vara pappa (och inser varför det är så lätt för mannen att önska sig en massa barn).

I söndags kom vi tillbaka hem till Paleohora. Det var faktiskt ganska odramatiskt att ta avsked och återvända hem, även om det såklart alltid kniper lite i hjärtat. Men sex veckor (eller tre) ska man vara tacksam för.

Jag inser sedan jag är tillbaka hur mycket jag älskar mitt stora hus, jag vill bara städa och feja tills det gnistrar och det är ganska olikt mig. Det är ljuvligt med utrymme, varmt hav, att få sova tillsammans med mannen igen, att äta grekiska sallad i hettan, att lyssna och titta på den stora, grekiska släkten som är så oehört olik min egen.

Jag känner mig i harmoni faktiskt, som att jag hittade mig själv och lite extra styrka genom att få lite distans från det grekiska livet och de grekiska normerna, insikt om att jag själv är mitt enda hinder. Man ska dra fördelar ur det som erbjuds, men också tacka nej till det som inte känns rätt och var gränserna går blir ganska suddiga om man stannar i samma miljö för länge. Men nu har jag bra koll och livet känns väldigt fint.

Idag ska jag ta med Elli till Limnoupolis i Chania, det är tydligen ett jättestort vattenland. Aris släktingar ska också dit så Elli får leka med kusiner och nästkusiner tills hon stupar. Själv ska jag tjattra med Aris kusiner och systrar tills jag tröttnar och går och plaskar istället. Det blir nog fint. Maximos får stanna hemma med yaya och jag är nervös. Konstigt va? Innan hade jag inga problem med att lämna honom där, men han har blivit så mammig och är en så känslig typ. Yaya är underbar, men väldigt olik mig. Men det går förhoppningsvis bra. Annars få väl pappan rycka in, om det nu hjälper…

Ett härligt semesterminne: Elli med sina kompisar Meia, Tilde och Jolie i min fina barndomsvän Zallis trädgård.