Söndag

Har lidit av en M Y C K E T långsam dator på sistone och var häromdagen en millimeter från att klicka hem en helt ny. Men så ominstallerade vi alltihopa istället och nu är min älskade Lenovo SOM NY! Det är helt amazing.

Just nu skulle ni se oss, jag på en stol med Max i famnen och Elli på en stol bredvid. Halva skärmen har bloggen uppe, som jag skrive i med endast högran eftersom vänstran håller ett hårt grepp om Maximos flinka armar. Andra skärmhalvan visar Mickey Mouse Clubhouse på Youtube.

Nu ska vi dock stänga ner och slänga oss i ett gött badd så vi spenderar denna söndag rena och fräscha. Inte för att det lär räcka särskilt länge för Maximos, den lille grisen…

Lite intetsägande foto kanske, men tillåts inte sitta och leta upp något annat.

Pladderi pladdera…

Vid sextiden låg jag med begynnande migrän i soffan och väntade på att Maximos skulle vakna från sin eftermiddagsnap. Han hade sovit sedan strax innan fem så jag tänkte att han nog skulle vakna när som helst. Aris gick tillbaka till hotellet för att jobba kvällsskift och Elli lekte lugnt uppe på sitt rum. ”Tio minuter, bara tio minuter skulle vara så skönt…” tänkte jag och slöt ögonen. Men jag hade ingen ro i kroppen. Ungefär varannan minut kollade jag klockan, hjärnan gick på högvarv med allt från jobbplanering till inköpsmåsten till huset och uträkningar på hur mycket jag kan lägga undan till en vintersemester. Elli kom  ner och ville prata, hon prasslade med påsar vid mina öron och mina spända tinningar led. Jag reste mig till slut upp och tittade ut över det kaoslandskap som skulle föreställa ett hem. Vårt hem. Jag började misstänka varför jag hade spänningshuvudvärk, tyngden över tinningarna kom med stor säkerhet från diskberget, leksaksmyllret över golvet och högen med rentvätt som väntade på vikning uppe i sovrummet. Det var egentligen inte mer än en dryg haltimmes jobb sammanlagt, det såg liksom värre ut än det var, men, ni vet, vissa dagar orkar. Man. Bara. Inte.

Men så skickade söta Georgia ett meddelande om att hon ville komma på besök med Giorgos, Ellis gudfar, och det peppade mig. Klockan var halv sju och Maximos sov fortfarande. Jag tänkte att jag borde väcka honom om han ska kunna somna tillsammans med Elli vid halv tio. Ska bara fylla diskmaskinen först. Och röja lite. Och dammsuga. Och plocka undan lite på Ellis rum… Klockan 19.34 var jag klar och insåg att Maximos fortfarande sov. Inte ett knyst hade hörts från honom och det var ju skönt iofs att få städa lite utan en liten igel som hänger sig fast i ens byxben. Men det bådade inte så gott för min ensamkväll i soffan med Grey’s Anatomy, M&M’s och liggläge.

Jag väckte Maxen som såg mycket seg och trött ut. Vi gick ner, spelade lite musik, åt gröt och dansade och precis när jag ringde mamma för att prata bort en liten stund så kom äntligen Georgia och Giorgos. Fick lägga på innan jag ens sagt hej till mamma, men det gör inget, hon låg ändå i badet och njöt säkert mer av en tyst badstund än en sönderpratad dito.

Elli blev toklycklig över att se sin gudfar och Georgia och Max, som vanligtvis är lite reserverad gentemot folk han inte är van vid, följde efter Giorgos som en skugga under hela tiden de var här. Barnen fick sina försenade födelsedagspresenter, Giorgos fick tre glas whisky inför sin utekväll med grabbarna och jag fick en kaffe toppad med grädde och choklad. Georgia åt en kaka.

Vi skrattade mycket, som vi alltid gör i sällskap med varandra och kvällen bara försvann. Maximos var lite klängig, seg och gäspig nästan hela tiden vilket jag tyckte var lite märkligt efter en 2,5 timmes eftermiddagsnap. Nu är klockan tio och båda barnen sover. Aris ska gå ut med grabbarna och min kväll med Grey’s Anatomy och liggläge är säkrad, M&M’sen är dock slut, men jag har en chokladcroissant som kan ta deras plats.

Just nu sitter jag här med min sista slurk kaffe i koppen, lite tända ljus i det rena hemmet och känner jag att ibland, ibland så har man lite extra tur. Min huvudvärk är förresten (såklart) borta.

Åh! Ett tips! Se Woody Allen’s Midnight in Paris, alldeles ljuvlig film! Nästan i klass med Vicky Christina Barcelona, men bara nästan. Känner att en romantisk weekend i Paris inom snar framtid är en prioritering…

Elli leker med Max födelsedagspresenter och blir tvärsur om han kommer i närheten. Då gäller det att ta fram sina pedagogiska sidor, frklara och medla.

Eller muta.

Regn hos mig

Att ställa allt på sin kant ibland, utmana sig själv, sina värderingar, önskningar, drömmar och mål är lärorikt. Plötsligt sliter man upp sig ur sina invanda fotspår och svävar som fritt i luften. Först svävar man med huvudet vänt uppåt och man känner adrenalin, lyckorus och man blir hög på frihetkänslan som överväldigar en. Ingenting är omöjligt, man inser att alla de gränser man sätter upp kring sin person, sitt liv och sina möjligheter går att överträda om man har lust. Det finns ju egentligen ingen annan än en själv som stoppar en.

Efter ett tag viker man ned huvudet, det är ofrånkomligt. Då drabbas man av den vidriga svindeln och får panik, ju högre upp man har svävat, desto mer svindel får man. Då gråter man kanske en skvätt, skriker och ber om att få känna mark under fötterna igen. Få känna att man har koll på sig själv. För utan sig själv, sina värderingar, önskningar, drömmar och mål… vad har man då kvar? Förutom den där tyngdlösa känslan av gränslöshet? Och vad är den då värd?

En ensam helg i ett stenhus uppe i en obebodd by i bergen hade inte varit helt fel nu…

Elli blev sjuk under helgen och fick diagnosen strupkattar måndagmorgon. Då var hon helt hes, hostig och snörvlig. Hon fick mediciner och sjukpikade på måndagskvällen med feber. Under måndagen fick jag också veta att min pappa var oförklarligt yr och illamående och inlagd på sjukhus. Max fyllde 1 år på tisdagen. Elli fyllde fyra år på onsdagen och kändes frisk om man bortsåg från lite rethosta. Pappa fick åka hem från sjukhuset, yrseln berodde på en bugg med balanskristallerna i örat, vilket kommer att rätta till sig av sig självt med tiden. Max blev krasslig på onsdagkväll och under natten eskalerade has tillstånd i raketfart. Från kl. 2 på natten till kl. 6 på morgonen fick jag hålla honom sittande i min famn för att han skulle kunna andas ordentligt. Strupen var nästan helt igensvullen och han rosslade, hostade, grät och pep om vartannat. Sittande i min famn var enda sättet han kunde sova på. Torsdagmorgon fick han också diagnosen strupkatarr. Fler mediciner och en lång dag med en klänging ettåring i famnen. Idag är han mycket bättre, med rethosta som enda kvarvarande symtom.

Och Maxens gudmor från Aten har varit här hela veckan, vilket ju är kul, men också lite tidskrävande.

Här är stökigt hemma och jag ligger efter med min veckoplanering av jobb. Imorgon har vi kalas för barnen tillsammans med släkt och vänner. Ikväll är det föräldramöte på förskolan angående paraden den 28:e oktober som Elli ska delta i för allra första gången (!).

Jag måste baka tårta.

Man blir ju gråhårig för mindre alltså…