Julen 2011 – var?

Har sanslös beslutsångest. Är fruktansvärt sugen på att åka hem och fira jul i Sverige i år, även om jag hade bestämt mig för att det får bli en grekisk jul denna gång. Det finns oerhört starka motiveringar till både och, jag blir galen!

För en svensk jul:

  • Elli längtar som en galning efter att få resa till Sverige och verkar associera julen mer med Sverige än med Grekland.
  • Jag vill träffa mina brorsbarn! De ska eventuellt flytta till Bolivia nästa  år. Lilla Alice, 2 månader, har jag inte ens träffat.
  • Jag behöver klippa mig (och den enda frisör jag låter sätta en sax i mitt hår finns hemma i Malmö).
  • En svensk jul slår en grekisk med hästlängder.
  • Familjemyyyys, juleljus och kanske, kanske snöööö!!!

För en grekisk jul:

  • Jag har jättemycket jobb och kommer kunna fokusera mycket bättre på det om jag är hemma i Paleohora.
  • Känner för att fira jul med min man i år.
  • Det blir enormt mycket billigare att stanna här, och plånboken väller inte direkt över med pengar…

Nu vet jag vad ni tänker säga: Ta med mannen till Sverige och se till att mormor ställer upp som barnvakt några timmar om dagen så att du hinner jobba. Då finns det bara den ekonomiska biten kvar som hindrar dig – och då väger Sverigelistan tyngre.

Jo… förvisso. Men han har inte lust att åka till kylan och då har vi ändå inte kul i Sverige. Det är liksom inte så lätt att ändra på. Och det där med barnvakt hade säkert ordnats, men det har också att göra med min självdisciplin, som är en av mina svaga punkter.

Hjärnan säger klart och tydligt Jul i Grekland!, medan hjärtat kämpar för en Jul i Sverige.

Fortsättning följer… antar jag.

De här bilderna är från julen 2008 då Elli var drygt ett år och Aris besökte Sverige för första (och hittills enda) gången. Elli var söt som socker (herreguuuud vilken liten goding!) och jag var en riktig pingla (tydligen!). Aris frös mest. Och fick vinterkräksjukan.

Nej till tandtroll!

Kom just hem från tandis. Bokade en mycket vuxen tid för rutinkontroll och putsning i förra veckan och förbannade mitt vuxna jag precis innan jag steg in hos tandis. Men allt gott, inga hål och inga andra problem, han sa att mina tänder (trots att enorma mängder sötsaker och coca-cola passerar genom min mun varje dag och en del slarv gällande kvällsbortningarna) ser väldigt friska, rena och starka ut. Jag gillar min grekiske tandis som sjutton…

Nu ska jag köpa såna minitandborstar som man kör in mellan tänderna för att sopa rent, och kanske en eltandborste. Är det bara jag som alltid vill göra sånt efter tandläkarbesöken?

Nöjd och glad!

Kontakt på ett högre plan… eller inte?

Jag har gått till ett medium två gånger, samma kvinna varje gång. Första gången var jag skeptisk, som sig bör, men mötet var onekligen skakande. Hon berättade så otroligt många saker om mig, mina nära, mitt liv och min framtid som ALLA har visat sig vara på pricken. Hon beskrev Aris som om hon kände honom och hans natur bättre än jag själv gör och gav mig tips på hur jag skulle förhålla mig till svårigheter. Hon sa att mitt förhållande med Aris skulle bli starkare med tiden och att två större kriser skulle föra oss närmre varandra. Vi skulle bli gamla tillsammans och att det finns väldigt mycket kärlek mellan oss även om jag kanske inte alltid känner det. Detta, sa hon, berodde på våra väldigt olika mentaliteter. Även detta skulle bli mycket lättare för varje år som går.

Första mötet var i december 2009 och spådamen sa att jag skulle få en bebis under följande år. Vid det laget var jag inte ens gravid än, men blev en månad senare. Hon sa att det skulle bli mitt sista barn, vilket jag då tyckte kändes lite konstigt. Efter det katastrofala kejsarsnittet och fruktansvärda kolikmånader med Maximos förstod jag dock sedan att hon hade haft rätt.

Hon sa att vi skulle flytta till ett nytt hus mot slutet av följande år, alltså 2010, det skulle vara mycket större – och där skulle finnas ormar. Hon hoppades att jag inte hade ormfobi – vilket jag inte har – för hon såg att det skulle finnas en hel del och det sökte henne då hon själv hade problem med ormar. I vårt nya hus, som vi flyttade in i december 2010, har vi gott om plats och trädgården är full av ormar, vi hittar ömsade skinn hela tiden.

Jag var velig angående karriär och hon föklarade att syendet var en hobby som funkade som ren terapi för mig, att servicebranchen och Aris hotell inte alls var något för mig, men att skrivandet var precis rätt. Jag skulle skriva flera böcker, den första när jag var 29 och den som skulle bli mitt genombrott när jag var i 34-årsåldern. Hon sa att jag skulle bli en berömd författare. Detta känns tveksamt, även om jag gärna vill tro att det blir så. Bokformatet är väl det jag tvekar mest kring, men att min karriär handlar om skrivande råder det inga tvivel kring. Berömd författare? Nja… allt är ju relativt… haha.

Anyway, sådär fortsatte hon och jag var fullständigt hänförd när jag lämnade hennes lilla kammare.

Nästa gång jag besökte henne var nu i somras, ett och ett halvt år senare. Jag var sjukt förväntansfull när jag gick in genom dörren och väldigt besviken när jag gick ut genom den en halvtimme senare. Spådamen sa att hon hade svårt att tuna in med mig, att jag var blockerad och höll på att kväva mig själv. Jag hade så många frågor den här gången, men efter att spådamens öppningsreplik var ”Det är inte så att du har ett dåligt liv just nu… Du har INGET liv.” så gick andan lite ur mig. Jag höll inte alls med.

Första gången var hon helt briljant, andra gången kände hon inte över huvud taget in sig i min varelse, mitt liv och mina företaganden. Märkligt.

Vad berodde detta på, tror ni? Hade hon magisk tur första gången, eller var hon ur form andra gången? Eller var det som hon sa, att jag kan ha varit blockerad? Jag kände ju mig betydligt öppnare för henne inför andra mötet…

Lite brydd…

Att orka

En dag kommer jag att sitta där och önska att jag bara kunde få spendera en enda dag, eller kanske bara ett ögonblick, i det som idag är mitt nu. Att få höra ettårige Max kikna av skratt åt gör en skojig min eller att få höra Ellis jamande när hon leker katt – ett ljud som tränger igenom allt annat och som för det mesta bara gör mig irriterad (som den jävla idiot jag är). Att få svara på någon av Ellis surrealistiska varför-frågor och att få busa med en trött, glad och snubblig liten Maximos i soffan strax innan läggdags. Att få motta en abstrakt teckning från Elli som hon stolt lämnar över som vore det ett dyrbart konstverk som hon med stor möda skapat bara åt mig, eller att få mata Maxen med vindruvor som gör att hans lille mun rör sig som om den vore gjord av gummi.

Det är så hårt att ha hand om två barn, jobba, sköta hem och socialt liv, leva med en ständig längtan och saknad och en känsla av att aldrig riktigt räcka till någonstans. Dagarna känns långa redan när klockan bara är tio på morgonen, det händer att jag redan då längtar till tio timmar senare, då lugnet infinner sig, barnen sover, dagens jobb är gjort och allt som finns kvar är någon timmes avkoppling innan jag går och lägger mig.

Aldrig kommer barnen att vara gulligare, roligare och ge mig mer kärlek än nu. Aldrig någonsin blir jag så ung som jag är idag och jag älskar mitt liv så att jag nästan brister i gråt av tacksamhet. Det gör smärtan av att inte lyckas uppskatta ögonblicken så intensiv…

Jag känner mig helt slut.

Jag vill ge dem allt som de förtjänar… men jag räcker inte till.

Hinner inte..!

Den här stackars bloggen är fullständigt försummad, jag vet! Jag har ingen tid över för den, men jag hoppas att det blir bättre snart. Inser att det är hög tid att skaffa dagmamma till Maximos, någon som kan ta honom för 2-3 timmar per dag för jag hinner inte få jobbat det jag ska under de knappa två timmar som han sover. Det skapar sedan en stress som gör att jag inte riktigt ger mina barn det de förtjänar under resterande timmar heller. Yaya är en busy lady som säkert snart får mer tid över för att ta hand om lillen, men jag är i akut behov av hjälp nu så jag kan inte vänta längre. Barnflicka/dagmamma it is! Svårt bara att hitta någon som jag känner förtroende för, jag lämnar ju inte min lille älskling till vem som helst… Önska mig lycka till!

När detta är fixat hinner jag nog blogga lite mer också. Håll ut!