Hårdrama

Elli kom upp till mig när jag låg på hennes säng och tittade på Maximos när han lekte med hennes saker. Stolt sa hon att hon hade klippt sig och jag fäste först inte så mycket uppmärksamhet vid hennes uttalande. När orden någon minut senare hade sjunkit in reste jag mig för att kolla hennes hår, något sa mig att allt inte stod rätt till. Och visst, nog hade hon kapat en rejäl bit. På ett mycket olyckligt ställe också.

 

Jag blev förtvivlad och det förvånade mig väldigt. Jag insåg att jag skulle tvingas klippa av hennes söta lockar, men jag har ju alltid gillat kort hår och Elli har ett fantastiskt ansikte som klär i allt. Men så klippte jag, först gjorde jag det kort på den avklippta sidan och långt på andra i en assymetrisk kreation, men det klädde ju inte Elli – som är fyra år. Så då rök även andra sidan. Nu har hon samma korta frisyr som hon fick inför skolstarten för två år sedan. Hon är jättesöt som vanligt, men jag tror att min ångest kom för att jag kände att jag tog bort lite av hennes flickighet. Elli är en väldigt flickig tjej som älskar att klä sig till prinsessa, borsta sitt långa hår och smycka sig med allsköns smycken. Hon tittar sig inte i spegeln nästan alls, så det är inte reflektionen hon saknar nu, utan känslan. När håret var klippt var hon dock fortfarande helt lugn, ho brydde sig inte alls verkade det som. Hon skrattade när hon såg sig i spegeln och sa att hon såg lite tokig ut varpå jag svarade att hon ju är en alldeles tokig gullunge. Sedan struttade hon i säng.

När hon fick sin nappflaska for handen som vanligt upp till håret och när hon inte hittade några testar att tvinna med vänsterhanden medan hon drack sin mjölk med högran så kom tårarna. Hon sa att hon ville ha mycket hår så att hon kunde mysa. Då tyckte jag så synd om henne men påminde henne om att det ju var hon själv som hade klippt av det mesta. Det höll hon inte med om, efter hennes jobb med saxen fanns fortfarande långt hår kvar. Och det var ju sant. Stackarn. Men hon kommer snart över traumat och förhoppningsvis sätter hon inte själv saxen i håret igen.

 

 

Jag saknar de söta lockarna, men det är ju hår. Hår växer och framsidan på myntet är ju att det sannerligen fick sig en riktig uppfräschning. Och att det kommer att spara en massa föntid efter duschen.

Vinter

Idag var Elli hemma från förskolan, det är någon helig barndag av nåt slag. Det är meningen att barnen ska gå i kyrkan och i de flesta fall går de med skolklassen, men inte Ellis klass. Eftersom vi var på en evighetslång minnesstund igår så var jag definitivt inte kyrksugen idag så vi tog sovmorgon och hemmamys istället. Det är ju inte ens min religion så är det så viktigt får väl den grekiska delen av familjen ta barnen till kyrkan och Aris var inte särskilt intresserad heller.

Nu är den sen kväll och barnen sover sött i sina sängar, Aris kollar film i soffan och jag ligger på en enorm puff framför brasan, invirad i filtar och surfar och kollar serier – min absoluta favoritsyssla för tillfället. Vintern har kommit och det blåser isvindar. Alla pratar om minusgraderna som lär komma i veckan och den stora frågan i byn är huruvida det blir snö i år eller ej. År 2004 och 2008 föll det snö över Paleohora som låg kvar i flera timmar så är det en ihållande trend så är det dags i år igen. Skolorna stängs och bara fullständigt vansinniga människor lämnar sina hus. Vi snackar om 2-3 minusgrader och ett snötäcke på ett par cm. Det är så himla roligt.

Jag tycker att det är mysigt. Så länge vi har ved, choklad och glada ungar så är jag nöjd.

Innan vi vet ordet av så sitter vi här igen, fast Elli är dubbelt så stor och Max, ja han är utanför magen och lär inte låt mig sitta sådär avkopplat särskilt många sekunder. Mmm, sommar… (Foto från sommaren 2010 med Max i magen).

Smittande skratt

När Maximos väl kommer igång och skrattar så finns det knappt någon hejd på skrattsalvorna. Jag vet inte, jag… Kanske är det bara för att jag är mamma själv och för att det är min son i videon, men det finns få saker som så lätt får mig att dra på smilbanden som att se den här videon. Tänkte därför dela med mig. Videon är inspelad hemma hos mamma i julas, det är min mamma som sitter och ”hostar” och roar den lille skitungen.

httpv://www.youtube.com/watch?v=TQwV5x9zy3w&context=C38d7d4eADOEgsToPDskL-1OPyMfXDjUBfkiDGH2Ol

Afro

Bollafro är en av mina favoritfrisyrer, det är så sjukt coolt på rätt person. Jag har alltid undrat om jag skulle klä i afro och hemma hos morfar i julas fick jag svaret.

Vad tycks? Inte riktigt lika klockrent som jag hade hoppats på. Känns som att jag är lite för… blek?

Kanske snyggare på mamma?

En skönhet klär ju i allt, men jag har sett henne i bättre frisyrer.

 

Aris då?

Jo, helt okej, särskilt om man trimmade till bollen litegrann. Att se honom i hår överhuvudtaget känns oerhört spännande.

Maximos?

Oemotståndlig i allt!

Premiär för videoblogg!

Har äntligen lärt mig hur man lägger upp videoklipp här så håll till godo! Detta är lillMaxen i vår trädgård, en solig dag i november förra året. Vår vovve, Hybridis, syns i bakgrunden.
httpv://www.youtube.com/watch?v=o7AlS191YO4&feature=youtu.be

Sprakande brasa, choklad och lite lugg

Idag, alldeles samtidigt, fick jag uppmaningen av två personer att börja blogga lite mer frekvent. Jag kan ju inte säga att jag klandrar dem, det är ju inte så tätt mellan inläggen här nuförtiden. Jag har varit av med kameran och varit väldigt oinspirerad att blogga i allmänhet. Men jag ska ge det ett försök.

Fredag. Barnen har nyss badats och stoppats om i sina sängar. Maken är traditionsenligt ute på grabbkväll eftersom det är fredag och jag njuter av veckans lugnaste kväll. Jag älskar att ha Aris hemma, men en dag i veckan är det skönt med ensamhet, dator i knäet framför brasan, lite choklad som enda sällskap och skön tystnad i husets alla rum. I början hade jag lite problem med det hela, men jag rannsakade mig själv grundligt och kom på att det handlade om avundsjuka för att inte jag har tre så tighta bästisar att hänga med en dag i veckan. De där fyra är lite som tjejerna i Sex And The City med skillnaden att de är män. Och greker. I en liten håla på Kreta. De spelar alltid några rundor biljard först, sen tar de några öl i någon av byns två vinteröppna barer. Ibland blir det lite whisky eller tequila också. Numer är jag inte ett dugg avundsjuk, jag unnar verkligen Aris detta. Alla borde få ha en vändag i veckan och varför jag inte har det är för att jag dels trivs väldigt bra hemma under vintern – tro inte att det är någon som helst action här i januari – och dels för att jag inte mina nära vänner är utspridda över hela Europa, jag har inget fast gäng så som Aris – eller Carrie – har. Dessutom blir jag mer och mer ensamvarg för varje år som går. Jag älskar lugna stunder för mig själv. På söndag kommer min Palle-bästis hem från England, där hon varit sedan oktober, med sin nyfödde lille son Tio. OM jag längtar?

Nytt är också att jag ska börja jogga. Om 12 veckor ska jag orka jogga en halv mil utan att stanna, men vägen dit är hyfsat lugn och inte så krävande (hoppas jag). Jag har en vilopuls på över 70 och hör varningsklockorna, det är dags att ända om livsstil lite. Sakta men säkert. Bästa Johanna , tillika SOLOs hälsoexpert, peppar mig! Nikeskor och mp3-spelare är beställda från eBay och både ljudbok samt bra låtar med 120-130 bpm är nedladdade. Man måste vara väl förberedd!

Ovan nämnda Johanna kommer förresten hit i april, tillsammans med sin pojkvän. Äntligen! Jag längtar så jag spricker!

Vad tycker ni om luggen förresten? Lugg är en sån grej man inte kommer undan om man väl har börjat fundera på att skaffa en. Jag känner mig dock tveksam till resultatet. Kanske för att den är för kort?

Och lite om Elli

Min vackra och stolta hjältinna. Det finns så mycket känslor kring denna flicka, vilket det säkert också gör kring Maximos om tre år. Just nu är Max mest en gullig fjärt som man älskar att pussa på, busa med och fascinerat studera när han tultar omkring och bara är. Med Elli är det så mycket mer.

Elli är den vackraste människa jag någonsin har vilat ögonen på. Hon har en djup, intensiv blick som skiner som den klaraste sol när hon är glad, men som också kan bli alldeles kolsvart om hon är arg, besviken eller ledsen. Precis som sin pappa. När hennes blick är svart gör det ont i mitt hjärta och jag vill flyga bakåt i tiden till hennes första år då hon praktiskt taget bodde i min famn. Där vill jag att hon ska få ligga i lugn och ro och känna absolut trygghet. Som hon gjorde då. Ögonen är desamma, men människan har fått många fler sidor.

Elli är oerhört stolt och vill alltid väl. Därför blir hon ofta arg och kränkt när hon blir tillsagd om något, vilket ändå sker ganska sällan eftersom hon trots allt är ganska lugn. När hon blir kränkt sätter hon sina små händer i sidorna och spänner sina svarta ögon i en och ryter ifrån. Sedan kommer tårar som hon med all sin kraft försöker mota bort, men hon är väldigt känslig så det är inte så lätt. Då är det enda som funkar att ta några steg tillbaka och låta Elli förklara hur hon känner och försöka hitta orsaken till att det blev som det blev. Det går nästan alltid bra. Om Elli kommit upp i varv för mycket så vill hon ingenting alls mer än att sitta på sitt rum och gråta ”fävl!” och då får hon det. Jag säger att vi väntar så länge och hoppas att hon blir glad snabbt så hon kan komma tillbaka till oss. Hon säger alltid genom sina arga tårar att ”ja kommer nä jag blitt glad igen!”. Sedan tar det inte många minuter förrän hon kommer smygandes med ett mjukt leende och kryper upp i mitt knä.

Ellis röst är väldigt hög och ganska gäll och hon pratar non-stop. Hon vill nästan alltid bara prata med mig dessutom så jag blir alldeles snurrig flera gånger om dagen. Emellanåt sätter jag på barnprogram på TV:n för att få en paus och då klistras hon fast i soffan och blir helt tyst. Elli kan titta på TV i timmar utan att tröttna, annars vill hon prata. Ofta ska vi leka rollspel och Elli har två favoriter. Den ena leken går ut på att hon är min mamma och kallar mig ”Min älskling” precis hela tiden. Varje mening hon säger börjar med ”Min älskling” – ”Min älskling, nu är pangkakorna färdiga!” eller ”Min älskling, nu ska du bada.” osv, osv i all oändlighet. Den andra leken går ut på att hon är en hund. Denna stackars hund gnäller och skäller och kan inte äta med sin händer eller gå på två ben. Lägligt nog blir hon ofta hund just när vi ska äta, eller gå och lägga oss (problematiskt för hundar att hålla en gaffel, borsta tänder och kissa på toalett osv). Nästan alltid får jag specifika repliker att säga och om jag inte säger det jag ska så rättar hon mig tålmodigt tills jag säger precis så som hon vill. Hon driver mig till vansinnets rand med dessa lekar, men är fruktansvärt envis så det är bara att leka med. Ibland får jag ryta ifrån och säga att hon minsann får gå och snacka lite med sin pappa nu, eller ge mig fem minuters lugn och ro. En gång av tio gör hon som jag säger. Ungefär.

Elli är också väldigt gullig. Hon är oerhört varm och generös mot de hon älskar, men också stolt och lite egensinnig. Hon har väldigt mycket karaktär och märks i de flesta sällskap. Om hon inte får uppmärksamhet blir hon dämpad, uttråkad och låg, på gränsen till deprimerad, hon skiner när hon får vara i centrum.

En spådam har sagt att Elli kommer att bli skådespelerska och spela på stora scener i framtiden och jag tror på det mer och mer för varje dag som går. Hela livet är en teater för min lilla drama queen.

Hon ska alltid le ett stort fejksmajl när kameran kommer fram.