Bokfest!

Festen igår blev kul till slut, men när jag satt med tre (en vuxen och två barn) av tio inbjudna gäster mer än en timme efter utsatt tid så måste jag erkänna att jag malde mina tänder över grekers ”punktlighet”. Sedan kom de förstås och då åt vi och skrattade och pratade högt för att överrösta de vilda barnen. Kycklingspetten blev goda, men fläskspetten blev tyvärr ganska torra. Vid 00.30 hade folket gått hem och jag städat undan allt (prisad vare diskmaskinen!), barnen sov och jag satte mig ner med min bok en stund innan John Blund började dra i ögonlocken.

Mitt under festen ringer min telefon och det är en grek på andra sidan linjen som berättar att han är i Paleohora för att överlämna ett paket åt mig. Jag fick vägleda honom hem till mig via telefonen och undrade om det verkligen kunde vara mitt bokpaket från Amazon som kom redan. Det var det förstås, för jag hade ju inte beställt något annat. Otroligt snabb, gratis leverans av Amazon, jag är imponerad! Jag mottog mitt paket fyllt av klassiker som jag längtar efter att få kasta mig över. Just nu är jag mitt uppe i en historia som utspelar sig i Thessaloniki, men efter den blir det svårt att välja vilken av alla dessa godbitar jag ska börja med. Något förslag?


Elli i mitten med yaya på ena sidan och bästis Artemis på andra.

Bokpaketet!

Annonser

Party party

Igår bjöd jag på ren impuls in de delar av tjocka släkten som är här just nu hem till mig ikväll på middag. Det blir 10 vuxna och 5  barn. Livat! Jag har marinerat grillspett och rört ihop såser hela morgonen och har därmed bara salladen kvar. Och städningen förstås, suck.

Hela sommaren har det bjudits från alla håll, på restauranger, hemma hos Eleni, hemma hos Emmanuela. Det kändes som att det var min tur nu och dessutom var jag sugen. Först hade jag tänkt bjuda på Korv Stroganoff, men Aris tycker att det är en vinterrätt som är alldeles för tung för en sommarfest. Efter en stunds funderande så höll jag med. Det vore tråkigt att se min hungriga grekfamilj lämna sina tallrikar halvätna, ve och fasa! Bättre köra på klassisk sommarmat med johannatwist.

Johannatwisten består av en citron- och honungssås istället för klassisk tzatziki och tre olika marinader för kycklingspetten istället för den klassiska kryddmixen salt-peppar-oregano. Den grekiska salladen är en klassiker, men den byts ikväll ut mot en avokadosallad och till det hela äter vi färskt bröd från bageriet. Efteråt bjuder jag på säsongens frukter som är nektariner och vindruvor, samt glass – såklart.

Det enda som bekymrar mig är grilltid och -temperatur för spetten, vill så gärna slippa bjuda på torrt kött… Någon expert i bloggen? Spetten är normalstora.

Här ser ni mina spett ligga och gosa i kylen… Och mitt glada tryne.

Längtar efter rutiner

När man driver ett säsongshotell på Kreta så lever man efter en annan rutinmodell. Mellan april-oktober är Aris upptagen med hotellet varje dag, 8-10 timmar per dag , dessutom är han givetvis alltid redo att rycka ut vid behov. Det är han som har det yttersta ansvaret. Det innebär att jag har det yttersta ansvaret för allt annat i våra liv, som barn och hem. Barnen går på sommarlov i mitten av juni och börjar inte igen förrän i mitten av september, det är tre månader, till skillnad från de svenska två.

Sommarlov i all ära alltså, man älskar ju det! Men nu när jag läser om den återfunna vardagsrutinen i era svenska liv så blir jag lite avis. Nu har jag förvisso Maximos hemma ett helt år till, vilket är härligt på många sätt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar till september nästa år, då han börjar dagis. Då har jag alldeles egen tid 08-14 varje dag, som en semester efter småbarnsåren kommer det att bli. Jag jobbar ju hemifrån som frilansskribent, så inga måsten kommer att hänga över mig under dessa timmar. Lyx!

Jag längtar också till den 15:e september detta år, för då får Elli börja förskolan igen. Hon älskar att vara där och det blir en lättnad att hon får stimuleras lite utan mitt engagemang. Hela sommaren har hon tjatat om att få börja förskolan igen och tre månader är lång tid för en 5-åring.

Själv ska jag lyckas underhålla Maxen, det blir nog mycket bus, lekplats, promenader, lite TV och film, läsa böcker och åka ut på cykelturer. Jag vet att det kommer att kännas enformigt och tråkigt ibland, men också väldigt mysigt. Det är ju ändå sista året som ”hemmamamma” och det gäller att suga ur all den goda nektaren.

Som det är nu så känner jag mig trött på stranden, på kvällspromenaderna i byn, på de sena middagarna och alla sociala måsten. Sedan kommer jag såklart sitta där i februari, uttråkad, understimulerad och längta efter sommarens action. Det är det jag gillar allra mest med Paleohora – de skarpa kontrasterna mellan säsongerna, vilka gör att man aldrig hinner bli riktigt uttråkad och utmattad.

Att diskutera med en grek

Vi sitter vid lunchbordet allihop, det är livligt som vanligt. Vi är många som samlas för att äta och alla gör som de vill. Svärfar brukar äta först, sedan sätter han sig i soffan och leker vilt med barnen innan han tuppar av och börjar snarka mitt i allt stök. Småbarnsammorna, dvs jag och Eleni, brukar sedan mata barnen. Ibland sitter de vid bordet och kladdar, men andra gånger i soffan, på golvet eller får mat instoppade i sina munnar medan de far omkring i vilda lekar. Min egen farfar hade funnit det hela barbariskt.

Medan vi svettas för att få i barnen mat utan för mycket turbulens och skrik så sitter våra män i stillhet vid bordet och tuggar, serverade av husmoren, dvs min svärmor. Likaså Aris farbror Eftihis. När de ätit klart går de ut på balkongen och röker.

Till sist slår vi oss ner, äntligen i lugn och ro (så lugnt det nu blir när fyra småbarn springer omkring och tjoar i samma rum). Emmanuela och hennes trettonåriga Efterpi strålar ofta samma vid den tiden och vi sitter och snackar om vad som helst. Det är inte så att det råder någon hierarki om vem som får sätta sig vid bordet först, men ordningen brukar falla såhär. Ibland kommer jag tidigt och serverar mig själv först innan jag matar barnen och det är ingen som höjer på ögonbrynen åt det.Andra gånger jobbar Eleni och då händer det att hennes man får mata barnen, ett uppdrag som dock snabbt brukar övertas av min svärmor.

Konversationerna handlar ofta om barnen, ibland om nyheter och då och då om politik. Åsikterna är alltid både starka och övertygade, det handlar inte om att byta erfarenheter och berika varandra med sin kunskap utan om vem som mest högljutt lyckas övertyga de andra om sin ståndpunkt.

Jag minns en gång en konversation vi hade om fisk och mjölk. Sedan jag kom hit har jag fått höra att man inte får äta dessa livsmedel ihop, det är rent av livsfarligt. När vi har haft fisksoppa har farbror Eftihis strängt påmint oss mammor om att barnen nu inte får dricka mjölk inför middagsluren och om Efi glömt sig och lagat  sina klassiska små ostpajer så blir det upprörda miner. En gång frågade jag varför de trodde att det var så farligt att bland dessa två livsmedel och genast gick de igång.

Jag: – På vad sätt är det dåligt? I franskt kök blandar man ofta fisk med gräddiga såser och jag gör alltid fiskgratäng med mjölk.
Grek 1 : -Nej Johanna, gör aldrig det igen, man kan bli väldigt sjuk i magen.
Grek 2: – Nej, hörrudu, det har faktiskt inte med magen att göra, man kan få vita utslag på huden som aldrig går bort.
Grek 3: -Nej era pappskallar, läser ni aldrig? Det är välkänt att man inte får blanda fisk och mjölk för att ph-nivåerna skär sig vilket har väldigt negativa effekter på hela systemet.
Grek 4: – Jaja, hur som helst, det är farligt, särskilt barn blir utsatta, och personer som är känsliga i allmänhet.
Jag: – Men varför är detta inte känt någon annanstans? Varför brukar våra fiskgratänger lagas med grädde och mjölk utan att någon reagerar. Kan det inte vara så att detta är en gammal myt som hänger kvar här?
Grek 1 höjer tonen ytterligare: -Nej, Johanna, det är välkänt att kombinationen är farlig och det är mycket konstigt att du inte vet om det.
Jag: – Vad är det exakt som händer i kroppen då, ni är ju inte ens ense om det.
Grek 2 efter en lång suck och med sina landsmän runt bordet himlande med ögonen: – Det är jättefarligt. Alla vet det. Ge aldrig dina barn mjölk efter att de har ätit fisk.

Svärmor är den enda som inte ger sig in i diskussionen och i smyg låter hon barnen tugga på de små ostpajerna trots att de har ätit fisk. Hon verkar veta något som de andra visst har missat, hehe.

Själv ger jag ger upp, fyrar av ett leende och säger ok och går hem och fixar varsin flaska mjölk åt mina barn.

Svenskdejt!

Fick ett samtal från en fellow svenska bosatt här på Kreta idag, Karro, som bor i Chania med man och två barn. Vi har haft kontakt länge genom våra bloggar och när Maximos föddes kom hon och hälsade på på kliniken, det var merr betydelsefullt än jag hade kunnat tro att ha en svensk röst i rummet där jag fått mitt barn.

Karro frågade om jag hade lust att träffas och det har jag såklart. Sedan nämnde hon lite blygt mitt inlägg från igår om att jag inte vill ha nya vänner och jag kände mig så dum. Jag blir så hetsig i mina känslor ibland, ser allt i svart och vitt, men redan dagen efter känns allt annorlunda igen. Människan och hennes oändliga komplexitet. Att träffa Karro och hennes barn ska verkligen bli roligt, för vi delar ett liknande öde. Att få prata med henne är som att prata med någon som kan förstå. Även om vi inte har särskilt lika bakgrund så har vi samma rötter och en liknande livserfarenhet, vilket inte är så vanligt för mig att stöta på. Dessutom blir det ju himla roligt för barnen att leka med andra halvsvenskar, Karros barn är 3 och 7 om jag inte minns fel, så bara snäppet äldre än mina.

Nästa vecka, tisdag eller onsdag, så lastar jag in barnen i bilen för en färd mot Chania och Karros hem, det är en ganska lång resa på nästan 1,5 timme så det får bli ditresa vid lunchtid när Max ändå ska sova och hemresa på kvällen när det är sovdags igen.

Nu ska jag leta fram en massa av Ellis gamla kläder att ge till lilla Chrissi, 3 år. Äntligen en flicka som kan ta över lite, här är alla yngre vi känner pojkar.

Platt fall

Max trillade idag och det såg riktigt obehagligt ut. Han kastade sig ner från en av svärmors kistor för att springa och leka med farbror Eftihis som just kom innanför dörren. Han slungades mot golvet och landade på pannan, ryggen och nacken i sin tur böjdes på ett mycket obehagligt vis bakåt och vi var minst tre vuxna som simultant kastade oss mot honom med skräck i hjärtat. Han fick bara en stor bula i pannan men grät och skrek och rörde sig helt normalt, så rygg, nacke och skalle verkade helt ok. Nu vilar han middag och jag måste erkänna att oron inte är helt borta än. Jag är inte särskilt hönsig, men fallet var både högt och otäckt. Hans farfar, som nog är den minst hönsige typ jag känner sa efteråt att hade det varit en vuxen som trillade så så hade skallen spräckts, men barn är så mjuka att de tål mycket mer utan att skadas allvarligt. Det tröstade mig.

En fråga… när barn får bulor här så kletar man smör på dem. Gör man så i Sverige också? Har aldrig sett eller hört det någon annanstans, men det verkar funka i hänseendet att bulan blir mindre och stannar kortare tid.

 

Främling

Jag är väldigt kräsen när det gäller vänner. Jag blir snabbt matt i sällskap där jag inte känner mig nära den andra, där förståelsen mellan mig och henne inte är självklar och fördomsfri. Där man inte dömer och slipper dömas, för att man känner, om inte alla så de flesta, sidor hos varandra. Dessa relationer är såklart ovanliga och de tar både tid och engagemang att skapa, men det är de enda som egentligen duger för mig. Man måste odla vänskaper och jag är både för trött och för lat för att leta upp nya frön att så för det kräver ett enormt engagemang, så jag håller mig till de jag odlade som barn, med enstaka undantag.

Av mina fyra närmaste jämnåriga vänner, de som jag känner den där avslappnade kärleken för, så har jag känt tre av dem sedan innan jag fyllde fem år. Den fjärde är min engelska väninna Ellie som bor här i Paleohora. Henne delar jag främlingskapet med och det har fungerat som instant glue. Men det ska sägas att trots att hon är väldigt viktig och kär för mig så är hon mig inte lika nära som de tre andra. Själsligt alltså.

Att umgås med nya människor är oerhört tröttsamt, jag är kanske för egoistisk, eller för lat, eller för trött. Nya människor intresserar mig sällan. Deras historia kanske gör, men inte deras sällskap. Vänskaper tar mycket kraft och energi och kanske är det för att jag har småbarn som jag inte riktigt orkar engagera mig i andra människor så mycket, men det kan också ha med att göra att jag föredrar min egen inre värld, mina tankar, känslor och min sinnesro, framför att prata om trivialiteter med folk som ofta framstår som ytliga. Jag vet att man måste passera ytan innan man når djupet, alla lager ska trängas igenom, men jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av målet för att orka ge mig ut på resan. Kanske hade jag gjort det om jag visste att någon garanterat skulle bli en riktigt god vän, men det vet man ju inte egentligen förrän man når in i djupet av hennes själ. Sedan kan man såklart hävda att resan är viktigare än målet och det är säkert sant. Men en resa kräver att man kan ta sig ledig, så att säga.

Att hitta nya vänner i ett främmande land är ännu svårare. Antingen får man ha väldig tur och hitta en själsfrände, eller så får man ha tålamod och massor av envishet. Språket en barriär, oavsett man kan tala det eller ej eftersom förståelsen av ett språk kommer långt efter det att man kan tala det. Kulturen är en annan barriär och kanske hör den samman med språket egentligen. Inte ens nu, sex är efter min ankomst till Kreta, känner jag att jag förstår hur en grek känner, tänker och reagerar i alla situationer. De förvånar mig varje dag, precis som de givetvis tycker att jag är en stor gåta allt som oftast.

Samtidigt känner jag att min tillhörighet bland svenskar minskar med tiden. För varje gång jag reser hem eller umgås i svenska sammanhang blir jag mer och mer främmande för hur folk agerar, talar och reagerar på olika saker och i olika situationer. Jag befinner mig i ett kulturellt tomrum där allt ifrågasätts hela tiden. Istället för att berikas så känns det som att jag har tömts och det enda som ger mig harmoni är ensamheten där allt är så självklart. Det är endast i sällskap med mig själv, med musik, litteratur, natur och annan skönhet som jag helt och fullt kan slappna av, där jag får begrunda verkligheten utan stressen av någon annans närvaro. Den kravlösa tillvaron.

Jag är inte grek och kommer aldrig att bli, men jag känner mig heller inte svensk längre. Jag är som en märklig hybrid utan tillhörighet. Kreta är mitt hem, men jag är inte kretensare. Svenskarna är mitt folk, men de får mig att känna en väldig distans. Jag sörjer inte detta och ensamheten som jag nämner gör inte ont, utan skänker frid. Och samtidigt som jag är en förvirrad främling överallt så finns det också saker jag jag känner igen överallt. Som sådant man har sett i drömmar. Smaker, dofter, ljud, nära vänskaper och tydliga minnen är sådant som jag stöttar mig mot när jag känner mig instabil, då kan jag plötsligt känna en stund av självklarhet, ett ögonblick i oförvirrat tillstånd. Som tillbaka i livmodern på något sätt.

Jag älskar melankoli, vilket är en motsägelse i sig, och kanske hade min första riktiga kärlek rätt när han sade att jag längtade efter ett komplicerat liv, att jag sökte mig efter det svåra. En annan kärlek var övertygad om att det endast är genom svårigheter som vi växer. Det enda jag vet är att sanningen alltid är relativ, ingenting är säkert förutom liv och död.

Idag saknar jag sällskapet av mina barndomsvänner. Jag önskar att jag fick en heldag med var och en av dem, utan att se en enda annan. Som en andingsficka i mina egna lungor. Lite nya perspektiv från de välkändaste av källor. Det vore så uppfriskande.