Senaste nytt i bilder

Nu är det hög tid att skriva något nytt här känner jag. Det måste vara lite trist att mötas av min luriga blick som säger ”Brunsås” varje dag. Jag tänkte berätta vad vi haft för oss den senaste tiden, i bilder.

BildVi har lekt på lekplats i skymningen.

BildOch myst i sängen om morgnarna.

BildVi har lekt i årets första vattenpölar.

Bild

BildOch tittat på provokativ konst i en gethageBild.Bild

Vi har dansat på stranden…

Och fått en ny vän, hon heter Känslig.

Annonser

Brunsås

Jag öppnade precis kylskåpet sådär slentrianmässigt som man gör ibland för att se om det finns något gott där inne att mumsa i sig. Jag fick syn på brunsåsen som jag rörde ihop igår och doppade fingret. Alltså, brunsås kan vara det godaste som finns! Jag experimenterade friskt igår och träffade jackpotten, hela familjen satt och mmm:ade under hela måltiden. Jag blev så sugen på lite svensk husman och gjorde ett lass köttbullar. Sedan är ingen av oss särskilt galen i vanlig kokt potatis (varför skulle man vara det när man kan göra något mycket roligare med de små knölarna?) så jag gjorde honungs- och timjanglaserade potatisklyftor och morotsstavar i ugn som också blev förvånansvärt lyckade. Lite transbärsgelé till  det och som vi åt! Härligt. Idag skulle jag gärna sörpla i mig resten av brunsåsen med sked till lunch, men det är kanske inte riktigt vettigt?

Efter att  mina små busar hoppat i säng så lämnade jag Aris framför TV:n och gick ut och tog en drink med Lydia som är här på besök. Härligt med svenskt besök. Lydia är, för er som inte hänger med i svängarna, min före detta styvsyster, om man nu måste vara korrekt. Hon är min mammas exkilles dotter, men jag kallar henne fortfarande för lillasyster. Vacker som en dag är hon så det är hårt jobb att hålla de hungriga vargarna här på säkert avstånd, hehe…

Lugnt och skönt

Som jag älskar den här årstiden. På morgonen vaknar jag med både linne och lakan på mig och njuter något otroligt av att dra lakanet upp till hakan för att brisen utifrån faktiskt är sval. Färgerna är mjukare och varmare och ibland får vi se fluffiga moln på himlen. Det är fortfarande varmt på dagarna och väldigt varmt i vattnet så man kan spendera sina dagar på stranden om man vill. Vinden har mojnat och man kan höra getternas bräkande och småfåglarnas kvitter. Det är så otroligt harmoniskt.

Elli går sin andra dag i skolan idag och jag hoppas att det går bra. Igår var hon besviken för att hon inte hade haft någon att leka med och det skar i mitt hjärta. Många barn har lämnat klassen för att gå upp till första klass och många nya, yngre barn har kommit. Bara en riktigt bra kompis till Elli var kvar och hon hade tydligen valt att leka med någon annan igår.

Jag minns min egen bästa kompis, Johanna, som efter sommarlovet till tvåan kom fram till mig och deklarerade att hon nu ”tyvärr” inte kunde leka med mig mer, för hon hade en ny bästis som hette Therese. Det var när jag stod vid metallbommarna helt ensam och svingade mig runt för jag hade ju redan sett att Johanna och Therese nu var oskiljaktiga. Tja, vad kunde man säga liksom? Men jag hittade snabbt en ny bästis, Rebecka, som jag var otroligt tight med under hela grundskolan sedan. Johanna och jag återfann varandra på högstadiet och både Johanna och Rebecka är fortfarande mina allra bästa vänner på jorden.

Elli hittar nog snabbt nya vänner.

O agiasmos – Välsignelsen

Då var alla välsignade, puh! Imorgon börjar skolåret med en charmig strejk, så alla barn får stanna hemma. Dagen efter har de mjukstart på 3 timmar och fredagen hänger lite i luften. Från måndag, sade de, börjar vi ordentligt. Typiskt grekiskt vis att sopa undan nästan en hel veckas skolgång. Fantastiskt planerat som vanligt.

Elli var jätteglad över att få komma tillbaka till skolan, hon ska vara i samma sal, men har tyvärr helt nya fröknar. De två som var i fjol kommer inte tillbaka, den ena pga flytt och den andra pga graviditet och bebis. Vi är lite nervösa inför detta då de föregående var så himla bra och gulliga. Vi hälsade på de nya fröknarna och de verkade trevliga, men vi får väl se hur det går framöver.

Maximos var också me doch den killen skulle verkligen passa på dagis redan nu. Han kastade sig in i salarna och började härja utan en blick för att kolla var jag befann mig. Han interagerade fritt med andra barn och blev fly förbannad när vi skulle gå hem. Hoppas denna attityd håller i sig till nästa år, då blir det lätt inskolning.

Prästen hummade och skvätte sitt vatten och alla önskades ett gott skolår, kali scholiki chronia se olous!

Sista dagen av sommarlov

Fortfarande hes och snörvlig, kan faktiskt inte prata särskilt mycket alls idag.

Idag är sista dagen på sommarlovet här i Paleohora, imorgon är det välsignelse av skolorna, lärarna och barnen. Alla ska de få en basilikakvist doppad i heligt vatten daskad över pannan till tonerna av prällens monotoniska hummande. Det blir festligt! Jag ska stryka Ellis fina vita klänning och ge henne en liten toppning av den söta pagen. Hon är mer än redo att återvända till ”skolan” och var så besviken i morse när jag förklarade att det var imorgon och inte idag skolan öppnade igen. Hon hade tagit fel.

Det ska bli skönt att komma in i rutiner igen, jag har redan börjat så smått med att stanna inne om kvällarna, lägga barnen hyfsat tidigt och lagar små kvällsmål här hemma istället för att köpa färdigt ute. Härligt! Nu längtar jag efter vedspisen, tjocka filtar i soffan och krispiga promenader, men var sak har sin tid och egentligen är ju september den absolut bästa månaden på hela året. Temperaturen ligger mellan 20-30 grader dygnet runt och vattnet är varmt efter en lång, het sommar. Synd att man har tröttnat på värme och bad vid det här laget, för det är ju precis nu som det är som allra bäst egentligen. Dock blåser det massor, så sandstranden är ändå utesluten såvida man inte vill bli sönderpiskad av vass sand.

Plötsligt har kreativiteten börjat spruta ur mig, i förrgår sydde jag två par byxor och vore det inte för att jag måste jobba massor dessa dagar så hade jag sytt hela tiden. Har massor av idéer och material har jag kvar från ett par år tillbaka då jag investerade i mängder av tyger, trådar och pinaler för att sy kläder ”for a living”. Vilket inte gick så bra, men det spelar inte så stor roll. Hehe.

Nä, nu är det dags att fokusera på jobb i tre timmar framöver. Ha en härlig dag!

En tripp till Chania

Godmorgon till er från en snörvlig näsa och hes hals. Här sitter jag och är förkyld, men ganska glad ändå. Barnen är hos yaya och ”hjälper” henne att fixa kalitsounia och jag ska alldeles strax sätta igång med dagens jobbuppgifter.

Häromdagen var jag i Chania och hälsade på Karro och foto hann vi ta precis innan vi skildes åt på Jumbos parkering där vi hade röjt omkring med alla barnen. Det var verkligen en lyckad dag och Elli och Kyriakos verkade finna varandra, Elli pratar fortfarande om sin kompis Kyriakos i Chania. Bilresan gick också bra, Maxen sov hela vägen dit och hem och Elli är ju känd för sin tålmodighet så hon satt lugnt och spanade på världen som snabb svischade förbi utanför fönstret. Jag och Karro fick en chans att prata och det var härligt, trots alla avbrott från busiga barn. Det är lite av ett äventyr att köra 1,5 timme enkel väg med två små barn, så det blir tyvärr inget jag kan göra varje vecka även om jag gärna velat, men nu vet jag iaf att det är görbart och väl värt det när jag har orken. Karro bjöd på underbar grillad kyckling med brunsås och sedan kanelbullar till efterrätt, lyckan i dessa smaker alltså! Underbart mysigt!

Elli, Max, Kyriakos och lilla busan Chrissi

Död i byn

Idag när jag kom hem till svärmor vid lunchtid så satt hon mer kutryggig än någonsin i sin fåtölj, till synes helt tömd på energi, vilket inte händer så ofta. Jag klappade henne lite på axeln och frågade vad som hade hänt och med tung blick berättade hon att en man i byn hade dött. Han var 38 år och hade hittats på gatan. ”Narkotika” sa hon med en bottenlös suck. Alla visste vem han var, han hade gått i samma klass som en av Aris systrar och lunchen var ovanligt lågmäld. Själv har jag ingen direkt bild av vem han var.

Emellanåt hörde jag Efi säga ”Hans mamma… hans stackars, stackars mamma…” och jag kunde inte annat än tänka på henne, den döde mannens mamma. Mannen var ogift och utan barn, men hade ju såklart en mamma som nu ska leva med denna sorg. Den outgrundliga sorgen av att förlora sin son. Det är en tanke så skrämmande att jag mår fysiskt illa innan jag ens har låtit den utvecklas inom mig.  Tänk att bära ett litet barn inom sig i nio månader, fyllas av drömmar om honom och sedan föda honom genom obeskrivlig smärta och möta honom i euforisk lycka. Sedan tar man hand om detta liv och vårdar det med all kärlek man besitter i 38 år, för att sedan plötsligt förlora honom i en överdos av vansinniga droger. Jag tror att jag hade tappat förståndet.

Den sorg hon drabbats av idag vibrerar genom hela byn.