Lillebror i Gibraltar!

Lillebror Måns börjar sitt nya jobb i Gibraltar imorgon och idag åkte mamma, som följt med och installerat honom, tillbaka hem till Sverige. Måns har alltså bott hemma hos mamma tills nu och om en månad fyller han 24 år, så detta är ett enormt steg för honom. Inte bara flytta hemifrån, utan flytta till ett nytt land på andra sidan kontinenten! Helt ensam!

Jag minns när jag hade landat i min lägenhet i Melbourne, Australien, just 22 år fyllda, för en utbytestermin i Malmö Högskolas regi. Jag hade kickstartat min utbytestermin med en dykresa i norra Australien var jag hade störtförälskat mig i en engelsman som efter vår intensiva kärleksvecka på korallrevet hade åkt vidare till Sydafrika (där han också var uppvuxen). Jag hade inget telefonnummer till honom och han kollade inte sin mail särskilt ofta och jag var sjuk, riktigt sjuk av saknad. Samtidigt tvingades jag bryta upp mitt 3,5 år långa förhållande med killen jag hade haft i SVerige, som i sin tur var i Nya Zeeland på backpackerresa för att så småningom komma och hälsa på mig. Ojojojoj… Min kille och jag var otroligt nära, han var min bäste vän och innan jag mött den där engelsmannen trodde jag att Håkan var mitt livs kärlek. Mitt hjärta kändes massakrerat och jag var helt ensam i en helt ny värld, väldigt långt från varneda livboj. Jag åt inget och längtade så mycket efter min engelsman att jag trodde jag skulle gå itu. Jag blir så intensiv när jag verkligen fastnar för någon eller något, kan knappt andas utanför hans närvaro. Jag skulle spendera en hel termin i Australien. Utan honom.

Ja, det var verkligen en omtumlande tid. Känslan av ensamhet var oerhört tärande. Jag bodde ihop med en klasskompis från MU men hon och jag var väldigt olika och hennes kille bodde också med oss. Efter bara ett par veckor bokade jag om mina biljetter, sade upp mina studier och åkte tillbaka till Sverige för att packa om mina väskor och kasta mig över till London för att vara med min engelsman. Det hela var såklart en katastrof, det ser man ganska tydligt såhär i retrospekt och ytterligare en månad senare var jag tillbaka hemma hos mamma i Malmö, med söndertrasat hjärta och absolut ingen energi kvar. Det kändes overkligt att jag bara två månader tidigare hade levt ett tryggt samboliv med katt och seriösa lärarstudier och nu plötsligt inte hade något av det där kvar. Jag saknade min engelsman något fruktansvärt, men med honom kunde jag inte vara och jag saknade Håkans vänskap, men den kunde jag givetvis inte räkna med. I en hel månad satt jag hemma hos mamma och grät utan att kunna ta mig för någonting. Någon gång tvingade jag mig ut i nattlivet men såg inte en enda kille som kunde jämföras med min engelsman. Jag var så kär och så otroligt olycklig. Så orkar man inte må särskilt länge så jag bestämde mig för att kasta vidare i livet, jag hade ju ändå inga rötter kvar – kändes det som. Jag kunde inte spendera mer tid med att deppa hemma hos mamma, det hjälpte ju sannerligen inte.

Den 6 maj 2006, tre månader efter att jag hade landat i Melbourne, satte jag för första gången min fot i Paleohora, med en resväska och högst ett par tusenlappar i fickan. Jag tog ett djupt andetag och slöt mina ögon mot den skarpa solen. För första gången på länge kände jag mig stark igen. Fri, stark och hemma. Framför mig hade jag vad som skulle bli den bästa sommaren i mitt liv och det var på något sätt som att jag kände det på mig.

Så Måns. Det kan bli riktigt omtumlande och du kan hamna på helt andra ställen än du hade tänkt dig från början och vägen kan vara väldigt snårig, men ju mer du känner, upplever och ser, desto rikare blir sin historia. Och när du sitter där med fru och barn och en trygg tillvaro någon dag så kommer dessa omtumlande upplevelser att kännas som en ovärderlig rikedom. Du lever och satsar och gör saker som många andra är för fega för att göra. Det belönar sig, jag lovar!

Yoga love

Har precis duschat efter kortkort joggrunda och efterföljande yogapass och känner mig så otroligt harmonisk. Den där yogan alltså… Jag har givetvis testat yoga förr, men aldrig riktigt fastnat vilket jag alltid tyckt var konstigt eftersom den tilltalar mig så mycket ur många olika aspekter. Jag tror bara att jag gjort fel. Någon gång har jag testat Friskisyoga (!) vilket var alldeles för hurtigt och inte alls som yoga ska vara, och någon gång har jag börjat med för avancerade pass och tänkt att jag är för otränad för yoga. Nu kör jag ett mycket enkelt och mysigt 20-minutersprogram för nybörjare (som jag hittat på youtube) och det är så skönt! Inte för svårt, inte för lätt och inte för långt. Ändå får jag träningsvärk! Jag får lära mig hur man ska andas och röra sig utan stress och efter bara två dagar går det redan så mycket bättre att gå från en position till en annan. Efteråt är jag helt laddad med kraft och energi, på ett väldigt lugnt och harmoniskt sätt. Känner mig frälst.

Yoga och meditation

Nu är det allvar. Jag tar tag i mig själv. Jag mediterar 15 min varje morgon och kväll, bygger upp viljekraften och landar i lite bättre balans inombords. Inga mer fruktlösa snabbkurer. Jag ska skärpa mig på jobbfronten, matfronten och barnfronten – möta mina personliga mål och sluta göra mig själv så besviken gång på gång. Jag ska jobba effektivare, äta hälsosammare och engagera mig mer i de små. Hitta fokus. Jag har all makt.

Sverige – här kommer vi!

Om 2,5 vecka styr jag och barnen kosan till Sverige! I och med att jag ska driva den här snackbaren på hotellet i sommar så passar det inte med Sverigeresa under högsäsong och dessutom är ekonomin i år lite ansträngd, så en resa nu kändes lämpligare. Biljetterna var superbilliga, hittade för drygt 4000 kronor t/r för mig och båda barnen. Hade jag rest i juli som jag brukar så hade det landat på mer än det dubbla.

Jag hade ju inte alls planerat att åka ”hem” nu så detta känns som en riktigt rolig överraskning och Elli är minst lika glad. Har fått info av pappa om att det är KALLT i Sverige fortfarande, minusgrader och såna sjuka grejer. Blir kanske kul med lite vinter till slut, eftersom den lyst med sin frånvaro här hela året. Idag har vi närmre 20 grader, vindstilla och sol, helt underbart! När vi sedan kommer tillbaka hem till Kreta den 2e maj så är det i stort sett sommar.

Vad mysigt det ska bli alltså! Fram med tjockjackorna!

Snackbar

Hej och hå! Här skapas det planer kan ni tro! I sommar ska jag öppna upp och driva en liten snackbar på Aris Hotel under eftermiddag och kväll, mellan kl. 17-21 ungefär. Det blir kaffe och andra drycker, snacks och sötsaker. Köket finns ju redan, plus alla nödvändigheter och tillstånd så det är ju bara att köra, blir spännande!

Som jag ska baka!

Youtube-junkie

Min lille son på 2,5 år visar redan tendenser på att gå i sina morbröders fotspår. Det bästa han vet är att leka med min iPad. Först var det spelen som lockade, redan innan 2 år fyllda satt han och lade pussel på paddan och spelade diverse andra spel som borde ha varit för svåra för honom.

Idag är det youtube-appen som drar mest. Han navigerar som en vuxen på den där grejen. Vad han tittar på? Helikoptrar, bulldozers, lastbilar och stora fartyg. Och kinderägg som öppnas. Han kan sitta i timmar…

Dödsångest

Jag drabbas allt oftare av olika former av dödsångest, det är ganska jobbigt faktiskt och jag vet inte om jag kanske borde göra något åt det. Samtidigt blir jag orolig att dessa tankar är varningsklockor, eller något sorts förberedande inför något hemskt jag kommer att vara med om och då blir jag ännu räddare.

Tankarna handlar inte om mig själv så mycket utan om barnen, mest om Maximos om jag ska vara ärlig och egentligen har tankarna nog bröjat komma sedan han föddes.

I början, när han var ett litet kolikmonster och jag var så oerhört trött kunde det slå mig att jag inte fick lov att vara trött eller gnällig över sakernas tillstånd, för att då kommer jag att förlora honom. Han kommer dö i PSD eller trilla och slå i huvudet eller bli sjuk i cancer eller något sånt. Det var säkert en släng av övertrötthet och kanske litegrann mammadepp. Det gick över i alla fall.

Men så har tankarna nu kommit tillbaka och jag vet inte varför. Om han åker en runda med pappou kommer de krypande. Tänk om pappou krockar? Eller om de åker ner för att titta på båten (som de ofta gör) och Max trillar i vattnet och pappou inte får upp honom? Eller om Max rymmer från pappou eller yaya när de passar honom och blir påkörd av en bil? Eller tänk om han sätter något i halsen och kvävs? Eller trillar från deras balkong? Det är ju egentligen så lite som ska till!

Sedan tänker jag på att han kommer bli större och en dag ska köra motorcykel och bil och tänk om han då kör ihjäl sig? Eller om han  blir svårt sjuk..? Det är så mycket som kan hända att det känns otroligt att inget kommer hända, förstår ni?

Lite sånhär ångest har jag med Elli också, men mest att hon ska dö i sömnen av nån anledning, ibland är jag rädd för att gå in och väcka henne på morgonen. Men den mesta dödsångesten är förknippad med Max, kanske för att han är vildare, busigare och mer oregerlig. Jag har kanske mindre kontroll över honom…

Jag blir sjuk av dessa tankar och ibland drömmer jag mardrömmar. Senaste var att jag hängde i en lina mellan två berg, precis som i ”Cliffhanger” med Sylvester Stallone (haha, jag veeet!). Max hängde och dinglade i min hand och jag kände hur han gled ur den. Till slut tappade jag honom och han skrek efter mig. Alltså, den smärtan…

Är det normalt med dessa tankar? För jag tycker inte att det pratas så mycket om det. Jag är verkligen ingen hönsmamma, snarare tvärtom, men när dessa ångeststunder kryper på mig så känner jag att de kanske är en varning om att jag borde blir hönsigare. Ha bättre koll, vara mer nervös osv.

Vad jag tror att tankarna grundar sig mycket i just nu är att denna vår verkligen har gått i dödens tecken här i Paleohora. Vi har förlorat familjemedlemmar och unga människor har bara dött utan anledning, av droger, hjärtattacker och annat. Helt oförutsett! Jag har blivit medveten om hur skört livet är och hur någon kan försvinna från en bara sådär, från ett ögonblick till ett annat. Senast idag dog en kvinna i byn, förmodligen av en hjärtattack. Hon var i 40-årsåldern, till synes frisk med man och två barn. Plötsligt låg hon död på golvet i restaurangen där hon jobbade. Bara sådär. Hon var vän till min svägerska Eleni och fru till slaktaren jag brukar handla kött från på Supermarket.

Ett lite ångestladdat inlägg, jag vet, men jag måste få ventilera detta någonstans. Om jag tar upp detta med grekerna börjar de virra på huvudena och knacka i träborden, man nämner inte hemska tankar, för då slår de in, typ. Usch.

Har ni sådana här tankar?