Första barnet vs. andra

Jag har en del väninnor som fått sitt första barn ganska nyligen och det strålar så om dem. De är harmoniska, låter barnet bestämma rytmen och ger det full uppmärksamhet precis hela tiden.De klagar aldrig och ler jämt.

Jag blir emmellanåt lite svartsjuk och nästan missunnsam och tänker att de måste hyckla. Hyfsat färskt i minnet har jag mitt egna glåmiga ansikte, min ångest över att aldrig få vara själv, aldrig få sova ut och känna mig som den ensammaste människan i världen. Jag minns hur många gånger jag höll Maximos i famnen i timmar i sträck utan att lyckas få honom lugn eller tröstad och hur jag i månader i sträck inte fik mer än ett par timmars sömn i sträck – som bäst, ofta bara någon halvtimme, mellan mat- och vaggpassen. Inte hade jag någon hjälp av min man heller och det är säkert mitt eget fel det med, för att jag valt honom eller för att jag inte hotade med att lämna om han inte tog sig samman. Men jag orkade inte bråka med honom där och då, all energi jag hade gick åt till bebisen.

Jag minns hur jag grät ibland för att jag inte hade kraft eller tid längre för att ge Elli den uppmärksamhet hon förtjänade, hur det slet i mitt hjärta. Och jag minns att jag någon gång önskade att jag aldrig hade skaffat ett andra barn. Sedan grät jag igen, för hur överjävlig han än var så var han min älskade lille bebis och jag skulle aldrig någonsin låta något hemskt hända honom. Hormonerna var satta helt ur spel och jag var helt dränerad på ork, lust och livsglädje.

När Max väl började lugna sig och sov mer än ett par timmar i sträck ibland, så var mitt behov av sömn, egentid och Ellitid så enormt att även de extra timmarna som bjöds inte räckte. Det är egentligen inte förrän ganska nyligen som jag börjar känna mig i fas med mig själv igen. Där jag känner att jag hinner med mina egna behov och tillfredsställd med vad jag har att erbjuda Elli och Max.

Jag har alltid varit en bra mamma, alltid satt barnen först och planterat fötterna hårt på marken för att inte tappa balansen. Aldrig har jag låtit mina barn ligga och skrika för att jag inte orkar vagga dem mer och aldrig har jag lämnat dem i tvivelaktiga händer för att jag behöver en paus. Men det var tufft, jag fanns knappt själv under en tid där och det kändes som att det alltid skulle vara så.

Men min erfarenhet är att det bara är med första barnet man upplever harmonin i mammaskapet, med andra barnet handlar allt om överlevnad. Nu fick jag en drömbebis första gången och en mardrömsbebis andra, så det spelar givetvis också in. Men om jag tänker efter så var jag själv precis som mina väninnor när Elli var nyfödd och fram till att Max kom. Lugn, glad, harmonisk, utvilad och med allt fokus på den lilla dockan jag fått äran att bli mamma till. Kanske de mysigaste åren i mitt liv hittills.

Idag är jag sååå glad att bebisåren är förbi och det blir nog inte fler för mig. Kunde jag specialbeställa en bebis som var som Elli så hade jag kanske slagit till om ett par år, men risken är ju att jag får ännu en kolik- och refluxbebis och en andra gång vet jag inte om vår familj som den är idag hade överlevt. Dessutom är det ju finfint att ha två barn – en i varje hand.

Det ska bli intressant att se mina väninnor när de får sitt andra barn, om de fortfarande skimrar sådär harmoniskt. Jag hoppas det för deras skull, det är faktiskt helt uppriktigt, men jag tvivlar på det.

maxnyfödd

Här är han i min famn, bara ett par veckor gammal. Såhär ville han helst sova de korta stunder han faktiskt sov. Och jo, trots alla ångestminnen så blir jag jätteblödig när jag ser det här och nästan sugen på att göra det en gång till. Tänk om jag kunde få byta en dag i livet med Johanna då och Johanna nu. Det hade vi båda verkligen uppskattat!

Annonser

Cykelpremiär och glass!

Igår hämtade jag lilla dockan i vanlig ordning från förskolan vid fyratiden. När vi kom hem tog vi hennes cykel och gick med den till strandpromenaden, hon var eld och lågor. Vid fyra är det varmt och gatorna ganska tomma på folk, så det är en bra tid att öva cykling på. I varmaste laget bara, för mamman som springer bredvid. I början var det svårt, men det gick bättre och bättre. Elli skrattade så mycket att det blev extra svårt med balansen, men vi hade i alla fall kul. Allra roligast tyckte Elli det var när jag satte mig på hennes cykel och låtsades ramla, gamla clowntendenser ploppade upp.

Efter en halvtimmes springande/cyklande gick vi och åt glass och hade det så väldigt mysigt. Elli tog bananglass för ”Banan är den goooodaste glassen! Jordgubbe är också den godaste och det vackraste färgen, men banan är ännu godare. Banan och jordgubbe är de fiiiiinaste glasserna. Gul och rosa är mina favoritfärger. Och grön, som Ariels fena. Mamma, varför är den gröna glassen inte så god?” Hahaha… hon kan konsten att babbla, min lilla gumma. Grön glass är pistage, för den som blev nyfiken.BildBild

 

Dåligt samvete

Jag har så dåligt samvete just nu. Elli har fått en cykel och vill lära sig cykla på den. Det är första cykeln utan stödhjul så hon behöver hjälp. Dessutom har hon tjatat på att få gå till stranden i evigheter och jag säger hela tiden ”Snart älskling, snart ska vi cykla/gå till stranden.”. Hittills har vi inte gjort något av det pga min lathet. Hon är ett extremt tålmodigt barn så hon klagar inte så mycket men undrar ofta när vi ska göra det ena och det andra och varje gång får jag så dåligt samvete.

Idag efter skolan ska jag ta henne till strandpromenaden med sin nya cykel och försöka lära henne. Aris får stanna hemma med Max under tiden, annars blir det bara kaos.

Nästa problem är hur man lär en liten tjej att cykla? Cykeln är nästan för stor, hon når ner med tåspetsarna till marken så jag är så rädd att hon ska trilla. Min kondition är inte den bästa heller så det blir inte lätt för mig att springa några längre sträckor… Ah well, vi får väl se…

Middagslursfällan

Den lille odågan Maximos ska ju fortfarande vila middag varje dag, mellan ca kl. 14-16(ibland -17), men istället för att som alltid innan somna snabbt själv i mörkret och med nappen som enda kompis vill han nu ha mig där, sina älsklingsbilar ( och -lastbilar!) och helst också Spiderman. Det blir trång men går an. Det ta längre och längre tid varje dag och oftast hinner jag somna innan Max själv. När jag vaknar har det redan gått en timme och jag ligger back en hel timme med jobb. Klockan 15.45 ska jag iväg och hämta Elli och sedan är det svårt att få mer gjort. Det är ju inte så kul att placera henne vid TV:n det första vi gör efter en hel dag på förskolan. Så istället för nästan 2 timmars jobbtid mellan lunch och Ellis hemkomst har jag numer knappt 45 minuter en vanlig dag. Det är stor skillnad.

Samtidigt ska det ju sägas att den där stunden med Max i mörkret eventuellt är dagens mysigaste och snart är han ju stor och lurerna ett minne blott, så jag ska nog inte klaga för mycket.

BildFoto från hotellet där Elli och Max lekte katter på et av Aris farbror Kostas konstverk. Ser ni hur de jamar?BildPlötsligt ”trillade” de stackars katterna ner! Vilken fasa!BildLilla mademoiselle posar!BildOch lille monseiur har pyntat sig med blommor från hotellets trädgård, tjusigt!

Mjölkmannen

Min lille son hatar mat. Han äter aldrig lagad mat med undantag för någon köttbulle då och då, fiskpinnar och lite pasta. Min svärmor lagar ofta långt mer avancerade menyer än så och har sådan ångest för att hon inte lyckas få i Maxen någon mat.

Å andra sidan älskar han hennes getmjölk, han får i sig minst en liter om dagen. Hårt bröd, jordgubbar, yoghurt och lite kex utgör resten av hans diet. Och pannkakor, när det bjuds!

Bild

Schitzofrent väder

När vi nyligen var i Sverige så slog sommaren till här på Kreta, Aris vittnade om hur han låg och svettades i hängmattan och jag längtade så efter detta fina väder. Vi hann njuta av det i ca två dagar men sedan blev det ”ruggigt” igen. Ok, nu ska det väl erkännas att med ruggigt menar jag temperaturer på strax över 20 grader och moln och blåst. Inte ruggigt som i 5 grader. Sen blev det fint igen, hurra! Vi svettades i tunna klänningar och korta shorts och var redo att bege oss till stranden. Vi kom dock inte så långt för nu är det minsann ruggigt igen. Vi har tvättat och lagt alla vinterkläder, -täcken och -filtar i förvaring under sommaren och nu ligger vi och huttrar under lakanet om nätterna. Det är slutet av maj och vädret är fortfarande helt schitzo… Men snart nog blir det varm, sen riktigt varmt och sen olidligt varmt, så jag njuter faktiskt av att inte svettas dessa dagar, den känslan kommer jag snart att längta efter lika mycket som jag nu längtar efter stranden.

DSC07299

Såhär hade vi det dagen efter vi kommit hem från Sverige.

 

DSC07303

Detta är taget ytterligare två dagar senare…