Lilla Jo

image

Det här är jag, ett år gammal, i mammas pastellkritstappning. Det var mamma och pappa som först kallade mig Jo – Lilla Jo.

Annonser

”Många mamma!?”

Jag åkte och hämtade bästis i Chania igår och när vi körde upp framför huset så stod mamma, Elli och Max där och välkomnad oss. Max reaktion var obetalbar.

Först log han brett och skrek ”Maaaammaaa!” och sen fick han snart syn på Johanna i sätet bredvid. Han stelnade till en staty och hakan trillade ner till bröstkorgen. Med uppspärrade ögon stirrade han länge och väl först på mig, sen på Johanna och sen på mig igen. Förvrringen var total. Till slut vände han sig om till sin mormor och sa ”Många mamma!”. Jag och Johanna är ungefär lika långa, med samma frisyr, stora mörka solglasögon och ganska breda axlar båda två. Max trodde han såg dubbelt.

Konstigt nog får vi ofta höra att vi är lika, jag och Johanna. Jag har själv svårt att se det, men vi har till och med fått höra att vi ser ut som systrar. Jag tackar och tar emot!

Det här är vi, en blöt natt för ett par år sedan.

Kontraster

Ja, nu är ju mamma här, hurra för det! Det bästa är att hela tiden ha sällskap av någon på ett helt kravlöst sätt. Vi skrattar åt samma saker och barnen tyr sig lika mycket till mormor som till mamma. Barnens kusiner, som ju bara talar grekiska älskar också ”momo”, som de kallar henne, och vill helst vara här hemma med oss hela tiden. Det är verkligen gulligt!

Mamma blir svettig och trött i värmen, det är verkligen fascinerande att se Efi, som ju är 12 år äldre än mamma, springa omkring med svettdroppar skvättande åt höger och vänster, utan att en enda gång sucka eller oja sig över trötthet eller värme. Hon är gjord av stål, denna kvinna, och mamma är ju som jag, en som inte fungerar i varken kyla eller hetta, som blir matt efter maten, som inte orkar gå eller springa eller ens resa sig från en stol mer än kanske fyra gånger per dag. Efi märker knappt av Max när hon passar honom, men för mamma är det eventuellt det mest slitsamma hon gjort på 25 år. Men ett slit hon såklart älskar. Jag förstår henne, jag är lite likadan och tycker att Efis energi är helt enastående.

Idag har vi gjort cirka ingenting. Barnen badade i den lilla plastpoolen under morgonen, mamma satt på en stol intill och solade. Jag jobbade. Vi åt lunch hos Efi som bjöd på tre olika rätter, sen gick vi hem och försökte somna barnen. Det misslyckades. Jag avfrostade frys och rensade kyl. Sen beställde vi hem souvlaki till middag och spenderade kvällen i soffan framför Barbie in a Mermaid Tale (en fantastisk historia om Merlia, havets prinsessa, och hennes kamp för att befria havet från den onda drottningen Ares, samt bli proffs på surfing! Hon kan nämligen byta från fena till ben med hjälp av ett magiskt halsband!!!).

När barnen somnade vid 21-tiden sa mamma ”Jag är helt slut, det har varit en mycket intensiv dag!” och jag kände lite likadant trots att vi ju inte har gjort någonting alls på hela dagen. Typ. Ibland är det det mest slitsamma faktiskt. Max har varit trött och hans gnäll tar på krafterna. Hade Efi spenderat dagen med oss hade hon upplevt den mesta semestern i förmodligen hela sitt liv. Kontraster.

Tröttsamt eller ej, mysigt har vi  i alla fall! Jättejättejättemysigt!

Vill du se min jordgubbe?

Igår hände en grej som nog får kategoriseras som riktig otur. Lille Max sprang omkring naken på yayas balkong (size giganticum), badade i hennes lilla pool och lekte och hade kul. Plötsligt kommer han in, dyngblöt och skrikande i högan sky. Som mamma vet man när ens barn gråter på riktigt och har ont på riktigt och när de bara ha lite ont och gråter för att få sympati. Max höll och drog i sin snopp på ett frenetiskt vis och grät på riktigt riktigt. Riktigt.

Det visade sig snart att en geting hade stuckit honom i ljumsken en gång och MITT PÅ SNOPPEN en gång. Han hade så ont och våndades i sin smärta en lång stund. Vi tvättade med ammoniak och strödde sen socker över de små prickarna som syntes efter sticken. Efter en halvtimme lugnade han sig och satte sig för att kolla på barnprogram i yayas soffa. Jag lugnade mig med, men efter fem minuter när jag gick för att kolla läget hade ollonet och förhuden svullnat upp till en vindruvas storlek, det såg GANSKA freaky ut och jag kastade mig iväg med Max till doktorn. Max själv var då glad i hågen och tyckte att has snopp såg ut som en jordgubbe och resten av dagen ville han visa alla han mötte sin ”jordgubbe”. Aris blev förfärad av åsynen och hade ångest resten av dagen, tror han frågade mig tio gånger om det var normalt och om Max snopp skulle återhämta sig helt.

Doktorn gav oss (som vanligt) en massa mediciner – kortison och antihistamin. Idag är svullnaden helt nere och Max har inte alls ont. Jordgubben är borta och snoppen återställd.

Jag besparar er fotografiet på jordgubben.

Välkommen lilla Anna!

Jag, Mary och Radka har barn som är bästisar. Det passar oss väldigt bra för vi tre är alla utlänningar här, gifta med greker från byn. Mary är italienska och Radka tjeckiska, så trots vår gemensamma status som utlänningar så skiljer sig våra bakgrunder ändå väldigt mycket. Det härliga är att vi kommer så bra överens. Vi är väldigt olika, men det spelar liksom ingen roll.

Mary är mamma till lilla Nefeli, Ellis bästa kompis och Radka är mamma till Kostis och Stefanos, samt lilla Anna som föddes… idag!

Det är så märkligt varenda gång ett nytt liv kommer till världen. För en vecka sedan bjöd jag hem Mary, Radka och alla barnen på middag, vi brukar samlas hos någon eller ute på någon restaurang varje fredag. Radka satt här, matt, slö och uppgiven. Livrädd och uttråkad på samma gång. Den där känslan som höggravida kvinnor går omkring med, kanske ångrar man sig egentligen, litegrann?

Radka har som sagt redan två pojkar, en på 5 och en på 3. Kostis hänger mycket med Elli och Nefeli, han ska gifta sig med en av dem, men vem varierar från timme till timme. Många dramer har vi fått skåda på detta tema. Stefanos är född samma år som Max, men mycket tidigare på året, plus att han är väldigt stor för sin ålder, så de två ser inte alls jämgamla ut. Nu till hösten ska de dock gå i samma dagisgrupp. Radka var skräckslagen inför tanken på att få ännu en pojke och var så exalterad när doktorn sa att hon väntade en flicka. Jag är så himla glad för hennes skull.

Jag fick ett meddelande från Radka för någon timme sedan. Det var kort och koncist, beskrev en längd, en vikt och ett kort avslut som löd något i stil med ”mycket svårt”. Stackars kvinna… men nu är det i alla fall över.

I morgon ska jag till Chania med lilla Elli, vi ska först shoppa lite och sen hämta mormor på flygplatsen. Får jag klartecken från Radka så tänker jag minsann åka och besöka henne och lilla Anoula också en snabbis.

Bye bye bebistiden!

Det här med att Max slutar med napp är inte traumatiskt bara för honom, jag känner själv ett styng i hjärtat och det var jag inte förberedd på. När han nu är ledsen får han hantera det som ett barn, inte som en bebis och med hjälp av nappens trygghet. Han ser större ut när han sover med munnen fri och jag förstår att bebistiden nu definitivt är över.

Som grädde på moset gick jag igenom Ellis bebiskläder för att ge bort till två väninnor som fått eller får döttrar nu i vår/sommar. Jag blev så blödig, satt och strök över de bedårande kläderna med händerna och mindes hur ljuvligt det var det där första året som mamma när Elli var liten och mysig som en liten nallebjörn. Det är hon ju fortfarande såklart, men det är ändå annorlunda och bebisElli är ett avslutat kapitel, hon kommer aldrig tillbaka. Jag ville behålla de flesta kläderna, men insåg att det inte är så praktiskt, så jag behöll bara en enda liten kasse med de absoluta favoriterna. Det är ju bättre att mina väninnor får njuta av de små plaggen till sina döttrar än att de ska ligga och bli sköra uppe på min vind. Att få se dess små kläder på en levande bebis igen blir nog också lite sentimentalt.

Samtidigt som är mest är lättad och otroligt stolt över mig själv för att jag har tagit mig igenom bebistiden med två underbara ungar, att vi är helskinnade och vid gott mod, så är det ändå vemodigt att tänka att det nog inte blir fler bebisar. Det är kanske 30 % vemod och 70 % lättnad. Men kanske, kanske, när Max och Elli är jättestora, så får jag lust att börja om från början. jag började ju tidigt, så tiden är på min sida. Vi får väl se…