Uppmanad att be

Sedan jag var liten och min djupt troende mormor kom på besök hemma hos oss är det ingen som har uppmanat mig att be. Jag minns en gång att jag berättade för min mormor om hur mycket jag älskade att läsa, men att jag för tillfället inte hade någon bok att läsa, och fick svaret: ”Det finns en bok som man aldrig kan läsa för många gånger, vet du vilken det är?”,och jag visset ju vilken hon menade, men tyckte att det var en så tråkig sak att säga så jag spelade dum. Har haft en aversion mot att pressas till troende och religiösa handlingar ända sedan barnsben.

Jag trodde på mycket under min uppväxt – andar, hjälpare, en högre kraft och ett högre syfte, att saker händer av en anledning och en massa naturfolksmystik. Jag var aldrig något stort fan av den kristna guden, men hade stor respekt för allas rätt att tro på vad de nu trodde på. Hinduismen fängslade mig med alla de färgglada gudarna och får jag välja fritt så tycker jag att Buddhismen är den vettigaste religionen sådär rent generellt, men tror samtidigt inte att det finns några allmängiltiga lagar som funkar för alla.

Idag är det väldigt lite jag tror på. Jag tror på människans kraft som en del av en alldeles makalös natur. Världen med alla dess otroliga egenskaper är magisk i sig – och helt förklaringsbar via vetenskapen. Någon religion behövs liksom inte och alla religioner som dominerar är så fruktansvärt unga i relation till såväl jorden som människan att det inte finns någon som helst logik i att det skulle vara ”den enda rätta tron”. Min religion, om man nu kan säga så (ledord är kanske bättre), går ut på att var och en har rätt att leva det liv de vill, på det vis de vill, så länge de inte skadar andra.

Idag uppmanades jag av en av Aris fastrar att varje kväll be om tack och lov till den heliga jungfrun för att hon ser över mina barn. Hon menar att deras väl och ve är helt beroende av detta, för ”vi vuxna finns inte alltid där att ta hand om dem och olyckor händer så  lätt.Då vill man ha jungfruns skyddande hand nära”. Hon spände ögonen i mig och yttrade orden med tyngd, och hon är en lättsam och intelligent kvinna i övrigt.

Religion är väldigt viktigt för många greker, det visar på vilket inflytande kyrkan har haft och fortfarande har i det grekiska samhället. Den korrumperade kyrkan med sina rika präster som en efter en avslöjas som pedofiler… Denna faster säger sina väl valda ord till mig i all välmening och jag älskar tantan, men sällan har jag känt mig så provocerad. Av respekt för sällskapet sa jag ingenting alls, vilket nog var tillräckligt förolämpande. Men en sak jag undrar är hur en gudjävel är funtad om han bara ser över de barn vars föräldrar ber till honom… En kallhjärtad narcissist utan motstycke.

Lämna gråtande barn…

Elli och Max brukar spendera sina morgnar hos sin farmor. De får mycket kärlek där, även om yaya är en busy lady och far runt mellan djur, affär, hotell och hem mest hela tiden, så säger hon aldrig nej till sina barnbarns närvaro. De får hänga med liksom! Barnen tycker inte alltid det är så kul att åka till yaya på morgonen, som hela tiden har tvätt, matlagning eller kaffedrickande med väninnor på sitt schema, ofta gillar de lugna morgnar, skrotande runt med sina leksaker eller slapp i soffan framför barnprogram. Å andra sidan är ofta deras kusiner också där och då leker de och har jätteroligt, jag vet ju det. Men när Max gråter krokodiltårar och klamrar sig fast vid mig så känns det fruktansvärt jobbigt att lämna honom, så jobbigt att jag går itu lite grann varje gång. Nio av tio gånger går det där över efter en liten stund, men ibland händer det att han är ledsen hela dagen, det ger sån ångest. Min lille gubbe…

Yaya var nyss här och hämtade barnen som var helt nyvakna och Max var verkligen inte särskilt sugen på att åka iväg. Jag mutade honom med löfte om att yaya skulle köra och köpa Kinderägg till dem om han slutade vara ledsen. Helt fel, såklart, och det gör ju inte att man känner sig som en bättre mamma direkt, men jag slapp i alla fall se Max gråtande klistrad mot bilrutan när de körde iväg. Nu fick jag en motvillig puss och torkade tårar istället. Elli gråter inte, men kan ibland sura lite (inte så ofta). Idag skulle hon dock på simskola, så hon var vid gott mod.

Hatar att jag jobbar när det blir såhär, samtidigt vill jag ju inte sluta jobba… Tror eventuellt att det blir bättre när han börjar dagis i höst. En dryg månad kvar…