Hycklare

När jag kom till förskolan vid 13-tiden idag så var Max sitt vanliga, stojiga jag. Han kom springande, glad i hågen, och kastade sig i mina armar, alltså jösses… den där kärleken alltså. Jag skulle kunna dö i den där kramen och vara helt nöjd med min bortgång. Sedan fick jag fantastiska nyheter. Maximos hade haft en jättebra dag! Han hade aktivt deltagit i lekar, busat med kompisar och ätit både frukost och lunch. Han hade dessutom samma kalsonger på sig som när jag lämnade honom i morse – ett mycket bra tecken.

Hoppas att det fortsätter såhär nu!

Lilla Elli kämpar på med sina nya rutiner, hon lär sig skriva och läsa och gör läxor varje dag. Det är lite tufft.

Ännu tuffare är det för mig och Aris, vi är uppenbarligen inte det bästa materialet för läxhjälp någon av oss. Men kanske har jag dömt ut honom för hårt och höjt mig själv till skyarna lite för snabbt.

Jag har högtravande undervisat Aris i hur man ska och inte ska bete sig när man vill undervisa små barn. Min visdom har knappt haft någon ände. Så igår skulle jag läsa läxor med Elli och vem var det då som satt och gjorde precis alla de där sakerna som jag ju VET att man inte får göra – för att min impulskontroll och mitt tålamod svek mig. När Aris stod i dörröppningen med fördömande blick vaknade jag ur min svarta dimma och insåg att jag inte riktigt levde som jag lärde. Då gick jag in i sovrummet och började gråta (tyst, Elli uppfattade det inte). Jag insåg att jag hade betett mig PRECIS som min egen pappa gjorde mot mig när jag läste läxor med honom (pappa var underbar på många områden under min uppväxt, men just där klickade vi inte riktigt). Det är verkligen inte så lätt alltid. När jag hade skärpt till mig lite så kallade jag in lilla Elli, kramade henne hårt och bad om ursäkt för att jag hade haft så dåligt tålamod – att hon var jätteduktig och att det var jag som inte alls var särskilt duktig. Då sa hon:

”Pappa har mycket bättre tålamod än du, mamma.”
”Jaså? Tycker du bättre om att göra läxorna med pappa?”

”Ja, myyyycket bättre.”

Ibland är väckningen ganska brutal. Jag är ändå glad att allt blev så tydligt, även om det smärtar lite när man inte lever upp till sina krav på sig själv. Eller, det smärtar ganska mycket faktiskt.

Och min älskade lilla Elliälskling, som förtjänar det bästa av allt…

Inte så glad i förskolan

Maximos verkar inte trivas på förskolan och det värker i själen på mig. Tusen frågor om vad som är rätt och om vad som är möjligt och om vad som är berättigat tumlar omkring i hjärnan.

Han är en modig kille, han gråter inte när jag lämnar honom utan darrar bara en aning på underläppen. Ögonen blir fuktiga, men inga tårar trillar. Han tittar på mig och frågar för femte gången ”Du kommer om en liten stund? Efter jobbet? Snart?” Jag står där som en stadig figur och försäkrar med lätt ton att ”Det är klart att jag gör! Och under tiden ska du leka och ha roligt här med alla barnen!”, men inombords värker det så att jag håller på att gå itu. Han är tre år, han behöver inte vara sådär modig än.

Fröknarna säger att han frågar efter mig, sin pappou och sin kusin Lefteris som går i förskoleklassen ovanför, under hela dagen. Hon säger att, förutom vissa stunder då han rycks med litegrann – ofta under sångstunden, så är det som att han väntar av tiden. Han är inte så himla intresserad av lekarna, de andra barnen eller måltider, men han gör det han ”bör”.

Vad ska jag göra? Det är fjärde veckan som påbörjas nu och jag HATAR detta! Det är min lille son, det här. Min lille älskling som litar på mig mest av allt i hela världen.

Jag funderar på om jag borde ta hem honom, ha honom hemma ett år till och skita i att jobba. Men vem har råd att tacka nej till jobb i dagens Grekland? Är det bra för honom, detta? Kanske en del av hans utveckling? I Sverige börjar ju barnen ofta dagis vid et års ålder och går betydligt längre än mellan kl 08-13. Jag vet inte… Blir det bättre? Kan han börja tycka om förskolan?

Åh, min lille älskling…

Nåt spennande, å nåt man kan lejka me… å choklaaaad!

De första dagarna grät Maximos i panik när vi lämnade honom på förskolan. Inte så konstigt, allt var ju nytt! Han kände dessutom knappt någon alls. Fröknarna sa att han slutade gråta så fort vi gått, något som en väninna till mig med barn i samma grupp bekräftade. Hon lämnar alltid några minuter efter mig och då hade Max alltid redan installerat sig i en frökens knä, ganska nöjd.

En dag ville Max ha ett Kinderägg innan skolan, och det går ju faktiskt inte, så jag sa att han skulle få ett efter skolan istället. Den dagen gick Max in i klassrummet utan att gråta och sa:

”Du kommer snart, ok?”
”Jadå, lille älskling, jag kommer och hämtar dig om en stund.”
”Med Kinderägg till Max?”
”Eeeh, ja, visst, ett Kinderägg till Max.”

Jag var så nöjd i hjärtat över att han inte grät så jag tyckte att ett Kinderägg efter skolan, det kunde han ju få.

Nu går Maximos ordentligt in i klassrummet varje dag och ovanstående dialog utspelar sig. Som att han liksom varnar mig för att glömma det där Kinderägget, för då ser han minsann till att helvetet brakar lös.

Känns bra att lämna utan gråt, mindre bra att det sker via mutning. Ännu mindre bra att mutan är choklad och en skitpinal.

Hur bryter jag detta mönster på ett smidigt sätt?

För övrigt kan Maximos spendera långa stunder med att se denna film på repeat. Minns ni den?

Metamorfosis

Det slog mig idag, efter föräldramötet på Maximos förskola, vilken förändring jag har genomgått de senaste åren. På grund av språkliga barriärer regresserade jag till att bli en aningslös liten flicka i alla officiella sammanhang. Jag försvarade mig med att jag ”ju tar hand om barnen så mycket på hemmaplan, så det officiella (och sociala) får Aris stå för”. Aris tvingades iväg på alla föräldramöten, Aris tvingades registrera, anmäla, kontakta, organisera – allt. På det första föräldramötet jag deltog i förstod jag inte ett skvatt av vad som sades, utan förfärades mest över 1.det låga deltagandet och 2. den oerhörda röra som uppstod – trots det låga deltagandet. Jag satt vid sidan av och dinglade med benen från ett högt bord, studerade taket, folks miner och upprörda toner. Om någon sökte ögonkontakt log jag. Efteråt ivrade jag Aris att berätta vad som hade sagts, men han är inte direkt kungen av återberättande. Så jag tänkte att ”det blir nog bra”.

Idag åkte jag själv på föräldramötet, det var inget vi diskuterade eller analyserade nämnvärt i förväg, det blev så för att jag ville och för att Aris gärna slapp. Jag var en av de som talade mest och kom med kreativa lösningar på olika problem. jag kan inte säga att jag kunde direktöversätta alla ord som uttalades, men jag förstod i alla fall all kontext utan svårigheter.

Jag blir sakta men säkert en del av detta samhälle. Många skulle kanske säga att jag redan är det, men känslan har just börjat infinna sig i mig. Förut befann jag mig i ett sorts mellanläge, inte längre ”bara svensk”, men heller definitivt inte grek. Idag har jag nog lika bra koll, om inte bättre, på hur saker och ting går till här, vad man kan förvänta sig här och hur man får saker gjorda här – än i Sverige. Det känns märkligt. Tiden har liksom bara gått, jag har bara varit, jag har kämpat i min vardag, men inte medvetet arbetat för att komma hit – jag trodde att jag alltid skulle befinna mig i det där ingenmanslandet. Plötsligt inser jag att jag är en etablerad person i Paleohora, med två barn i skolsystemet. Jag kan engagera mig, arbeta för förbättring. Jag är inte längre den leende flickan med dinglande ben, utan en kraftfull röst i samhället. Mitt samhälle.

Dags att skaffa dubbelt medborgarskap kanske? Vore kul med rösträtt!

En liten, mjuk greve

Barnen fick lite chips framför filmen Mästerkatten i stövlar, som mjukstart på denna lördagkväll. Så dök vår inhyrde vedklyvare upp och drog igång maskinsågen och nakne Max, nästan tre år slutar inte fascineras. Han har tagit med sig sin lilla chipsskål ut på balkongen och står och inspekterar vedklyvarens varje move. Emellanåt tar han ett chips. När maskinsågen ibland stängs av regnar Max frågor över Sparta (som vedklyvaren heter)

”Gick den sönder?”
”Aha, den gick inte sönder.”
”Behöver den bensin?”
”Aha, bensin.”

osv.