Sjukt

Det började i fredags, Max hostade och rosslade lite och på lördag kom min huvudvärk vilken var tecknet på att jag var smittad. Maximos, som har en historia med bronkit, rosslade och hostade ganska rejält hela helgen, men på OXI-dagen, som firades med paradtåg och fest i måndags, verkade han bättre. Själv är jag hes, hostig och alldeles full med snor från hjässan till hjärttrakten – känns det som.

Igår, tisdag, fick lille plutten gå till förskolan, vi hade inte haft antydan till feber utan bara just snor och lite hosta och Max verkade dessutom ganska befriad även från dessa symptom. När jag hämtade honom igår fick jag dock en kommentar från hans fröken om att han just snorat och hostat en del under dagen. Jag tog åt mig av informationen och bestämde mig för att Max fick spendera dagen idag hos yaya istället. Han var glad i hågen när vi åkte till yaya i morse, inget snor och bara lite host. Själv är jag fortfarande ganska miserably slemmig, men allmäntillståndet är bra.

När jag kom till Efi vid 14-tiden, för att äta lunch och hämta lillpågen, satt han helt skållhet och halvt utslagen och väntade på mig. Han klagade på magont och hade ingen lust alls att äta. Det visade sig att han hade 38,4 graders feber, vilket inte är så mycket för oss tjejer, men för killar är det typ en nära-döden-upplevelse verkar det som. Han, som annars är ganska lik en studsboll, låg helt lealös och flämtade i min famn medan Elli åt lunch. Nu ligger han och snarkar i min säng, där är det mörkt och svalt och mysigt och jag hoppas att han är lite piggare när han vaknar.

Jag tycker det är lite konstigt att man får feber så långt in i förkylningen, han borde ju vara på bättringsvägen? Det är ändå dag sex nu…

Finaste julen ever – 2013

Hög tid att uppdatera här lite.

Jag börjar komma in i en hyfsat stabil rutin nu, men tiden rinner verkligen iväg fort. Varje lördag åker jag och Elli till Chania och Svenska skolan (vilken hon älskar!) och jag tycker att vi nyss varit i Chania när det plötsligt är dags att åka dit igen. Det är ett mycket skönt avbrott i Paleochoralivet, jag får två sköna bilfärder (älskar att köra mellan Chania och Paleochora) plus tre timmar för mig själv att shoppa, promenera omkring i stadsvimmel och dricka kaffe på ett mysigt kafé. Jag får också en anledning att ta på mig något annat än mjukisbyxor och inser där varje lördagsmorgon att det ju faktiskt finns en snygg tjej under alla trött-mamma-lager. Skönt.

Om två månader är det jul och den firar vi i år i Sverige med min mamma och pappa. De har varit skilda i 18 år nu (hjälp!) och för första gången sedan dess är de båda ensamstående och utan agg mot varandra så de har bestämt sig för att vi alla ska fira jul tillsammans i pappas hus ute på landet. Det känns otroligt kul, ja, faktiskt så kul att jag knappt kan beskriva det i ord. Det handlar inte om någon önskan att mina föräldrar återförenas och inte heller om att jag tycker att skilsmässan var ett misstag utan bara ren och skär lycka över att slippa sakna en av dem på julafton. Slippa välja, ta ställning och utesluta någon som jag älskar. Första gången på arton år… Lite snö på detta och julen fulländas.

Har jag tur hinner jag med en tripp till Stockholm för lite bästishäng också, det vore guld.

Innan dess är det dock full marsch framåt med jobb, hem, barn, läxläsning, matlagning och andra vardagliga företeelser – fint som snus, det med.

Att leva med en treåring

Maximos är en aktiv typ. Elli är mer som jag var som barn, gillar att sitta inne, slöa framför TV:n, leka fantasilekar förstås, och då och då hitta på något utomhus. Icke Max, han har inte någon tid alls över för soffhäng längre. Det ser jag som ett sundhetstecken och är innerst inne stolt, men det är ju lite jobbigt ibland när vi mystjejer vill ta det lugnt en stund.

Idag har Max:

Vaknat, ätit cornflakes med getmjölk, åkt till förskolan, gråtit en skvätt när jag lämnade honom och sedan haft en fab dag med sina kompisar i klassen. Klockan ett hämtade hans farfar honom och sedan åkte de till hamnen med kusin Lefteris och kollade på båtar – det gör de varje dag. Efter det åkte de vidare hem till farmor där de åt mat (well, Max är inte så intresserad av mat men han fick i sig tre tuggor i alla fall). Strax efter klockan två kom jag och Elli till farmors hus där vi också åt och sen åkte vi hem.

Väl hemma har Maximos lekt med ALLA sina leksaker (uppenbarligen eftersom de alla ligger över golvet här på nedanvåningen i detta nu, och det var städat under förmiddagen när jag satt här och jobbade), han har ”tvättat” vår bil, Aris motorcykel och min cykel med en blomsterspruta och grus från vägen (de har nu nått nya höjder av smutsighet och säkert fått några nya repor, men Max underhölls en lång stund), han har ätit cornflakes med getmjölk. Igen. Sedan getmjölk och paximadi (grekiskt hårdbröd). Max har fått byta tröja tre gånger p.g.a. att han blött ner sig själv, dock har han gått naken på underkroppen så byxor har vi lyckats spara på.

Elli deltog lite i fordonstvättarna, men resten av tiden har hon gjort läxor, lekt med sitt ponnyslott – ”Den vackraste födelsedagspresenten i hela vääääärlden!”), lyssnat på sagor i sin nya CD-spelare (tack morfar!) och blivit klippt (av mig). Sista timmen innan läggdags fick hon se en film och jag kröp ner och kramades lite med henne i soffan, då passade Max på att göra lite trädgårdsarbete och klippte ner våra rabattblommor med en trubbig barnsax – så charmigt!

Han har varit glad som en speleman hela dagen, han behöver tydligen stort kreativt utrymme för att vara nöjd. När jag nattade honom sa han att han inte ville till skolan imorgon varpå jag frågade varför på grekiska (ibland fastnar vi i grekiskan även om jag försöker hålla mig till att prata på svenska med barnen) –

Jag: ”Giati?” (”Varför?”)

Max: ”Giati klanei to gati!” (”För att katten fiser!”)

Sedan lade han av en skrattsalva på det vis som bara Max kan och jag stämde in. Det där med att katten fiser är ett klassiskt grekiskt sätt att svara på varförfrågor när det inte finns ett rakt/enkelt/vettigt svar, eller när man helt enkelt inte orkar svara.

Härlig dag ändå.

Hur bemöta nedvärderande kommentarer?

Elli älskar sin farmor, det gör vi alla. Hon är knytpunkten i familjen, den person som håller oss alla samman och nära varandra. Hon lever för sin familj, verkligen. Elli har alltid stått nära Efi, men hon verkar samtidigt ha en lite nedvärderande attityd gentemot henne ibland. Kanske för att många andra vuxna också har det. Jag häpnar varje gång denna attityd får luft och vet inte riktigt hur jag ska bemöta den, det gör mig väldigt illa berörd faktiskt. Efi skrattar bara bort Ellis kommentarer och insisterar till mig att inte säga till Elli eller göra ”nån grej” av det hela, men jag känner mig tvungen att markera. Här följer några exempel på hur Elli kan uttrycka sig till sin farmor (alltid vänligt):

Elli: – Du kan ju följa med oss till Sverige, yaya! Fast då måste du först ta en ordentlig dusch och klä på dig något fint.

Elli: – Du kan ju följa med oss till Sverige yaya! Fast då får du först färga håret, man kan inte ha gammalt hår i Sverige.

Elli: – När ska du komma hem till mig och sova över yaya? Fast var skulle du sova..?
Jag: – Vi fixar givetvis en säng åt yaya om hon vill sova över.
Elli: – Oj. Det får vara en riktigt, riktigt stor och stark säng… Hur ska vi hitta en sån?

Elli: – Mamma. Kommer du att bli lika gammal som yaya en dag?
Jag: – Ja, det hoppas jag verkligen.
Elli (börjar gråta): – Jag vill inte att du ska få en så ful röst!

Osv, osv, osv.

Jag har svårt att hantera detta för Elli menar nog inget illa med sina kommentarer. Hon vill ju bjuda med yaya och inkludera henne, men har någon idé om att yaya är smutsig, ful och kanske till och med äcklig – vilket ju inte är sant. Hur får jag henne att sluta fokusera på sånt där?

Det går bra nu!

Idag kom vi upp till Max förskola och Max var på osedvanligt gott humör. Kanske för att han hade regnbågsfärgade byxor på sig. Vi kom in i kapprummet och jag förberedde mig på det vanliga ”Du kommer snart?” och stora, osäkra ögon. Men icke.

När jag hade hängt Max väska på sin krok tittade han glatt på mig och sa ”In till barnen?”, varpå jag sa ”Visst, in med dig!”, och sedan sprang han i full fräs in i sin sal. Fröknarna var lika häpna som jag och Max glömde nästan säga hejdå till mig.

Märklig upplevelse, men underbar!

Kalas! Dagen efter…

Jag älskar att se mina barn på sitt barnkalas, deras totala lycka över att dagen de längtat efter i ett helt år äntligen är här. De njuter oerhört över att få bjuda hem sina närmsta kompisar och släkt och visa upp ett rent och fint hem (i alla fall de första två minuterna), bjuda på god mat som alla uppskattar och servera självvalda tårtor från stans bästa konditori. Det är fullkomlig lycka i deras små själar när det vankas barnkalas.

Men för mamman ligger det mycket slit bakom. Det ska städas och fejas bara för att huset efteråt ska vara i sitt absolut värsta skick på hela året med juice- och läskklibbiga golv, ballonger och serpentiner ö v e r a l l t, leksaker man inte mindes existerade i huset har rotats fram av nyfikna barn, varenda tallrik, gaffel och glas i köksskåpen står smutsiga över hela nedervåningen. Mat, chips, grädde och salta pinnar krasar alt. slemmar sig under fötterna när man går och inte en enda soffkudde ligger där den ska, osv i all ändlighet. Barnens rum ska vi inte snacka om.

Det värsta är när kalaset avslutas sent, vilket iofs tyder på att folk har trevligt och inte vill gå hem, så det är ju egentligen en BRA sak, men då har man ingen ork att ta itu med städningen innan man lägger sig och vaknar upp på söndagen till detta oerhörda kaos. Så var det idag.

Men det är bara att gilla läget och nu, när huset är i ordning igen och barnen är fyllda av kärlek och trevliga minnen från ännu ett lyckat kalas så är jag jättenöjd ändå. Och jag får äta praliner till frukost!

Såhär såg det ut vid kvällens höjdpunkt. Ni får ursäkta att Aris är lite av en kass kameraman (och att vi bara pratar grekiska). Max tar nog också världsrekord i ljusutblåsning, slirar liksom in och blåser i farten, hahaha!