En mardrömsdag

Jag hade en riktig skitdag igår, problemen avlöste varandra på ett sätt så att jag till slut höll på att tappa det ( the Greek way och allt). Jag tänker återge dagen här, för att terapeuta mig själv lite, men också för att ge exempel på kretensisk mentalitet när den är som bäst.

Jag vaknar strax innan sju, det är lördag vilket innebär tripp till Chania med Elli för att delta i Svenska Skolan. Kul! Vi klär oss (jag tar på mig min nya, vita, jättefina tröja och jeans, känner mig fin!), jag förbereder min kaffe, samlar ihop de kuddar och filtar Elli vill ha i bilen, packar hennes väska, sminkar mig, osv osv. Det är alltid lite stressigt på lördagsmorgnarna och rädslan att råka glömma något är överhängande – för har man väl gett sig av mot Chania finns det ingen återvändo.

Vi kommer iväg med alla grejer och är ute i god tid, solen skiner och allt känns jättebra! Vi droppar av Maximos hos yaya och fortsätter. Efter cirka fem minuters körtid ser jag gråa moln i luften och ytterligare fem minuter senare kör vi i ösregn. Tanken slår mig att jag och Elli har på oss tygskor, dessutom har bara jag jacka med mig och vi har såklart inga paraplyer. Jaja, det regnar nog inte i Chania, utan bara här uppe i bergen, intalar jag mig själv.

Jag kör försiktigt, är rädd för att halka med bilen, men eftersom vi har gott om tid så är jag inte alls stressad, vi lyssnar på lite musik och jag sippar på min kaffe. Efter en stund kollar jag ner och ser fyra feta kaffefläckar på min kritvita tröja. SHIT! FAN! HELVETE! Det är föräldramöte klockan tre samma dag och jag tycker att det känns mycket tråkigt att behöva sitta där som en lortgris. Bestämmer mig redan i bilen för att köpa en ny tröja i Chania och lugnar mig. Vi kör vidare i harmoni och snackar om ditten och datten.

När jag lämnat av Elli i skolan och ska backa ur parkeringen är jag så nära att backa in i en av papporna till barnen i Ellis klass att han hänger sig på tutan för att hindra olyckan. Hjärtat bultar och fötterna blir skakiga. Jag hade precis konverserat med denna pappa och nu ger han mig arga blickar från sin bil. Jag skäms men tänker att det nog går över, det blev ju aldrig någon kollision – puh!

Jag kör till en särskild Supermarket strax utanför Chania för att köpa en grej de bara säljer där och när jag ska köra vidare därifrån har ratten låst sig och varningslampan för bilbatteriet lyser. FAN! Vi har haft bilen inlämnad hela veckan och fått just precis det där problemet fixat. Eller ja, tydligen inte. Jag slår av bilen och startar den igen och problemet är borta. Okej, lite konstigt, men bra – det var kanske bara en bugg?

Jag kör vidare till Jumbo för att handla soffkuddar. Inga problem.

När jag precis kommer tillbaka in till av bilar fullständigt smockfulla Chania och letar efter en parkeringsplats i rusningstid – nära de klädersbutiker jag vill besöka för att få tag på en ny tröja eftersom det ÖSREGNAR, så låser sig ratten och batterilampan lyser. Med min erfarenhet tror jag att problemet löser sig om jag slår av motorn och startar den igen så när jag står vid ett rödljus tänker jag att jag har ett bra tillfälle. Jag står alltså vid ett rödljus MITT i Chania i ösregn och rusningstid och slår av motorn. Sedan startar inte bilen igen. Den ger inte ifrån sig ett knyst när jag vrider om nyckeln. Kaoset utanför går för några sekunder i ultrarapid, jag försöker fokusera mina tankar och skärpa sinnena till max och eftersom trafikljusen slått om till grönt och jag står längst fram i kön av hetsiga bilister och mina sidor är blockerade av dubbelparkerade greker så inser jag att det är dags för handling. Jag går ur bilen och signalerar till alla bilister bakom mig att min bil är död, sedan kallar jag till mig ett par taxichaffisar jag ser i närheten och säger att de får hjälpa mig att knuffa bilen upp på trottoaren medan jag styr och de hugger i utan att blinka trots att det innebär att de blir dyblöta. På mindre än en minut är jag ur vägen och trafiken kan fortsätta.

Jag ringer först Aris som ber mig ringa försäkringsbolaget, han menar att de kommer till undsättning. Det gör de inte, för vår försäkring täcker inte biltekniska fel – bara assistans vid krock. Aris ringer vår mekaniker i Paleochora, som är den som ”fixat” bilen hela veckan och han i sin tur ringer en kollega i Chania som ska komma till min undsättning.

Medan jag väntar i bilen inser jag att jag om en halvtimme ska vara tillbaka på Svenska Skolan och hämta Elli – det blir ju onekligen svårt så jag får ringa min kära vän Karro, som jag hade en inplanerad lunchträff med lite senare, för att dels ställa in vår lunchträff och dels be henne ta hand om Elli tills jag trasslat mig ur kaoset. Som tur var är Karro en småländsk klippa av sällan skådat slag så det var inga problem. Elli hade en underbar dag, fick köttbullar i tomatsås hemma hos Karro och sedan en tur till ett lekland. Att slippa oron över Elli var verkligen skönt.

Efter cirka 45 minuter dyker mekanikern upp på sin moppe – ja, det ösregnar fortfarande. Han är snäll och glad och menar att regnet verkligen är välkommet. Jag blir varm av hans mentalitet. Han får igång bilen och ber mig köra efter honom till hans verkstad vilket jag gör med nöd och näppe. Ratten är nästan helt blockad så svänga är väldigt svårt och batteriet är nästan tomt så vindrutetorkarna funkar knappt alls. Men det går. Sedan får jag sitta i denna kalla verkstad i två timmar, kall och blöt, och konversera om allt från Sverige till den grekiska krisen med mekanikerna och hans son, medan deletade fel bland sladdar och laddade mitt bilbatteri. Det var ju inte direkt hur jag ville spendera min dag i Chania.

Batteriet laddades och mekanikern ville inte ha några pengar för hjälpen – ”Vadå, vi har ju bara laddat ditt batteri?”. Jag insisterade förstås och lyckades ge dem en symbolisk summa (till halvsura miner, som seden bjuder).

Jag körde ner till Zara och dubbelparkerade bilen utanför Zara, kastade mig in och hög tag i första bästa tröja, betalade och kastade mig ut i bilen igen – allt lugnt. Den startade. Puh!

Jag hann fram till Svenska Skolan i god tid till föräldramötet klockan tre och insåg att jag inte hade ätit något på hela dagen. Tur att det bjöds på baguetter! Det var trevligt att möta alla andra svenska mammor och vi planerade lite inför julbazaaren, men vår mekaniker här hemma i Paleochora vill att jag skulle köra från Chania vid 16-tiden för att hinna hem innan det blev mörkt. Mötet drog ut på tiden så jag kom inte iväg förrän vid 17 och fick köra i mörker OCH ösregn med en opålitlig bil. Jag tyckte dock att det kändes lugnt, för bilen verkade gå bra nu. Var tioende minut blev jag uppringd av vår mekaniker och när jag kommit halvvägs hem tutar en bil i motgående riktning. Det var mekanikern och hans kollega. Han hade varit så orolig att jag skulle bli stående på vägen att han vill ”följa” mig hem den sista halvan av vägen. Otroligt men inte förvånande, det är såhär de är, de där kretensarna. Givetvis gjorde han detta på eget initiativ och ville ABSOLUT inte ha något för det. Hade jag insisterat där hade han blivit kränkt. Det är viktigt att veta när man ska insistera och inte, men ack så svårt, men jag börjar lära mig.

Efter ett toabesök vid en bensinmack blev jag av med min telefon för en stund och det var där psykbrytet var nära. Jag stod och slet i grejer i bilen och svor och bar mig åt, tills Elli sa ”Jobbig dag va, mamma?”. Då lugnade jag mig och hittade mobilen – som låg i min väska.

Vi kom hem vid 06.30, till två mjuka, varma och goa grabbar och beställde hem middag som vi intog framför en film nerbäddade under sköna filtar i soffan.

Slutet gott, allting gott.

Annonser

Fast på Gavdos

Vi är ensamma hemma sedan en vecka tillbaka, jag och barnen. Aris har fastnat på Gavdos dit han åker varje år efter säsongsslut för att koppla av och ladda batterierna. Jag följer med ibland men i år funkade det inte med jobb och barn – Max är inne i en mycket känslig period och jag ville inte lämna honom, dessutom har jag massor av jobb och svårt att ta ledigt bara sådär.

Problemet är att vid skiftet okt/nov så strular det alltid med båtscheman så returen han hade planerat i måndags fanns inte längre tillgänglig – och igår kom höststormarna, har han riktig otur kan han sitta fast i veckor… Antagligen kommer papperna hos båtbolagen att skrivas under väldigt snart, men vädret rår ingen på. Enligt prognosen ser det ut att dyka upp en lucka i stormandet på torsdag, men då krävs det att allt är organiserat och att Anendyk skickar en båt.

Så tokigt det kan bli!

Kravlös kärlek till en ö

Ofta tycker jag att det är allra svårast, för att inte säga omöjligt, att sätta ord på de mest självklara saker. Som varför man älskar en viss person, eller vad det är som gör att man trivs på en viss plats. Känslor upplevs inte med hjärnan och det är i hjärnan vi formar orden, det kanske räcker som förklaring egentligen.

När jag kom till Paleochora var det som att andas ut – en lång, tung, blöt utandning som efteråt lämnade mig lättare till sinnes. Jag hade inga planer på att Kreta skulle bli mitt hem, det var bara tänkt som en mellanstation. Jag hade bott utomlands tidigare och alltid längtat hem – eller bort i alla fall. Aldrig hade jag heller känt av de där rötterna, mer än i vissa personer förstås – för visst finns det sanning i uttrycket ”Home is where the heart lies”. Och visst är det härligt i Malmö, igenkänning är tryggt.

Men jag hade aldrig någonsin känt den där känslan av att ”här hör jag hemma”, snarare hade jag sedan barnsben haft en längtan bort. Jag ville bo i ett soligt land, men Spanien – som jag hade testat tidigare, kändes inte heller hemma trots att det fyllde alla kriterier. Det var något som saknades, en pusselbit som var omöjlig att sätta ord på, men när jag kom hit så uppenbarade den sig. Platsen – ÖN – kändes självklar på ett sätt som jag aldrig upplevt förr.

Jag älskar Kreta bortom förklaring – bergen, havet, solen – ingen annan plats jag sett är så vacker som denna ö. Ingen annan plats väcker så mycket känslor i mig – den har en obeskrivlig effekt på mig, den ger mig både frid och stimulans. Harmoni och passion.

Ingen plats är perfekt, och det finns många brister även här, men jag älskar denna ö på ett kravlöst vis, något jag annars bara kan säga om mina barn. Att få vakna och dra undan gardinen och mötas av det kretensiska berget som tornar upp mot den blå (oftast) himlen är en grej jag känner väldig tacksamhet över. De där bergen alltså…

Läs denna mysiga text!