Sista timmarna som 20-nåntingåring…

Sitter här till ljudet av den sprakande vedspisen och kaneldoften av mina julröda doftljus. Vi var i Chania för Svenska föreningens Luciafirande idag, Elli var tärna och försökte så gott hon kunde sjunga med i våra klassiska Luciasånger – mycket rörande. Vi åt laxmacka to die for och köpte Annas Pepparkakor.

Det har också varit Eleftherias namnsdag idag så vid 18-tiden kom Ellis bästa vänner och deras mammor på besök, då serverade jag: saffranssnäckor med mörk resp. vit choklad, chokladkladdkaka med apelsin och vispgrädde, clementiner och pepparkakor. När svettiga barn gråter sig rödögda när det är dags att avsluta kalaset så vet man att det har varit lyckat :).

Själv sitter jag och kontemplerar lite, med en svag oro i maggropen. Detta är min sista kväll som 29-åring. Mina sista minuter som 20-nåntingåring. Jag har våndats hela hösten, men skjutit bort tankarna. Hur mycket man än vill värja sig mot åldrande så går det inte. Precis som det inte går att göra något åt det faktum att man ska dö. Ingen slipper undan. Jag tror att mina 30-nånting år eventuell kommer att vara de bästa i mitt liv, men jag våndas ändå. Jag vill inte bli äldre, jag vill vara 29 för evigt. Stark, pigg, fräsch, snygg, klartänkt. Jag har nog en liten kris, det känns som att jag nu står på toppen – bättre blir det inte. Hoppas att det kunde få fortsätta att bara bli bättre och bättre…

Eller så är det bara språnget som är tufft. Ni vet som att hoppa från en av de höga trampolinerna. När man väl faller genom luften så är det bara underbart och när man landar är man full av adrenalin och lyckorus. Men att hoppa är sanslöst obehagligt. Jag tror att det kommer att vara så.

”Jag är 30 år.” Surrealistiskt.

 

Annonser

Tjeckisk afton

Det är kallt här nu. Pratade med en kompis och frågade hur kallt det var i Malmö och hon sa 8 grader. Då är det kallare här – och blåsigt. Jag sitter parkerad bredvid vedspisen hela dagen och skriver, det sprakar och låter alldeles supermysigt och i mina ludna mjukisbyxor är jag varm och go. Älskar vedspisen.

Om en timme sak vi hem till en kompis, Radka, för att umgås och leka. Det är ju jag, Mary och Radka som hänger en del – vi fann varandra genom barnen. Eller såhär: Radka och Mary är vänner sedan Nefeli och Kostis föddes, sedan kom Stefanos också. Sen fann de mig som hade Elli och Max och nu finns också lilla Anna. Elli är 6, Kostis och Nefeli är 5, Stefanos och Max är 3 och Anna är 5 månader. Barnen har väldigt roligt ihop och vi tre invandrarkvinnor funkar också, även om vi är väldigt olika. Tillsammans talar vi en massa språk – grekiska, engelska, svenska, italienska och tjeckiska. Det tycker jag är kul. En gång i veckan träffas vi, vi turas om att bjuda hem varandra på middag, lek och mys. Då får vi smaka varandras mat och snacka skit. Det blir ju inte så djupt, men det är ändå trevligt.

Undrar vad Radka bjuder på idag..? En gång hade hon gjort nån gryta med dumplings, det var spännande. Sist jag bjöd hem serverade jag schnitzel, klyftpotatis och sweet chilisås. Jag är fantastisk på efterrätter men ganska usel på mat – baserat på intresse förstås, hehe.

Dags att gå och byta byxor kanske.

En vecka kvar

Om en vecka sitter jag och mina älskade små barn på Atens flygplats och väntar på att få boarda flygplanet som ska ta oss till Köpenhamn. Jag har nog aldrig längtat såhär mycket och det är inte för att jag inte trivs här hemma, jag har bara ett enormt sug efter att få bada i ljuset av julstjärnor, smeka mina doftorgan med oset från lussebullsbak, drunkna i ljudet av mina barn som skrattar ikapp med sin mormor och morfar, känna hur den iskalla, kristallklara luften biter i min känsliga hud och stimuleras av långa, sköna samtal med nära och kära som alldeles för länge har funnits för långt bort.

Julen som jag känner den existerar inte här och Aris är fullt upptagen med planeringen av hotellets helrenovering som ska genomföras denna vinter. Julkänslan infinner sig sakta men säkert – genom tvång från min sida (julmusik, pepparkaksbak osv), men den kommer kanske nå 10 % innan jag kommer till Malmö, väl där kommer den nå cirka 80 % i ett enda slag, för att sedan maxas till 100 % fram till självaste julafton. Jag vet att jag överdriver det hela, och hade jag bott i julgalna Sverige hade jag kanske inte alls känt såhär, men som det är så längtar jag enormt efter allt som hör julen till – och allra mest efter människorna jag ska få träffa.

För att hinna träffa alla jag vill träffa och göra allt jag vill hinna göra så har jag gjort upp ett detaljerat schema kring julen, det är helt klart det bästa sättet att slippa ”förlora” dyrbar tid. Och jadå, tid avsatt för ”mys” finns också :). De flesta julklappar är beställda via nätet för leverans direkt till Malmö – trots att jag har mycket att göra så vill jag verkligen inte stressa.

 

Klipp klippilipp

Klipp klippilipp

Maximos har en ny favortisyssla – att klippa. Det är ju gölligt och så, som vanligt, att se honom sammanbiten gapa i takt med saxen som öppnar och stänger sig över pappersbit efter pappersbit. ”Thelo na kopso, mama!” är en fras jag hör flera gånger om dagen, det betyder ”Jag vill klippa, mamma!” och då ger jag honom hans sax och en bit papper också klipper han. Han klipper och klipper och klipper och hela hemmet fylls med små, små pappersbitar – över allt. Mindre gölligt faktiskt. Jag blir snart galen på alla pappersbitar, men tycker ändå att hans hobby är cool på nåt sätt, så jag vill inte säga nej. Jag skulle ju kunna tvinga honom att sitta still vid bordet och klippa, men det känn slite som att hämma hans kreativitet. Också är det nästan mer tröttsamt att få honom att sitta stilla än att samla upp en miljard pappersbitar från golven om kvällarna. Faktiskt.

För övrigt så ja, Maximos talar bara grekiska nu. Han förstår all svenska, men talar nästan ingen alls. Jag vill minnas att Elli också hade en sådan fas när hon började dagis och jag tänker att det kommer att lossna. Resan till Sverige nu blir ett mycket spännande experiment. Jag ska försöka att låtsas inte förstå när han tilltalar mig på grekiska i Sverige för att se om det kanske hjälper processen lite extra.

Andra advent – och en stor födelsedag

Andra advent idag, vi tände två ljus (plus fyra i vårt renspel (jfr, änglaspel)), men Max blåste ut dem igen efter kankse tio minuter. Det var mysigt så länge det varade även om de inte syntes i den flod av solljus som strömmade in genom köksfönstret. Vi åt stenhårda pepparkakor och apelsinsockerkaka till frukost och pratade om alla roliga saker vi har framför oss. Pratandet stod mest jag och Elli för medan Maximos lekte med en lastbil. Någon gång ibland slängde han in en kommentar, oftast när Tomten kom på tal, för ”Tomten ska ge mig TVÅ presenter!”. Två är en symbol för väldigt många skulle jag tro, Max är en girig pojke. I veckan som har gått har vi bakat pepparkakor tillsammans med Eleni, Panagiota och Lefteris. Det var skoj även om pepparkakorna blev stenhårda. Idag började vi i alla fall nedräkningen inför Sverigeresan, tio dagar kvar. Jag är egentligen lite osäker på hur man räknar, för som jag räknar så räknas inte idag och då bli ”noll” redan på tisdag i nästa vecka, det borde ju vara onsdag, dagen vi reser. Men jag kan ju inte bröja om på tio i morgon, då blir Elli fullständigt uppgiven. Jag får väl helt enkelt erkänna mitt misstag på tisdag då, en dags förskjutning är nog lättare att hantera än tio – som det känns ur en sexårings perspektiv. Jag har förberett mig väl i år – för väl kanske. Jag klickade hem julklappar till nästan alla från nätet, för att sedan få reda på att man kommit överens om en prisgräns på julklappar för alla som ska fira jul ihop i år. Jobbigt. Jag får väl vara anarkisten då, höhö. I veckan måste jag till Chania för att få försäkringsbevis inför resan, det blir första gången jag har något sådant med mig och det är ju skam förstås. Hoppas bara inte jag jinxar oss nu, fast, sånt där tror jag ju ändå inte på. Idag fyller bästa, finaste, mest älskvärda Rebecka 30 år. Om åtta dagar är det min tur. Vi var bästisar under nästan hela uppväxten och är än idag fantastiskt nära varandra – själsligt då eftersom Rebecka inte har sin rumpa på samma ställe mer än i cirka tre sekunder. GRATTIS finaste du, hoppas du får en fantastisk dag! Jag älskar dig!