Det går för fort

Jag kan inte fatta hur snabbt det går. Och hjälp vad jag känner mig töntig när jag skriver så. Elli är sex år nu, inne på sitt sjunde. Hon är nu så stor att jag själv kan minnas hur saker kändes i hennes ålder. Jag minns hur jag såg på min mamma och pappa, mina bröder, vänner och livet i allmänhet. Det är läskigt på nåt sätt. Barnen slutar inte växa, det finns ingen pausknapp och varje upplevelse blir ett minne. Allt kommer ju inte att lagras, men varenda upplevelse sätter sin prägel på barnen.

Mina barn växer upp i en ganska tudelad värld. De har föräldrar från olika kulturer, länder och till och med generationer och de får generöst ta del av allt. Barnen matas med mycket blandade åsikter, metoder och perspektiv och jag undrar ofta om det skapar en kluvenhet inom dem, rotlöshet och osäkerhet; eller om det är en rikedom, att man bara får mer av allt? Blir det vad man gör det till eller handlar det om hur barnet i sig tar emot allt?

Jag önskar så att jag kunde sakta ner deras utveckling, vill ha dem små ett tag till, känna att jag har kontroll över hur de utvecklas. Viss kontroll har jag ju, den jag själv står för, men det är så mycket mer runt omkring som inte går att påverka. Relationer, skola, krav… inifrån och utifrån.

Jag älskar dem så obeskrivligt mycket.

Agiou Maximou

Idag har lille Maximos namnsdag – Αγιου Μαξιμου. Vi hade köpt en låda med små chokladbitar som han skulle få bjuda sina förskolekompisar på och han var full av förväntan. Men förkylningen han burit på de senaste dagarna hade oturligt nog blommat ut rejält under natten så det blev ingen förskola idag.

Eftersom jag har fullt på jobbschemat så knatade vi över till farmor strax efter klockan 8. Hon stod och mjölkade ett får och sken upp när vi kom in i hagen. Hon pekade exalterat bort mot hörnet av hagen och sa ”Hon födde i natt! Ser du de små bebisarna, Eftichi?” och Max sken upp ”Fårbebisar!”. Max älskar att vara i fårhagen, speciellt att hålla ett rep som farmor drar i och låtsas att han är ett får, så han tyckte att bytet från förskolan till en dag hos farmor var helt okej.

När jag skulle gå så pussade jag honom på kinden och han klamrade sig fast vid mitt ben, han har lite svårt för separationer. Jag satte mig ner på huk och sjönk in i hans honungslena blick varpå han frågade ”Ska jag gråta?”. Jag svarade att det verkligen inte behövdes ”Du vet ju att jag kommer sedan.”. Maximos betraktade mig en liten stund och sa ”Okejdå, mamma.” och släppte taget om mitt ben.

Vi får bjuda på choklad en annan dag istället.

 

Så trött…

Är trött, så trött. Varje dag efter att ha hämtat barnen och ätit lunch så blir jag som en levande död. Jag orkar inte ens göra kaffe utan dimper ner i soffan och slumrar. Att barnen har blivit så pass stora att de kan leka själva en stund är underbart, för annars hade en lur i soffan såklart inte funkat. Efter en halvtimme vaknar jag till och har energi nog att göra kaffe och efter kaffet är jag nästan människa igen.

Tråkigt att vara trött, men jag tror att det är för att jag äter illa – en massa socker och snabba kolhydrater, som jag försökt undvika ganska länge men plötsligt fastnat i igen. Blodsockret rasar till slut ner i botten och jag blir helt färdig.

Det är nog dags att acceptera att julen är förbi och sluta äta skit och istället komma in i bra rutiner igen. En dryg vecka senare än alla andra.

Joggade förresten inte som jag hade bestämt, eftersom jag drabbades av lunchkoman när joggturen var inplanerad… Jaja, imorgon istället.

Separationsångesten

Januari alltså. Helt klart inte min favoritmånad. Eller som Elli skulle säga ”Jag älskar inte januari”.

Idag vaknade jag tätt intill lille Max, han gnydde först om ont i magen och jag masserade den lille kulan. Gnället tog snart annan form, ”Mormor! Mormor! Mormor!” … ”Mormor! Mormor! Mormor!”. Maximos är känslig, det har man förstått från början. Han blir lätt glad, lätt arg, lätt ledsen, och känslorna är alltid omfångsrika.

Sedan vi lämnade mamma i Sverige i lördags har han saknat henne kopiöst och det är ganska smärtsamt att se faktiskt. Sättet som de två bondade på var otroligt, Max bytte snabbt och gärna ut mig mot mormor även i de allra känsligaste stunder och nu är hålet efter henne i honom enormt. Han är ju bara tre år och all tid är lång, särskilt den han inte ens förstår.

Efter 20 minuter av tårar och ”Mormor! Mormor! Mormor!” så fick vi ringa henne, trots att klockan bara var 06.00 i Malmö. Mamma var som tur var vaken och Max blev lugn direkt och efter bara någon minut log han igen. Sedan ville han gå ner och äta frukost – cornflakes – för det hade mormor sagt. Sällan har jag önskat så mycket som just nu att mamma fanns närmre – betydligt närmre. Inte bara Maximos saknar henne, jag och Elli gör det med, generösare och varmare människa än min mamma har jag aldrig stött på.

Idag skiner äntligen solen igen, det har varit grått och blåsigt de senaste dagarna vilket inte direkt lättat upp stämningen, så idag ska jag ta mig i kragen och jogga en runda. Det är skönt efteråt. Men först ska jag tända eld i vedspisen och beta av dagens arbete.

Hoppas att solen skiner på er, invärtes såväl som utvärtes.

Elli

Hon är sex år nu och tiden rusar. Man ser tidens brutala framfart som allra tydligast när man tittar på henne, och det gör ont och är våldsamt skrämmande. Elli fick inte vara liten särskilt länge, när Max kom var hon ju plötsligt den stora och det kan kan känna enorm skuld för – för hon var fortfarande liten och hade behövt få vara det längre. Max är idag äldre än Elli var när han kom och han får lov att vara liten än – och säkert för lång tid framöver. Det är inte alls rättvist.

Elli har alltid varit ett under. Aldrig har jag hört talas om ett barn som varit så lätt som hon. Redan som bebis sov hon långa pass på sex, åtta, tio och till och med tolv timmar. Tiden hon var vaken ville hon äta – vilket hon fick, så hon blev en riktig liten Buddhababy. Hon var så söt ska ni veta, med gyllene hy och mörk och intensiv, men ändå mild blick – och alltid ett mjukt leende på läpparna. Idag har den söta babyn blivit en vacker liten tjej, med en själ som självlyser. Hon har en fantasiförmåga och ett inre liv som jag avundas – och en empatisk förmåga som är ovanlig för hennes ålder – det har hon alltid haft.

Jag vill på inget sätt skryta över Elli, för allt som är hon är bara hon. Det är Elli själv som blivit den hon är. Jag är bara så enormt tacksam över att få ha blivit hennes mamma.

Idag fick vi en morgon för oss själva, jag och Elli. Maximos hade sin första dag på förskolan idag och Aris var på jobbet som vanligt. Det var så mysigt att jag nästan inte kunde tro att det var sant. Våra konversationer är underbara och Elli kan verkligen konsten att få en att skratta. Sedan gick vi en promenad i duggregnet – inte en enda själ syntes till och det kändes som att det bara var hon och jag som fanns till i hela världen. Jag nästan önskade att det var så – där och då.

Elli är den bästa personen jag vet i hela världen och jag önskar inget mer än att hon får ett fantastiskt liv fyllt med kärlek och lycka, för det förtjänar hon. Jag skulle kunna göra vad som helst för att säkra det. Mitt lilla hjärta…