Kristider

Har återigen fyra barn här hemma nu – varav ett är sjukt (Panagiota började kräkas vid 20-tiden). Dessutom är alla familjens kvinnor så pass upptagna i morgon att det blir jag som får stå för matlagningen åt hela familjen. Jag säger då det… Tur att jag jobbar hemifrån, eller otur kanske, för annars hade jag väl sluppit ansvaret för maten, fast jag väljer nog att säga tur ändå, skönt att kunna hjälpa till i kristider. Panagiota får ligga och kolla på TV i morgon och lunchen får bli en enkel Spaghetti Bolognese. Och jag som redan ligger efter med mina skrivjobb…

Svärmor hittar de inget fel på, vätskan i lungorna är borta och hon borde bli bättre. Men hon ligger ändå och flämtar som en döende och man menar att det nu endast är psykologiska orsaker bakom hennes icke-tillfrisknande. Hon är vresig och sur och tror att hon har någon dödlig cancer som ingen vill berätta för henne om. I morgon ska hon få träffa en psykiatriker.

Annonser

Min tur (kräksjuka)

Igår vaknade jag laddad inför uppdraget att få iväg fyra barn till skolor/förskolor – med allt vad det innebär av väckningar, tandborstningar, hårborstningar, påklädslar, frukostintag, rätt väska och innehåll till rätt barn osv osv. Det gick över förväntan. Pojkarna som sov med mig i dubbelsängen vaknade lätt när jag steg upp och Max tyckte att det var så himla kul att ha sin kusin här så förutom lite extra flams så gick morgonbestyren med honom väldigt smidigt. Lefteris var lättast av alla, efter att jag hjälpt honom med kläderna lufsade han lugnt ner och satte sig vid frukostbordet där han och Max fick varisn skål med cornflakes medan jag gick upp för att väcka de sjusovande tjejerna.

Elli var också ganska laddad inför en ovanlig morgon så henne gick det lätt att väcka, men Panagiota var knepigare. Hon hade sagt kvällen innan, på typiskt Panagiotavis att det enda sättet att väcka henne på morgnarna var genom att örfila henne hårt (hon har fått sin brutala humor från sin mor). Nu var ju det inte aktuellt så efter alla möjliga försök fick jag till slut strippa av henne täcket och öppna balkongdörren, då sprang hon skrattande in på toan för att göra sig i ordning. Väl färdiga ville tjejerna också ha cornflakes (lätt!) till frukost och fem minuter senare var vi iväg, precis i lagom tid till skolan.

När jag sedan kom hem pustade jag ut, det är inte direkt ”soft” med ansvaret för så många minimänniskor. Tio minuter senare började jag känna mig kass, magen kurrade och jag fick fruktansvärt äckliga rapar. Sen kom diarrén. Och sen kom kräkningarna. Resten av dagen låg jag i soffan med en spann intill och de enda uppstigningarna (vilka var många) ledde till toan. Vidrigt. Men Aris hämtade barnen (bara våra eftersom P och L:s pappa kom hem från jobbet på brandstationen och kunde ta över) och såg till att de fick mat, dessutom städade han i ordning hela kaosköket och tände myseld i brasan. Ganska skönt ändå, särskilt när magen lugnade sig framåt eftermiddagen.

När barnen kom hem efter sina skolor så hade de plockade blommor till mig och ville överösa mig med pussar (som jag tvingades avstyra). Då klappade Max istället mig på pannan och sa ”Aaaw, lilla goumman…” och Elli sa att hon tyckte hemskt synd om mig. Bästa medicinen i världen.

Idag känner jag mig bättre, men har jobbångest för att jag ligger efter. Bara att börja beta av…

Fyrbarnsmamma för en dag

Sedan ett par veckor tillbaka är min svärmor ganska sjuk och för en dryg vecka sedan fick hon läggas in på sjukhus. Det är blandade orsaker, lunginflammation och högt blodsocker (hon har diabetes). Hon fick komma hem i fredags eftersom läkarna menade att hon lika gärna kunde vara hemma som där eftersom hon ”bara” medicineras, men inatt fick hon så svårt att andas att de fick åka in med henne igen. Hon är verkligen i dåligt skick och blodsockret ligger på över 300 i stort sett hela tiden (på grund av medicinerna säger de). Hon ligger ner och flämtar, kan knappt prata och får inte i sig mycket att äta, och vi är alla ganska tagna av att se henne sådan här eftersom hon alltid annars har gasen i botten. Får de bara ordning på blodsockret så blir svärmor nog bra igen, men det är en besvärlig tid på många sätt.

Eleni åkte till Chania idag efter lunch för att lösa av Aris och Emmanuela som varit där sedan inatt, så jag har Elenis barn här – Panagiota, 8 år och Lefteris, 4 år. Nu har jag badat hela gänget och senare ska vi käka, sen ska de sova över här. Jag njuter mycket mer än jag trodde att jag skulle göra av att ha fyra barn här hemma. Det är helfestligt! Bara man har tid och ork så är det verkligen roligt att ha en massa barn omkring sig. Lefteris har redan sagt att han vill sova över här hemma varje dag (men jag har en känsla av att det rör sig ganska mycket om nyhetens behag).

Fest i Landet Ingenstans!

Idag har jag och Elli varit i Chania, svenska skolan i vanlig ordning. Det är verkligen rart att se henne läsa på svenska. Jag köpte en indiankostym till mig själv för ikväll är det party i byn och temat är PETER PAN! Hur det kunde bli så passande vet jag faktiskt inte, vi har haft oerhörd tur. Max är stort Peter Pan-fan, faktiskt så ÄR han Peter Pan, och en av Ellis favoritkaraktärer är Tingeling. Jag har redan en Peter Pankostym åt Maximos, som jag sytt själv – och Elli hade redan en ljuvlig Tingelingkostym som hon fick i julklapp av sin morfar. Jag klär alltså ut mig till indianprinsessan Tigerlilja (blond version för hade inte lust att lägga pengar på en peruk som ser ut som skit).

Jag tar med mig barnens kusiner Panagiota och Lefteris också och eftersom Elli har en likadan indiankostym som jag köpte idag så kan Panagiota låna den och vara indianprinsessa med mig. Lefteris vill vara cowboy, så det får han bli. Det är inte så hårda regler ;).

Vidare köpte jag serpentiner, konfetti och ljusstavar som de får leka med. På plats köper man pop-corn och dricka.

Det blir livat! Jag ska försöka ta foton, men det är fyra barn att hålla koll på i en mörk aula full av folk, så inte säker på att det blir mycket fotochanser.

 

Att vara den mest fullkomliga kvinnan i hela vida världen

Om kvällen, när jag och Maximos ligger tätt omslingrade i hans nedsläckta rum, och han med sin allra gulligaste lilla röst bedyrar sin kärlek för mig och myser varsamt med sin lilla hand i mina nackhår – då är jag nog så nära fullkomlig lycka jag någonsin kommer att vara.

Och de gånger då Max med självsäker stämma ser på mig och utbrister ”Vad du är VACKER mamma!” och sedan kastar sig om benen på mig – då inser jag att det inte finns en enda man i hela vida världen som jag hellre hade velat höra de orden från.

Min prins.

 

 

Thank you kaffe!

Jag vet att jag kommer att påtala det uppenbara nu, men herregud vad underbart det är att kaffe finns! Här satt jag för en halvtimme sedan, med huvudet i händerna och en fullständig oförmåga att hålla ögonen öppna. Alla bokstäver på skärmen gled ini varandra och bildade någon form av otydbar massa.

Jag har lämnat barnen hos min eminenta barnpasserska* för att få jobbat undan det jag missat idag när jag varit hemma med ”sjuk” Maximos. Så svepte jag en kopp kaffe och stretchade loss lite och nu är jag full av energi. Det är värsta knarket ju! Minus alla negativa sidoeffekter.

Jag började dricka kaffe sent, egentligen var det inte förrän år 2013 jag intog kaffe på daglig basis och vilken skillnad det har gjort i mitt liv. Nu KAN man bli pigg och effektiv en stund om man måste. Jag borde ha druckit kaffe när Max var liten och jag fick så lite sömn, det hade verkligen hjälpt.

*Har lärt känna en sprudlande 20-årig tjej som just avslutat sina studier som förskolepedagog. Hon ÄLSKAR barn och har verkligen underbat god hand med dem. Sedan september och fram till nästa vecka gör hon praktik i Max förskolegrupp, sedan är hon helt arbetslös. Maximos älskar henne och hon honom och hon vill ha så mycket barnpassningstimmar hon bara kan få – för hon har ingen annan inkomst. Helt perfekt för mig som har en man som jobbar från morgon till kväll, en stackars svärmor på sjukhus och svägerskor som är upptagna med egna hektiska liv. Kunde inte bli bättre.

 

Mer kräk

Igår kräktes Maximos igen, nästan tre dygn efter senaste spyan. Konstigt. Han är i alla fall hemma nu, verkar lika pigg och kry som vanligt och bad om att få åka till förskolan i morse. Vet inte riktigt hur jag ska tyda denna ”sjukdom”, han kanske inte ens är sjuk utan har nåt annat problem? Jaja, vi får väl se hur det fortsätter…