Det blir många sockerkakor

Efi bakade sockerkaka åt hotellbuffén i alla år. Riktigt aromatisk, fet och saftig sockerkaka som lade sig som en sten i magen – den var mycket uppskattad.

En gång bad jag att få receptet nedskrivet – så att jag skulle kunna baka hennes sockerkaka åt min morfar i Sverige när jag skulle hem på besök – han älskade hennes sockerkaka. I ett av mina många anteckningsblock hade jag kladdat ner och rivit loss det.

Så slog det oss här om dagen, att receptet bara hade funnits i Efis huvud. Eleni såg lite skärrad ut – visst finns det andra sockerkaksrecept man kan följa, men att förlora detta speciella recept kändes mycket tråkigt. Jag mindes min lapp och gick hem och letade febrilt men utan mycket hopp om att finna det. Men det gjorde jag!

Jag bakade en sats i går och tog med mig till familjelunchen och de sa att den smakade precis som den Efi brukade göra, fast utan brända kanter och med mer apelsinsmak än vanligt (jag hade i skalet från apelsinen i chokladflarnsvarianten och det brukade visst inte Efi ha).

I år är det jag som baka sockerkakorna till hotellbuffén och jag kommer att varva Efis mastiga recept med mitt eget som också är väldigt omtyckt. Under högsäsong bakas 18 formar sockerkaka i veckan och i förrgår tog jag hem Efis hushållsassistent för att göra jobbet lättare (och vilken skillnad!). Jag har också beställt hem säckar med mjöl och socker, och ägg från våra egna höns kommer att levereras av svärfar med jämna mellanrum.

Sockerkaka är så roligt tack vare variationsmöjligheterna – jag har redan skrivit upp en massa olika varianter.

  • Chokladflarn
  • Tigerkaka choklad/apelsin
  • Citron
  • Bergamott (Efis specialitet)
  • Valnöt/morot/ingefära/kanel/kryddnejlika (utrymme för minus och plus)
  • Russin/annan torkad frukt
  • Nötter som hasselnöt, mandel etc.
  • Apelsin/morot
  • Choklad/hasselnöt

Jag älskar att baka och tycker att det nu är ännu roligare – tack vare Efis recept och maskin.

Kom gärna med era specialförslag på sockerkaksvarianter!

Annonser

Back to basics

Min mobiltelefon är sönder. Igen. Jag har haft den mindre än ett halvår och det är redan död. Dessa smartphones alltså, jag fattar inte varför jag envisas med att ha sådana när jag ändå bara behöver telefonfunktionerna – ringa och messa. Visst använder jag kameran också, men alla andra funktioner som surf och sånt är helt onödigt för mig. Nu köper jag en billig Nokia vars batteri varar en hel evighet och som inte går sönder bara för att man råkar tappa den i marken en gång.

Jag omfamnar tanten i mig.

En hjälte

Ok, så där fanns två hål i Ellis mun, på samma ställe på motsatt sida av munnen. Tandläkaren sa dock att Elli borstar bra, men att dessa tänder är känsliga. Elli var oerhört modig och satt stilla under hela den halvtimmeslånga proceduren. Ingen bedövning användes men det verkade heller inte som att det gjorde så ont. Visst var hon rädd emellanåt när de borrades och pillades, men hade det gjort ont så hade hon ryckt till och kanske skrikit och det gjorde hon inte en enda gång.

Efter urborrningen lade tandläkaren in vad han förklarade var som en liten bomullstuss med någon ”medicin” på i vardera urgröpning. Sedan fyllde han i resten med en sorts lera. Vi ska tillbaka för återbesök om en vecka för att se om läget ser stabilt ut. Den kindtanden med störst hål (den Elli klagat över) var tydligen lös också, så inom ett halvår menade tandläkaren att tanden nog kommer trilla av sig själv.

Själv fick jag konstaterat ett hål som ska lagas samtidigt som Elli ska på återbesök. Blä.

Idag måste jag komma ihåg att köpa en överraskning till superduktiga Elli. Hon tyckte att det var mycket dåligt att tandläkaren inte hade någon present till henne när hon var så duktig, och det har hon ju rätt i.

Jag tänker alldeles för mycket på döden…

Farfar var först ut, han dog i början av 1998 av seglivad cancer och det var inget kvar av honom mer än skinn och ben när han tog sitt sista andetag. Han blev inte ens 70 år gammal och det känns så sorgligt att vuxna jag inte fick en chans umgås med honom. Han var en intellektuell man med stort språkintresse.

Sedan följde farmor några år senare, inte heller hon särskilt gammal, något år över 70 var hon bara. Henne fick jag helt klart spendera mest tid med av alla och har många, många minnen från.

Mormor var 70 när hon gick bort, och redan i extremt dåligt skick. Hon var en renlevnadsmänniska och stod i direkt kontakt med Gud. Jag upplevde aldrig att jag fick någon ordentlig kontakt med henne, men godheten hon representerade bär jag för evigt med mig.

Jag var tonåring när de gick bort, mellan 14 och 19 år.

Min morfar har jag kvar. Han har förmodligen levt minst hälsosamt av alla – med rökning och en odödlig romans med allt som är fett och sockrigt – han är hur pigg som helst, särskilt för att ha passerat 80-strecket, och det är jag såklart väldigt glad och tacksam för. Varje gång jag hälsar på i Sverige åker jag hem till morfar och till min stora förvåning ser han bara piggare och starkare ut för varje gång jag kommer. Han är lite som pånyttfödd och jag tror att det är hans positiva inställning som hjälper honom. När läkarna konstaterar att hjärtat inte är så himla starkt och frågar honom om han känner av någonting så svarar han med förvåning och självklarhet i rösten ”Ne-ej, jag har aldrig mått bättre!”. Jag älskar det!

Att bara få 70 år på jorden känns för lite. När man ser en gammal människa är det inte alltid man ser stor skillnad på en som är 70 och en som är 90 – men tänk att 90-åringen har fått leva hela 20 år mer än 70-åringen. Det är verkligen inte ingenting. Varje år i livet är en gåva som inga pengar i världen kan konkurrera med.

Jag har möjligen en lång rad av dåliga gener i mig – allt från cancer till diabetes, alzheimer och hjärt- och kärlsjukdomar. Något kommer jag väl säkert att drabbas av men har jag fått min morfars envisa optimism så vill jag tro att jag ändå har att ganska gott försvar.

Mamma har i alla fall ärvs morfars optimism och det är jag oerhört glad över!

Jag önskar att jag kunde sluta tänka på döden hela tiden…

 

 

En ängel!

Aris åkte till Chania med vår bil tidigt i morse så jag gick med barnen till Ellis skola, som ligger nära, varifrån Eleni sedan skulle plocka upp Maximos för att ta honom till förskolan som ligger uppe på berget. Jag kom tidigt, i vanlig ordning, och Eleni kom väldigt sent, i vanlig ordning, så jag fick gott och väl 20 minuter utanför skolan där jag och Maximos hälsade på bybor som passerade.

Det är ju inte så ofta som en mamma bara chillar vid sitt barns skola och två anställda på skolan (en lärarinna och en som hjälper till med trafiken om morgnarna) ville göra mig uppmärksam på att min dotter är något alldeles utöver det vanliga. Det började med att Elli hade plockat en blomma till Kirie Fotis, som är personen som brukar se till att trafiken rullar effektivt utanför skolan på morgonen. Kirie Fotis är en storväxt man med stort, yvigt skägg och bullrig röst – många skulle nog mena att han är lite skräckinjagande. Inte Elli. Kirie Fotis sa att han under sina femton år som trafikdirigent utanför skolan aldrig mottagit en blomma förut och ville att jag skulle veta att lilla Elli är en i sanning speciell liten människa, ”Hon är ren och godhjärtad som få och ser alltid det vackra i allt och alla.”. Slutsatsen kom inte bara från det faktum att han fick en blomma av henne, han menade att han ”såg” detta för länge sedan. Det är lätt att som mamma kanske ta sina barns egenskaper för givna, för man lever med dem varje dag, men han har faktiskt rätt.

Sedan kom Kiria Loukia, lärarinna för femteklassarna, förbi och stannade upp med ett stort leende när hon såg mig, ”Vet du om att din dotter är skolans absolut bästa barn?”. Det låter ju lite grovt när man översätter det till svenska, men så pratar greker. Jag log tillbaka och hon fortsatte, ”Hon är genuint snäll och väldigt artig och generös, och hon inkluderar vem som helst i sina lekar, utan förbehåll. Det är som att det bara finns godhet i henne och inte ett enda spår av missunnsamhet, svartsjuka eller rädsla. Hon lyser på skolgården.”.

Min lilla ängel, hon är verkligen såndär och jag vet inte hur det har gått till. Jag är bara ödmjukt tacksam att få leva i hennes ljus.

 

Hål i tanden

Elli klagade på att hon hade ont i kindtanden och jag bad henne gapa för att kolla om jag kunde se något, och mycket riktigt – ett STORT svart hål. Jag blev först förvånad, sedan förfärad. Elli är MYCKET duktig på att borsta sina tänder morgon och kväll. Hon gör det självmant oavsett hur trött hon är eftersom hon inte vill ha besök av tandtroll om nätterna. A:s ”Kissa, händer, tänder”-rutin är djupt inpräntad i henne, men felet vi gjort är såklart att hon fått ansvara för borstningen själv redan ett bra tag – och hon är ju bara sex år. Antagligen når hon inte in till kindtänderna som hon ska.

Jag känner stor skuld över detta. Superduktiga lilla Elli ska tvingas besöka tandläkaren för att laga/dra ut en tand TROTS att hon är exemplarisk med sitt borstande och inte är någon stor sockerätare. Det är mitt fel. Själv är hon stoisk och menar att ”det måste ju lagas”, men hon är också lite nervös för hon har aldrig lagat en tand förr. Hon vet inte något om borrar eller sprutor eller annat obehag och jag undrar hur det ska gå. Min lilla pärla.

Grejen är att jag själv har två hål på grund av vårdslöshet med tandborstningen (ffa på kvällar) och vår tid hos tandläkaren är på torsdag. Jag tänker att jag får gå först medan Elli ser på och hur obehagligt det än är så ska jag spela supercool. På plussidan finns att vår tandis här i Paleochora är det bästa jag någonsin träffat. När han sätter bedövningssprutan så känns INGENTING. Han trycker liksom på nåt magiskt vis med fingret i köttet där han sedan sätter sprutan. Jag har blivit lika paff båda gångerna jag lagat tänder hos honom innan, jag som tycker sprutor är så himla obehagliga lider inte nämnvärt hos honom.

Någon som vet om man brukar laga mjölktänder, eller om de dras ut, när de är trasiga och bäraren är 6,5 år gammal? Det känns ju lite onödigt att laga den kan jag tycka, men det finns kanske någon vits? Hålet ser ganska stort ut…

Döden

Tänk så olika döden ter sig beroende på om man är troende eller ej. En som tror på en fortsättning har ju ENORM tröst i detta. Jag minns själv hur det var när jag var mycket yngre och övertygad om reinkarnation – då kunde jag till och med tycka att döden var som en sorts spännande resa. Jag var helt orädd och kunde ibland se fram emot den (på ett icke-självmordsbenäget vis).

Nu för tiden tror jag inte alls på någon fortsättning och det medför en rätt så intensiv dödsångest. Jag känner att jag bara har dessa år, de 30 som passerat och de xx som återstår, inte mer och inte mindre. Jag känner mig ibland illa till mods över att jag inte lever bättre, lyckligare, mer spännande… man vill ju inte slösa med den dyrbara tid man får leva.

Klart att jag ofta slås av alltings meningslöshet, men det är en dödfödd känsla och tanke eftersom den bara leder till ångest. Så nu för tiden försöker jag slå bort den och styra fokus till Elli och Max. Jag kommer ju att ta slut, alla de tankar och känslor som är mina kommer att dö tillsammans med min kropp och till slut kommer också minnet av mig att dö, men mina små älsklingar kommer att leva kvar ett tag till efter mig. Och sedan deras små älsklingar, osv. Det är en värmande tanke trots allt. Det fina i att ha barn är att man är villig att offra allt för dem – till och med sitt liv, som ju egentligen är det enda man faktiskt har. Därför känner jag att i mitt liv är det just mina barn som ger mig störst tillfredsställelse. Frihet, resor, förälskelser och diverse andra fantastiska upplevelser i all ära (de är såklart också viktiga!), men det enda som faktiskt kommer att värma mig på min dödsbädd är tanken på mina fantastiska barn. De är mitt livs prestation, mitt bidrag till framtiden.

En afton i moll.