HSP

Jag har hört en del om HSP de senaste åren men inte fäst sådär väldigt mycket uppmärksamhet – varför ska man liksom kategorisera allt? Men så har det slagit mig att Maximos eventuellt är HSP och då vaknade nyfikenheten (för jag har tydligen inga problem att kategorisera mina egna barn, höhö). Jag hittade ett test på nätet och bestämde mig för att köra frågorna på både Elli och Max, för att förstå konceptet bättre.

När man pratar om känslighet så går i alla fall mina tankar till hur människan i fråga känner empati med andra och beter sig mot sin omgivning och där är min Elli väldigt utvecklad, Maximos inte alls lika mycket. Men det är Maximos som är en uppenbar HSP och Elli långt ifrån. Maximos ställer höga krav på sin omgivning, medan Elli hanterar nästan alla människor och situationer utan minsta problem, och med mycket empati.

Testet gav Maximos 13 poäng, och Elli fem, vilket bekräftar min känsla.

I en fin text om högkänslighet läste jag bl.a. detta:

”Dessvärre har vår kultur i viss mån missförstått det här karaktärsdraget, vilket gör att många psykologer, lärare och föräldrar misstolkar högkänsliga barn och ser dem som blyga, till­baka­dragna, rädda, kinkiga eller ”hyper”känsliga. Men om det gick att se in i ett känsligt barns huvud skulle man få en helhetsbild av allt som pågår där inne: kreativitet, intuition, frapperande visdom, inlevelseförmåga … ”

Just kinkig och hyperkänslig är ord som ofta beskriver Maximos, ibland slarvigt av mig själv, men också av många andra närstående. Jag märkte ENORM skillnad på Max dessa två veckor då han fick vara med mig dygnet runt. Han var lugn, harmonisk, glad och väldigt kommunikativ. Vi hade det så himla mysigt. Annars är han väldigt ofta arg, gnällig och misstänksam. Så fort en människa som på minsta vis rubbar balansen i rummet, eller en obehaglig situation uppstår, så blir han aggressiv och/eller ledsen och gnällig. Ni kan ju tänka er hur han brukar upptäda på förskolan t ex, eller hemma hos livliga grekfamiljen. Enda sättet att bryta hans reaktion är att ta honom från situationen och prata lugnt med honom, allt annat förstärker bara hans reaktion.

I morse när Maximos vaknade så var han på dåligt humör, han är det ganska ofta på morgonen. Han hade FRUKTANSVÄRT ont i sitt långfinger och skrek och grät. Jag tittade på fingret som såg helt och fint ut och när jag bad honom böja det gjorde han det utan problem eller extra smärta. Han gnällde över fingret ända tills han satte sig vid frukostbordet, sedan var smärtan uppenbarligen borta. Förmodligen var detta hans sätt att konkretisera sin känsla inombords.

När man har ett barn som så snabbt och lätt tar till gråt och skrik så är det lätt att glömma att detta i regel är ett uttryck för ett behov av närhet och lugn, man blir ju frustrerad! Max behöver få vakna lugnt och stillsamt och ligga och kramas en lång stund innan han på eget bevåg blir sugen på frukost eller lek. Men det är ju inte så ofta detta är möjligt en vanlig vardagsmorgon. Men i morse valde jag att stanna upp. Jag fick i ordning Elli som Aris körde till skolan i tid, sedan gav jag Max en halvtimme extra att i lugn och ro välja kläder och frukost, äta, prata om vad som ska hända under dagen (förskola, sedan cykeltur, sedan lunch hos pappou osv.), välja skor etc. När vi sedan åkte till förskolan var han harmonisk. Borta var ”JAG VILL INTE TILL SKOLAN!” och ”AAAAAAJJ, MITT FIIIIIINGER!”.

Han behöver så extremt mycket närhet och jag önskar att jag fattat detta tidigare. Tänk om jag bara hade accepterat att Max bara ville sova i min famn när han var spädis och slutat envisas om att han skulle sova själv, då kanske vi hade fått mer sömn? Jag tog ju givetvis alltid upp honom när han var ledsen, men jag slet som ett djur för att lyckas lägga ner honom när han lugnat sig igen. Snart var vi ju tillbaka på ruta ett. Jag skulle använt bärsjal mycket mer än jag gjorde och bara tankat närhet även när han verkade glad. Jag förstod tyvärr inte bättre, eller så hade jag inte orken.

Nu har jag orken, och MASSOR av engagemang. Nu fattar jag också varför kategorisering ibland är av godo – för vet man vad man har så kan man anpassa sig bättre.

Annonser

Mer blooood

Ok, så blodprovet blev gjort till slut, men det var sjukt det jag fick se. Max blev panikslagen igen, men den erfarne läkaren satte nålen rätt på en gång, det kom lite blod, sedan stannade det upp och typ bara droppade in. Jag frågade om nålen åkt ur, men det var tydligen blodet som inte längre cirkulerade eftersom Max spände sig så. Så vi höll lugnt fast armen och flera personer var engagerade i Max och pratade med honom, ställde frågor och gav honom leksaker. Eftersom inget mer hände med armen just då så glömde han den för en liten stund och slappnade av. Vad hände då? Jo, då började blodet plötsligt strömma igen. Otroligt. Jag fattar inte hur det funkar…

Sedan fick Maximos en glass och jag kunde äntligen säga till honom att det var sista gången vi åkte dit för den här gången. Så himla skönt.

Var i Chania sedan och hämtade Aris syster från flygplatsenn och nu har jag precis bakat en sockerkaka till hotellet. Full rulle hela dagen!

 

 

 

Tredje gången gillt?

Ok, så i måndags åkte vi igen för att lämna blodprov och min väninna som arbetar där och har gott rykte om sig lyckades efter fyra försök inte heller med att få ut något blod ur Maximos. Max var såå duktig och profylaxandades efter mina instruktioner så gott han kunde mitt i sin ångest. Han krampade med sin lille hand efter givna instruktioner men INGET. Hans vener är tydligen tunna och av någon anledning ”fryser de till is” (direktöversättning, vet inte vad man säger på svenska) när Max får panik.

Pratade med läkaren idag och frågade om testerna var nödvändiga och det var de. De vill leta efter anledningen bakom att Max blev så väldigt sjuk av sin streptokockinfektion. Kanske ligger något annat bakom?

Så idag, om någon timme, ska vi dit IGEN och nu har jag verkligen ont i magen. Idag är dock en riktig, erfaren läkare (mikrobiolog) på plats, som ett helt liv arbetat med att sticka folk. Hoppas verkligen att det går snabbt. Lille, älskade Max, som litar på mig till 100 %…

Men, man får komma ihåg att det kunde varit långt värre. Maximos är frisk, det är det enda viktiga egentligen.

Misslyckat blodprov

Idag skulle vi till den lokala läkarmottagningen här i Paleochora för att ta blodprov på Max för att kolla så att alla värden har normaliseratsefter sjukdomen. Maximos har aldrig varit där förr men redan när jag parkerade bilen utanför så började Maximos gnälla ”Jag vill inte tillbaka till sjukhuset igen.”, han kände genast på sig vad som var i görningen.

Väl inne möttes vi av två väldigt gulliga tjejer. De var unga, mjuka och pratade vänligt med Max som till slut slappnade av en liten stund. Jag visste ju att detta inte gjorde någon skillnad för honom när det väl gällde sedan – han är en mycket känslointensiv kille.

När vi lade honom på britsen så skrek han i panik trots att vi alla tre försökte röra oss lugnt och varsamt framåt. Efter en stund sa jag till tjejerna att vi bara skulle få det överstökat – Maximos skulle hata varje sekund hur vi än bar oss åt. Men tjejen som skulle ta blodprovet var så himla osäker och tyckte synd om Max som skrek och bönade och hulkade. Hon sa att hon inte hittade någon tydlig ven och vågade inte sticka på känsla.  Vi hade behövt någon som var självsäker och effektiv och den enda som fanns var denna mjuka, osäkra typ. Hennes assistent var inte bättre. Hon skulle hjälpa till att hålla med vågade liksom inte hålla i ordentligt så Max drog sig ur hennes grepp hela tiden. Jag sa att hon kunde hålla benen istället så kunde jag ta resten, men det verkade hon inte vilja.

Det blev inget stick alls. När Max började skaka på britsen så tog jag upp honom och sa jag att om de inte bara kunde ta det jävla blodprovet någon gång så fick vi komma tillbaka en annan dag när en annan sköterska arbetade. Till min stora förvåning andades båda tjejerna ut och sa att det var en mycket bra idé. Herregud alltså. Och stackars, stackars lille Max.

Så nu måste vi ÅTERIGEN åka till kliniken för blodprov på måndag. ÅTERIGEN måste jag tvinga in min son i paniskt tillstånd och svika hans tillit. Fy fan vad jag hatar det. Hoppas att nästa sköterska kan sin sak och inte envisas med att tro att mjuka ord och löften om glass gör någon som helst skillnad för Maximos.

En vecka på sjukhus

Sist jag skrev här var väl för 1,5 vecka sedan, cirka. Maximos och Elli var hemma från skolan med lite feber. Under dagen blev Maximos sämre och sämre och klagade över våldsam huvudvärk. Vid sex på kvällen tog jag honom till barnläkaren för en undersökning och han sa att halsen var röd, men han såg inga andra tecken på infektion. Han bad oss komma tillbaka nästa dag vid lunchtid. Maximos fick ha febernedsättande hela natten, både på grund av febern, men också på grund av huvudvärken. Han sa att kudden gjorde ont, hela han gjorde ont.

Så åkte vi tillbaka till barnläkaren vid lunchtid nästa dag. Max var i riktigt uselt skick och hängde lealös över min axel. Halsen var fortfarande röd och febern hög och Maximos hade väldigt ont i huvudet. Doktorn sa att blodtester behövdes och inget av de två labben var öppna i Paleochora eftersom det var lördag. Vi fick åka till Chania. Med en skållhet Max satte vi oss i den solheta bilen och körde den lång vägen till Chania för vad vi trodde bara skulle bli några blodtester. Max kräktes fyra gånger på vägen, trots att han knappt var vid medvetande.

Väl framme såg jag att ena sidan av Maximos hals var helt uppsvullen och han kunde inte vända huvudet alls. Vi fick vänta i en timme på blodprovet och två timmar på resultatet, men blev meddelade direkt av en läkare som snabbt kollade Max i korridoren att vi skulle ställa in oss på att bli inlagda.

Blodproven visade att Max hade en streptokockinfektion och angripet lymfsystem. Han fick dropp eftersom han inte visade intresse för mat och knappt ens dryck och läkaren ordinerade dubbel antibiotika eftersom sjukdomen var så aggressiv. Vi fick en skön säng i ett ljust rum med trevliga medpatienter (det var fyra barn som flest). Max sov mest hela tiden de första två dagarna, och jag låg tätt intill och strök honom över håret.

För varje dag som gick blev Maximos lite bättre, men vi fick inte komma hem förrän efter sex långa dagar på barnavdelningen på Chania sjukhus. Värsta stunderna var då man skulle sticka Max, vi fick byta infart tre gånger och ta blodprov ytterligare tre och man hittade inte alltid rätt på första försöket. När Maximos skrikande bönade och bad mig att låta honom slippa var jag väldigt nära gråten själv, men jag lyckades spara den tills han sov. Aris hälsade på oss varje dag.

Jag visste ju att Max skulle bli bra, och vad är en vecka av ens liv, liksom? Vi blev behandlade väldigt fint också tycker jag, och stället kändes tillräckligt fräscht. Ändå var jag helt känslomässigt utmattad när vi kom hem igen. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att ha ett allvarligt sjukt barn. Något värre tror jag ärligt talat inte att en människa kan utsättas för.

Maximos är sitt vanliga jag igen, full av stoj och stim och bus, men han får stanna hemma från förskolan veckan ut eftersom man menar att han just nu är extra känslig för smittor. Ärligt talat så är det riktigt mysigt att få ha honom hemma – om än väldigt svårt att få något ”vettigt” gjort, höhö. Jag tänker att hemmafru kanske vore nåt – synd att man tjänar så dåligt på det.

Elli hade också en streptokockinfektion, men inte i närheten av lika aggressiv som den som Max drog på sig. Hon fick en 10-dagars antibiotikakur och var redo att gå till skolan igen redan förra måndagen. Veckan spenderade hon ömsom med sin pappa och ömsom hos sin faster Eleni. Det gick hur bra som helst.

Nu är Elli inne på sitt sista dygn med penicillin, medan Max fortsätter med sitt till lördag. Ellis ska intas var åttonde timme och Maximos ena ska intas var sjätte timme medan den andra ska intas var tolfte. Det är ett riktigt pussel med medicineringen för tillfället och värst är att väcka djupsovande små änglar med äcklig medicin. Men de är verkligen duktiga.

På fredag ska Max lämna ytterligare ett blodprov, sedan kan vi förhoppningsvis lämna detta kapitel bakom oss.

IMG_8270

Barnen är sjuka – dag 1.

IMG_8278

Maximos nya kompisar Eftichia och Dimitris.

IMG_8281

Av förklarliga skäl fotograferade jag inte Maximos när det var som sämst. Här har han blivit mycket bättre och fått en ny gitarr som ha älskar! Dock var han ledsen över att ine kunna spela ordentligt med ena handen fast i ett rör.

IMG_8286

Hjärtskärande.

 

IMG_8289

Maximos fotar! 🙂

IMG_8293

Jag och Max delade denna säng om nätterna. Om dagarna satt vi här ock lekte/kollade film.

IMG_8297

Max klickade bra med pojken i grannsängen. Han hade fina bilar!

Medicinera barn

Fortfarande inga nyheter från bästis… hoppas att no news are good news. Är så nervös att jag håller på att spricka.

Har gett Maximos febernedsättande idag. Första gången sedan jag minns inte när eftersom jag brukar försöka undvika mediciner till barnen i allmänhet. Man har ju feber av en anledning liksom. Men så hade han så ont i huvudet och nacken att jag tyckte synd om honom, och febern var upp på över 39,5, så jag gav honom en liten supp. Och OJ vilken skillnad det blev på honom direkt. Den matta, färglösa lille pojken återfick färg och gnista nästan direkt. Han har inte ont längre och febern har droppat lite. Han är fortfarande inget energiknippe direkt, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var skönt att slippa se honom så förfärligt hängig.

Hur brukar ni tänka med panodil o.dyl. till barn?