Kom med era bästa blondinskämt nu då!

Alltså, ibland får jag skämmas över mig själv. Som nu.

Plötsligt dog internet, och jag är på sista inlämningsdagen för november månad och har a heck load of shit to finish innan jag kan fira helg. Maximos ska vara en extratimme hos sin älskade Kiria Christina och Elli fick med sig en ambitiös matlåda för att orka en extratimme på fritids bara för att jag ska ha en pruttchans i rymden att hinna klart det jag behöver.

Så blir klockan 12.30 och internet försvinner plötsligt. Gaah! Jag går in och kollar routern som är stendöd. Även telefonen som sitter i samma uttag har slocknat. Jag tänker att det kanske är kontakten som har nåt fel så testar en annan i samma rum. Ingen skillnad. Vad jag inte kollar är om lampan i rummet går att tända, eller – ännu lättare – om en säkring har trillat i det där mystiska skåpet bredvid ytterdörren. Jag ringer Aris och meddelar vad som hänt, säger att routern nog är bränd. Jag har liksom lite panik och tänker att IBLAND har han ju lösningar på saker som jag inte fixar. Sånt som har med elektricitet att göra är inte min starkaste sida (även om jag ju iofs kanske borde ha klarat av det här). Så han kommer hem, testar lampan i rummet, som inte tänds, går till proppskåpet och hissar upp säkringen som trillat. Han ger mig ett ironiskt leende och går.

Ibland är det riktigt pinsamt att vara blond. Som idag. Suuuck.

Men skönt att inte routern är kaputt i alla fall! För jag glömde gå tillbaka för kvitto (det var strömavbrott den dagen) när jag köpte den, så den där fina treårsgarantin gäller liksom inte…

(Men JAG köpte den där routern (med två antenner – flott!). Jag ÄR inte helt oduglig.)

Annonser

Den magiska julen…

Alltså nu gäller det för mig att stålsätta mig, för nu kommer den svåraste tiden. Lika mycket som jag älskar julen hemma i Sverige, med allt som hör till, lika mycket tycker jag att julen här i Paleochora är riktigt deprimerande. Jag vet att jag har tjatat om det förr, och lovat att aldrig fira en enda jul till här, men nu blir det så i år i alla fall. Det blir dyrare och dyrare för varje år som går att åka hem, bara biljetterna kostar närmre 10 000. Sedan behövs minst lika mycket till för allt vi vill köpa och göra när vi är hemma – och då har vi hållit igen (vilket ju inte är kul)! Sedan har vi ett barndop i Aten den 28:e december, plus faktumet att svärmor gick bort i våras och en känsla av att det är viktigt att hålla ihop så gott vi kan denna första jul utan henne. Dessutom renoverar Aris hotellet och kan inte komma loss ens över jul. Det är liksom för många faktorer. Det går inte.

Så, då återstår bara att göra det bästa jag kan av vad som finns här. Jag har försökt förr, men det går inte att hålla traditioner för människor som inte delar dem. Jag kan visst bjuda hem till julafton och köpa klappar till alla, laga mat och godsaker som hör till, spela julmusik och ladda hem Kalle Ankas Jul för alla att titta på klockan 15. Grejen är bara att folk hade kommit klockan 13 och satt sig till bords, undrat över varför jag serverar så konstig mat och misstänksamt inspekterat alla ”konstigheter”. TV:n hade bara barnen kollat på, till de vuxnas suckar, och julklapparna hade rivits upp, helt utan andakt, så fort barnen fick korn på dem. När maten och efterrätten ätits upp hade folk tackat för sig och gått hem. Det blir inte mer än en vanlig lunch, hur man än försöker.

Julen handlar förstås inte om maten, eller presenterna, eller sötsakerna, utan om känslan som alla pusselbitar tillsammans skapar. De tända ljusen, de leende människorna, de förväntansfulla barnen, förberedelserna, lekarna, dofterna, smakerna, färgerna… Julkänslan. Den finns inte här tyvärr, hur man än försöker.

Jag älskar Paleochora, och jag älskar min grekiska familj. Detta är mitt hem och mitt liv här bjuder på massor av magi! Men julen, den är bara magisk i sällskap med min familj i Sverige.

Jag ska göra mitt yttersta för att förbättra min attityd i år. Dra ner förväntningarna till minimum och satsa på att skapa ett juligt hem. Läsa julböcker med barnen, lyssna på julmusik, laga lussekatter och pepparkakor och klä julgranen. Att julafton blir som en vanlig dag får inte bekomma mig, jag får bara se till att göra den till en extra snäll och mysig dag här hemma, med en leende mamma som inte stressar över minsta grej. Och har vi riktig, riktig tur, så kommer min mamma ner över julveckan, och då fixar sig allt!

Hur ska ni fira jul i år?

Här baka jag pepparkakor med Eleni och barnens kusiner förra året. Kakorna hånades för att de blev stenhårda, men bakningen var kul!
Här baka jag pepparkakor med Eleni och barnens kusiner förra året. Kakorna hånades för att de blev stenhårda, men bakningen var kul!

 

Julklappar 2014

Jag börjar planera lite för julen, skriver listor över grejor som barnen, deras kusiner och andra viktiga kanske skulle vilja ha i julklapp. Alltid så svårt det där. Elli önskar sig bara utklädningskläder: Mulan, prinsessan Elsa, prinsessan Anna, katt och polis – än så länge. Jag har sagt att vi ju kan skriva upp alla, men att tomten nog bara ger en eller två så hon kanske skulle rangordna, men det kan hon inte. Hon är våg och har i alla fall fått det draget – hon kan ALDRIG välja, inte ens dryck till maten… Elli har ju förresten namnsdag också, den 15:e december, så hon får kanske tre kostymer allt som allt, haha. Hon vill inte ha någonting annat! Annars är hon lätt, allt som är gulligt/glittrigt/mjukt/vackert blir hon hänförd av.

Max önskar sig ett litet, hårt, glänsande svärd – som Peter Pan har, och det är minsann svårare än man kan tro att hitta. Funderar på om jag kunde snickra ett, eller kanske be min pappa? Han var alltid en fena på sånt till min lillebror. Max vill också ha en cykelhjälm, en gul tröja och ett nytt pussel med megastora bitar (26-bitars). Jag har dessutom planer på att ge honom en miniatyrcykel och en miniatyrramp för han älskar allt sånt där. De senaste veckorna leker han bara med minibilar, fingerskateboards och dylika grejer. Hans stora dröm är en riktig skateboard, men vi tycker att han är för liten. Jag vill inte att han skadar sig så det är bättre att han får längta ordentligt, nästa år kanske… Han tränar på sin sparkcykel nu, ställer sig i sidled med båda fötterna och släpper (än så länge bara) ena handen. Smart träning!

Till barnens kusiner har jag ingen aning om vad jag ska köpa faktiskt… så himla svårt. Till Efterpi, 15 år, blir det nog presentkort i favoritbutiken, till Panagiota, 9 år, blir det nog kläder, men till Lefteris, 5 år, står det still. Kanske han får en minicykel+ramp han med? Han är egentligen mer en förstörartyp. Han hade t ex blivit superglad för en hög tegelstenar och en slägga, hahaha!

Vad har ni för superjulklappstips till barn i år?

IMG_9502

Storyn om blommor och bin föder ju bara nya frågor!

Dagens fråga från Elli, 7 år:

– Hur kommer egentligen fröet från pappans snopp in i mammans mage när ett barn blir till?

Jag kan väl säga att jag var LITE oförberedd på frågan. Jag föredrar helt klart att Elli förblir ovetande ett tag till, för hon känns inte mogen att riktigt hantera sanningen. Några fantasibilder har jag heller ingen lust att måla upp. Så svårt! Jag sa att det var jättehäftigt, men att jag ska berätta mer när hon blir lite större. Hon godtog som tur var det som svar. Är jag fjantig? Kanske är det i den här åldern de får veta? Jag har liksom en känsla av att Elli skulle tycka det var jobbig information att känna till. Erfarenheter? Ni som har barn, när har ni snackat om sånt här?

whattodo.jpg

Det KAN inte bara vara överkänslighet…

Var på tredje rundan rotfyllning igår. Alltså… jag vet inte om jag är 1. överkänslig eller 2. resistent mot bedövning. Det funkar aldrig riktigt som det ska.

Första gången jag hade problem med bedövning så var det när jag skulle föda Elli. Först fick jag en epidural (när jag fortfarande försökte föda vaginalt) som bara kickade på ena kroppshalvan, men jobbigare var det under tiden jag var sövd för kejsarsnittet. Jag vaknade liksom till för ett ögonblick under operationen, oförmögen att röra mig förstås, men fullt närvarande i alla nerver. De grävde i mitt innanmäte och det gjorde så ont att jag ville kräkas/skrika/dö, men jag kunde inte ens öppna ögonen. Det var över på ett ögonblick förstås, men jag glömmer aldrig hur det kändes.

Här håller jag Elli för första gången, flera timmar efter att jag vaknat.
Här håller jag Elli för första gången, flera timmar efter att jag vaknat.

Andra gången var vid kejsarsnittet med Maximos. Jag hade valt vaket kejsarsnitt denna gång, för det var planerat och jag ville så gärna vara vaken vid hans födelseögonblick. Dessutom slapp jag gärna återuppvaket efter sövningen som jag tycker är så segt och obehagligt. Doktorn hade sagt att det kunde kännas obehagligt, men att det inte skulle göra ont. Jag själv var lugn, övertygad om att jag redan hade haft min dos av otur.

Efter att de satt injektionen i ryggraden så lade de mig ner och läkaren började tvätta min mage. Jag minns så tydligt hur han frågade mig om det kändes kallt eller varmt, och jag svarade kallt. Ändå tog han tag i skalpellen och började snitta. Jag skrek rakt ut, smärtan var sinnessjuk och det psykiska obehaget möjligen ännu värre. Anestesiologen, som stod bakom mig sa till läkaren att han borde ha väntat längre, och läkaren svarade bara att han inte kunde sluta nu, bebisen måste ut. Anestesiologen satte en mask över min mun och jag blev helt snurrig, jag var fortfarande vaken och hade ont, men brydde mig liksom inte lika mycket. Det kändes som en evighet innan de var klara och när lille Max väl kom ut var jag så ”full” att jag mina känslor var helt bortkopplade. De höll upp honom vid mitt ansikte och jag tyckte mest att han såg äcklig ut. Jag kände mig liksom tom inuti och det gjorde trots allt fortfarande väldigt ont när de höll på att trycka ut blod och sedan sy ihop mig.

Här är jag med lille Max, tror det kan vara dag 2 eller 3 på kliniken.
Här är jag med lille Max, tror det kan vara dag 2 eller 3 på kliniken.

Efteråt försökte jag konfrontera läkaren för att få reda på vad som gick fel, men han låtsades som att han inte visste vad jag pratade om! Han menade att jag hade upplevt obehag, som han varnat mig för, men ingen smärta. Vilket as. Jag var så skör i det läget så jag släppte det, var liksom glad att det var över. Jag bestämde mig för att inte skaffa fler barn, dels för att det kändes tillräckligt med två, men till största del för att aldrig riskeras att åter utsättas för en sådan slakt.

Så nu då. Jag håller på att rotfyllas… första besöket var okej, jag kände ingen smärta. Jag hade fått två eller tre sprutor då. Andra gången fick jag en spruta, men fick ont när han grävde i rötterna. Igår fick jag två sprutor och hade ändå ont när han jobbade. Det lustiga var att bedövningen intensifierades efter att jag kommit hem. Under tiden i tandläkarstolen kände jag mig inte särskilt bedövad, jag var givetvis det, men inte tillnärmelsevis så mycket som jag blev långt senare, mer än en timme efter att sprutorna satts. När jag gick och la mig – tre timmar senare – var halva ansiktet bedövat, inklusive halva tungan. Jag tänkte att NU kunde han gärna få gräva bäst han ville.

Återigen säger min tandläkare att jag inte har ont, men känner obehag. Och visst, det är inte svimvarning på smärtan, men det är helt klart mer än obehag.

Jag undrar om det är jag som är överkänslig? Eller kan det vara så att min kropp svarar extremt långsamt på bedövning? Eller stötvis? Eller på något annat mysko vis? Det vore väldigt skönt att få reda på vad i så fall.

Plask!

Sitter här med en kopp kaffe och en skål praliner. Skulle just ta en pralin… och stoppade handen i kaffekoppen. Handen kom upp ganska fort igen, och bordet+dator blev nersölade med kaffe. Tur det inte var skållhett… Först skrattade jag åt min egen stollighet, sedan torkade jag upp.

Ska nog ta mig en pralin nu. Försiktigt…