Sockerbegäret

Jag har slutat med socker i kaffet. Det ni! Det var inte så svårt. Jag har hela mitt liv kämpat mot ett svårt sockerberoende. Jag minns hur jag redan i väldigt ung ålder försökte maximera min tillgång till godsaker – helst choklad. Till exempel minns jag en gång när min farmor skulle köpa en chokladkaka till mig efter segelskolan (så jag var väl 10 år ungefär) och jag satt med ångestliknande känslor i bilen medan hon var inne och handlade, för tänk om hon bara köpte en sådan där 30-gramskaka som inte stillar begäret ett dugg?

Under högstadiet samlade jag på småmynt som låg och drällde hemma, ett Snickers MAXIMUM kostade 9 kronor och det bytte jag ofta ut skollunchen mot. Tillfredsställelsen var total de dagar jag hade 9 kronor i fickan med mig till skolan, de 40 kronorna jag hade i veckopeng räckte inte, men ibland hade jag tur och kunde norpa åt mig en guldtia där hemma utan att någon märkte något. Allt för min sockerfix.

Även innan högstadiet hade jag denna vana slog det mig nu. När jag bodde med mamma i Malmö i årskurs sex så hade vi en liten livsbutik ett stenkast hemifrån, dit sprang jag så fort tillfälle gavs för att köpa en 100-grams Maraboukaka. Pappret gömde jag i en skrivbordslåda tills tillfälle gavs att smussla ut det. Mina föräldrar ville såklart inte att jag skulle äta så mycket snask och alltid skämdes jag om jag blev påkommen, men det har alltid varit ett okontrollerbart begär för mig.

Mellan ålder 18 och 30 har jag ätit p-piller, förutom under graviditet och amning vilket ju i sig är sockersugsstimulerande, och begäret efter socker har varit KONSTANT. Först nu, när jag äntligen har gjort mig fri från hormonerna har jag bröjat bli medveten om hur min kropp, mitt sug och min cykel fungerar – och jag börjar försöka få kontroll. Jag har dessutom börjat bli sugen på saker som jag aldrig känt sug efter förr – som kålsallad och annan nyttigt MAT. Vissa dagar kan jag inte ens välja choklad i affären eftersom jag inte är sugen på något alls. Jag köper på rutin och äter utan att känna det där välbekanta välbehaget. Så konsumtionen har gått ner ganska radikalt. Någon dag kring ägglossning och under mensen första dagar kommer sötsuget över mig med full kraft, men är det bara då så tycker jag att det är helt okej.

Nu har jag alltså slutat med socker i kaffet också, kanske ska jag lyckas bli av med mitt beroende utan att må särskilt dåligt under tiden? Det hade varit en enorm vinst.

Tyvärr ser jag tydligt hur Maximos har exakt samma tendenser som jag. Han tycker inte om mat, säger han, och de dagar han får i sig vettiga mängder mat är få. Får han chansen murar han i sig allt som är onyttigt och av mat han gillar (pasta, prinskorv, toast m.m.) är det typ två rätter som ens innehåller någon näring att tala om – linssoppa och kikärtssoppa (behöver väl inte tilläggas att jag lagar dessa rätter väldigt ofta). Jag tycker synd om honom, för han får aldrig ro att slappna av med mat, alla är på honom hela tiden om att äta, om vad som kommer hända om han inte äter osv, osv. Men han är ju för liten för att fatta ett sådant ansvar. Jag har själv plågats av detta, och min lillebror ännu mer, och man önskar ju aldrig något hellre än att man kunde älska allt som var nyttigt, men det kommer ju inte på beställning.

Hur som helst, idag har Maxon morot med sig som 10-snack i förskolan och själv ska jag äta ett äpple. Sedan blir det kikärtssoppa till lunch. Idag blir en bra matdag!

När det dukades upp såhär för mig och mina bröder när vi var små så fick jag nästan panik – hur skulle jag gå till väga för att få så MYCKET som möjligt? (Bilden föreställer inte oss.)