En krokig väg mot ofrånkomlig död

Jag är inte vidskeplig, jag tror inte på sådant som inte kan förklaras på ett eller annat sätt. Vissa saker som inte riktigt kan bevisas kan jag ändå drista mig att tro på, men då tänker jag att det handlar om att vi inte kan förklara/bevisa det än eftersom vi inte kommit tillräckligt långt. Anyway. Trots detta finns det en sak som återkommer precis hela tiden och som irriterar mig något fruktansvärt. Varje gång det går bra på något plan och jag yttrar detta så kan jag vara ganska säker på att det som gick så bra snart faller platt. Och tvärtom. Waddahell handlar det om? Är det bara mig det händer eller är det allmängiltigt? En universallag?

Livet är krokigt och svindlande och mörkt och besvärligt, så mycket är säkert. Man verkar inte komma undan svårigheter hur man än förhåller sig. Man tvingas gång på gång stanna upp, trycka på paus, försöka hitta en normal hjärtrytm och sedan trampa vidare och hoppas att man snart hittar ljuset i tunneln. Sedan får man passa på att njuta av det medan det varar för man kan vara ganska säker på att man snart kommer till en ny krokig tunnel.

Jag kan bli så överjävla less på det ibland. Man sliter som en myra för sin lycka och ändå är det inte alltid upp till en själv att nå den. Ironin i det hela är att man snart är död och vad spelar någonting för någon som helst roll ett ögonblick efter ens sista andetag? Hur kan man ta någonting på allvar med den vetskapen egentligen? Allt som känns så starkt idag, som påverkar ens nu så fullkomligt, har egentligen ingen som helst betydelse. Hur blir vi inte alla galna av den tanken? Vi har ju inget val förstås. Livet handlar uppenbarligen om att göra det bästa man kan av en överjävlig och hopplös situation. Och till stor del att hitta sätt att distrahera sig själv från den enda sanningen – döden.

Annonser

Ljuva tid

Igår packade jag badväskan innan jag hämtade upp barnen från skola/dagmamma, och sedan körde vi direkt till stranden. Det kändes lite som att vi var små kor som släpptes ut på grönbete. Jag hade strandleksaker såväl som matsäck med mig och vi stannade till klockan 18. Barnen badade nästan konstant, fast jag tyckte det var lite för kallt så jag gick bara i till hälften.

Efter stranden åkte vi hem och åt linssoppa, kalitsounia och en liten glass till efterrätt. Jag och Elli läste lite läxa och Max såg på TV. Sedan somnade barnen som små stockar klockan 20, då solen fortfarande var uppe.

Det blir repris idag!

2015-05-04 17.09.35

Första maj välkommen

Första maj och alla är lediga – utom Paleochoras alla småföretagare som idag har extra öppet. En tredagarsledighet lockar alltid hit besökare från orterna på norra delen av ön, så alla restauranger, småbutiker och hotell är såklart öppna.

Igår öppnade legendariska Paleochora Club upp igen, efter att ha varit nerstängt något decennium (med undantag för ett år så några Chaniotes försökte sig på konceptet och misslyckades). Klubben är gigantisk och går numera under namnet Pearl Cavo (!?). Jag och Aris placerade barnen hos familj och vänner och gick dit. Det är väldigt modernt, annorlunda mot hur det brukade vara under sina glansdagar på 80- och 90-talen, men allt är ju annorlunda idag, även förväntat klientel, så vi får väl hoppas att det går hem. Jag tycker det är skitkul att det finns en stor klubb i Paleochora nu, det känns lovande för nöjeslivet. Men det ska sägas att det är en stor klubb, det krävs mycket folk för att få igång feststämningen. Igår var i stort sett hela Paleochoras invånare i åldern 15-50 där och lokalerna kändes halvtomma.

Jag fick sovmorgon till 9.30 idag, sedan masade jag mig upp, tog ett bad och satte mig för att jobba lite. Barnen är utplacerade till klockan 14, men nu börjar jag faktiskt längta lite efter dem. Det är otroligt skönt att ha ett dygn (eller ens ett halvt) för sig själv ibland, och ännu skönare att sedan få krama de små liven igen.

Tyvärr glömde jag fota igår, så jag bjuder på en rolig bild på Elli och Max när de leker gammal gumma och gubbe på väg till stranden förra veckan.  Mycket skröpliga tant Elli får hjälp av sin gubbe – som är i lite bättre form.

gamla barn