En krokig väg mot ofrånkomlig död

Jag är inte vidskeplig, jag tror inte på sådant som inte kan förklaras på ett eller annat sätt. Vissa saker som inte riktigt kan bevisas kan jag ändå drista mig att tro på, men då tänker jag att det handlar om att vi inte kan förklara/bevisa det än eftersom vi inte kommit tillräckligt långt. Anyway. Trots detta finns det en sak som återkommer precis hela tiden och som irriterar mig något fruktansvärt. Varje gång det går bra på något plan och jag yttrar detta så kan jag vara ganska säker på att det som gick så bra snart faller platt. Och tvärtom. Waddahell handlar det om? Är det bara mig det händer eller är det allmängiltigt? En universallag?

Livet är krokigt och svindlande och mörkt och besvärligt, så mycket är säkert. Man verkar inte komma undan svårigheter hur man än förhåller sig. Man tvingas gång på gång stanna upp, trycka på paus, försöka hitta en normal hjärtrytm och sedan trampa vidare och hoppas att man snart hittar ljuset i tunneln. Sedan får man passa på att njuta av det medan det varar för man kan vara ganska säker på att man snart kommer till en ny krokig tunnel.

Jag kan bli så överjävla less på det ibland. Man sliter som en myra för sin lycka och ändå är det inte alltid upp till en själv att nå den. Ironin i det hela är att man snart är död och vad spelar någonting för någon som helst roll ett ögonblick efter ens sista andetag? Hur kan man ta någonting på allvar med den vetskapen egentligen? Allt som känns så starkt idag, som påverkar ens nu så fullkomligt, har egentligen ingen som helst betydelse. Hur blir vi inte alla galna av den tanken? Vi har ju inget val förstås. Livet handlar uppenbarligen om att göra det bästa man kan av en överjävlig och hopplös situation. Och till stor del att hitta sätt att distrahera sig själv från den enda sanningen – döden.