Uppfattning och fakta

Jag och A diskuterar pedagogik och barns behov rätt mycket just nu.

A har alltid varit ganska mycket emot TV-tittande, medan jag tycker att TV:n både är en stor avlastning för mig som förälder och dessutom en god hjälp för barnens språkutveckling (mycket med tanke på deras tvåspråkighet). Han menar att den fördummar barnen och gör dem apatiska. Jag såg själv mycket TV när jag växte upp och tycker inte att det på något vis har skadat mig (men sådär brukar man ju resonera). Jag brukar dock vara noggrann med vad barnen tittar på, det ska helst vara gulliga barnprogram och filmer som stimulerar deras empatiförmåga, eller spännande och fantasifulla äventyr. Jag gillar inte för mycket perfekta prinsessvärldar (särskilt Barbiefimer) och absolut inte våldsprogram, men Elli har älskat prinsessfilmerna så de har ju fått slinka igenom ibland. Jag älskade också Barbie och prinsessor som liten men blev ändå en rättså samhällskritisk feminist tidigt.

I morse när jag klädde Elli så säger hon plötsligt med en djup suck ”Mina ben är tjocka”, och jag ryggar fem mil bakåt. Hon fortsätter sin iakttagelse med att Tingeling i Peter Panfilmen hade suckat över sin tjocka rumpa och förmodligen kände hon att det var ett typiskt kvinnoattribut att inte vara nöjd med en viss kroppsdel – något hon ville anamma. Jag äcklas av tanken på att min oerhört vackra, helt perfekta lilla sexåring ens har fått in en sådan ohygglig tanke i sitt medvetande och reagerar starkt. Jag upplyser henne om att både hennes ben och Tingelings rumpa är alldeles perfekta, vi har alla olika kroppsformer och det ena är inte vackrare än det andra. Hon ler och håller med, så hennes utstötta reflektion var nog mer ett sätt att kolla min ståndpunkt än att hon faktiskt tycker att hon har tjocka ben. Jag blir ändå ledsen. Det finns faror överallt – till och med i Peter Pan – och de är omöjliga att undvika.

Här i Grekland får jag hela tiden höra vilken oerhört vacker son jag har, man nästanpå viskar det till mig eftersom man inte vill råka kasta ”det onda ögat” på honom. Hans blonda kalufs, honungslena blick och busiga uppsyn får uppmärksamhet var vi än går medan Elli mer smälter in bland alla andra. Det intressanta är att Max går relativt obemärkt förbi i Sverige där alla istället reagerar tydligt på vilken skönhet Elli är med sina mörka ögon, sitt gyllene hår och sitt breda, klara leende. De är ju otroligt söta båda två och det är svårt att låta bli att uppmärksamma detta, men risken är att utvecklingen av deras inre hamnar i skuggan av vikten av att vara vacker. Jättesvår balans.

Att man för en diskussion med sina barn, om värderingar och olika uppfattningar tror jag är extremt viktigt, för som jag sa innan så går det inte att skydda dem från samhällets många gånger konstiga ideal och signaler. De litar ju trots allt fortfarande allra mest på vad jag, Aris och fröken säger till dem.

I vår familj finns dock problemet med en mamma och en pappa som har väldigt olika uppfattning om det mesta. Ett exempel hände så sent som i morse när A och barnen satt och åt frukost. Jag hör Elli förklara för sin pappa att marmelad inte är nyttigt (något som jag har förklarat för henne) varpå han tydligt reagerar och säger att det visst är hur bra som helst till frukost – man behöver socker på morgonen, det är bra energi – Vem har sagt till dig att marmelad inte är nyttigt? Här i Grekland äter alla sött till frukost, man har alltid gjort det och aldrig ifrågasatt det. Man äter också mycket flingor och inte hälsomusli direkt utan Frosties och andra ultrasöta alternativ. Det är vad en frukost ska bestå av och när tyskarna och skandinaverna laddar med skinksmörgåsar och oliver på sina frukostbrickor på hotellet om somrarna så står grekerna vid sidan av och virrar på sina huvuden, Hur får de i sig allt det där salta på morgonen?.

Såna där situationer uppstår hela tiden och efter nära åtta år här har jag lärt mig att man får välja sina strider. Jag fortsätter att hävda att marmelad är onyttigt utan att bråka med A, och jag förbjuder ingen att äta sina marmeladmackor – värre saker finns ju. När Elli och Max blir stora kan de undersöka saken själva och då se vilket päron som faktiskt hade rätt. Jag tror eventuellt att detta på sikt bidrar till ett lite mer kritiskt öga, vilket ju är bra.

Utseendefixering, våldsfixering och sexfixering är saker jag å det bestämdaste vill slippa här hemma. Empati och acceptans av olikheter är saker jag vill lyfta medan A:s fokus ligger på utbildning och viss disciplin. Att barnen ska få vara just barn så länge som möjligt är vi rörande överens om, men vår uppfattning om vad detta innebär skiljer sig åt.

Vi fortsätter vår resa… uppåt, framåt.

Annonser

Alla hjärtans dag

I den här familjen har jag lagt fokus på barnen när det är Alla hjärtans dag. Min Aris är dels väl inte jordens mest romantiske (även om han har egna sätt att visa uppskattning) och dels är han ofta emot allt ”kommersiellt nonsens” som denna dag faller inom ramen för. Jag bryr mig inte om det och tycker väl egentligen samma som han – finns det kärlek så finns det, det är inget som en present eller ett fång blommor varken förstärker eller förminskar och hellre får man kanske en spontan uppskattning någon annan dag än just den dag som någon annan bestämt (vem?). Det känns liksom lite tvunget.

Men med hänsyn till barnen känns det annorlunda, det blir liksom lite av en festlighet med Alla hjärtans dag, lite som en extra anledning att fira dem. Det blir konkret för dem ,och sött, med alla hjärtan som florerar i skolorna och på gator och torg, så jag satsar Alla hjärtans dag på de två som ligger mig allra varmast om hjärtat.

När barnen kom ner till frukostbordet i morse låg där varsitt paket till dem – välklädda i rosa papper med stora hjärtan på. Alltså ni skulle ha sett dem (barnen), det var fullkomligt hjärtsmältande! De hade inga förväntningar på att få presenter denna dag, jag hade inte det, så det var en total överraskning – och så glada de blev! Innan de rev upp sina paket så kastade de sig om mig och tackade nästan som i extas. Max förkunnade rakt ut i luften ”Ja eeelska dej mamma!”, och Elli stämde in ”Och jaaaaag älskar dig! Såååå mycket! Du är den bästa bästa BÄSTA mamman i hela vida väääärlden!”.

Vad som fanns i? Elli fick små träplakat som hon kan fylla i med målarfärg eller pennor och Max fick en trädgårdsspade samt ett Kapten Kroksvärd. Båda fick varsin liten chokladkaka också, som de åt med god aptit.

Så lätt det är att skapa lite glädje i tillvaron… Mina små hjärtan!

Glad Alla hjärtans dag! Let love rule!

Sommardrömmer

Sitter här med en kopp grönt te, det nya livet funkar fint än så länge! Sockerfri nu i 10 dagar, det ni! Det har varit en mild vinter här, so far. Temperaturen har nog inte gått under 10 grader. Det brukar vara som kallast i februari och snart har halva gått så vi slipper nog iskylan i år, underbart! Det är få dagar jag ens bryr mig om att t apå mig jacka när jag går ut, en tjock tröja räcker gott och väl. Jag klagar inte! Däremot börjar min sommarlängtan ta repp om mig, det händer alltid så här års, precis som vinterlängtan kommer krypande i augusti. Sol och bad, sena kvällar, resa till Sverige… det är mycket att se fram emot. I år r dessutom Max 2,5 år vilket är ENORM skillnad mot 1,5. Jag slipper springa efter honom som en galning nu, han håller sig i regel i krokarna. Jag kommer kunna sitta ner på stranden i år! Underbart! För Elli blir det sista sommarlovet innan första klass, on ska få lära sig både cyka och simma i sommar, hade jag tänkt. De ska båda få nya cyklar, en med stödhjul och en utan. Själv ska jag bara njuta så mycket jag kan. Småbarnsstressen börjar äntligen lätta och jag känner mig mer trygg och avslappnad än på mycket länge, det är otroligt skönt. Jag har två fina barn, ett härligt hem, en man jag älskar och et jobb som är så bra som det kan bli när man bor isolerad i en kretensk by. En suverän mix av frihet, ansvar och spänning i tillvaron. Och massa, massa kärlek…

DSC07011

Min fina familj i Anidri village en söndagmorgn i början av februari

DSC07013

En väldigt vacker dotter…

 

IMAG0015

Och en väldigt vacker son…

DSC07015

Också två kära flugor!

 

Milia

Jag och Aris lämnade barnen hos svärmor vid lunchtid i måndags och körde till den ekologiska byn Milia. När vi klev ur bilen slogs vi av hur kallt det var – säkert 10 grader kallare än i Paleohora som bara ligger 45 minuter bort. En porlande bäck, orangea lövverk, ett landskap som taget ur en Grimm-saga, vedspis att värma fötterna vid och en massa, massa kärlek. Ett dygn stannade vi i Milia och det var oerhört mysigt och välgörande.

Såhär gick det till när jag hamnade på Kreta, del 9

Jag drack en massa saft och kissade snart på nästa test, som givetvis också var positivt. Aris var fortfarande inte helt övertygad, han ville höra det från en doktor. Men han hann säga den kvällen att han absolut inte var redo att bli pappa.

Själv visste jag varken ut eller in.  Min allra första tanke var samma som Aris, det här var ju verkligen inte vad jag eller vi ville. Vi hade varit tillsammans i 8 månader och aldrig riktigt tänkt på eller pratat om någon gemensam framtid. Aris beställde en tid hos en gynekolog i Chania och några dagar senare åkte vi dit. Vi pratade mycket om de olika alternativen vi hade och jag märkte att Aris verkligen jobbade på att föra samtalet i riktning mot abort. Det som verkade vara det mest logiska alternativet från början kändes för mig mer och mer fel för varje dag som gick.

Jag fick se och höra ett litet hjärta slå när vi hälsade på hos doktorn, jag var redan i sjunde veckan och hade blivit gravid under de allra första dagarna på semestern i Indien. Aris frågade doktorn om våra alternativ och doktorn berättade i detalj hur en abort går till. Jag kände mig plötsligt svimfärdig och Aris märkte hur illa berörd jag blev bara av konversationen. I bilen tillbaka till Paleohora sa han att det verkade som att jag ville behålla bebisen och jag berättade att jag förstod hur konstig timing det var, men att varenda cell i min kropp skrek efter att få behålla det lilla liv som växte där inne. Resten av bilresan skedde under pressad tystnad.

En morgon, efter extremt mycket funderingar så vaknade jag och såg situationen kristallklart. Att i min unga ålder få ett barn som pappan inte ville ha på samma sätt som jag själv ville kändes inte rätt. Själv bestämde jag mig för att skapa en framtid i Paleohora med Aris – om han var beredd på faderskapet. Att åka till Sverige och behålla bebisen kändes inte heller rätt, varken mot Aris eller den lille. Om han däremot absolut inte ville ha detta lilla barn så skulle han boka en tid för abort så fort som bara möjligt. Jag sa allt detta till honom medan tårarna strömmade ner för kinderna. Aris grät också och vi kramades. Han frågade om jag skulle hata honom om vi bestämde oss för abort, men jag sa att jag eventuellt bara skulle hata mig själv. Han sa där i sängen den morgonen att han ville prata med ett par vänner först och smälta all information i ett par dagar till. Jag sa att ett par dagar var absolut maxtid, det lilla hjärtat där inne växer sig starkare för varje dag.

Aris bekräftade många av de känslor som jag själv hade, att detta kanske var meningen, att livet ju hade kommit till genom kärlek och att det kanske var fel ta bort det.

Aris pratade med sina systrar och sin bäste vän Giorgos som alla ställde sig positiva till graviditeten. De undrade vad han egentligen väntade på. Han hade en tjej som han verkligen tyckte om, han var i bra ålder – 34 år – och hade ett stabilt arbete. Ville han verkligen ta bort det här livet bara för att kanske önska sig en ny bebis inom ett år eller två? Var det rätt?

Aris slöt sig efter det, han slutade i stort sett att prata och yttrade aldrig orden att han ville behålla bebisen. Men han sa heller aldrig att han inte ville ha det och bokade aldrig någon aborttid hos doktorn. De följande tre månaderna pratade han nästan inte alls och de få gånger vi faktiskt hade en konversation om något så slutade det oftast i bråk. Jag kände mig jätteledsen, det var inte alls såhär jag hade förställt mig att det skulle vara att vänta ett litet kärleksbarn. Samtidigt insåg jag på något sätt att Aris bearbetade sina känslor och förberedde sig för ett nytt liv. Jag förstod att det bästa bara var att låta honom vara och ge honom den tid och det utrymme han behövde.

Någon gång under våren så sa han att det skulle bli fruktansvärt dyrt med den här graviditeten eftersom jag inte hade någon försäkring och att skaffa försäkring var också väldigt dyrt. Om vi var gifta skulle jag täckas av hans försäkring. ”I guess I’m  going to have to marry you…” sa han och det var typ det närmaste han kom ett frieri. Jag svarade med ett ”Ok.” och var på precis samma nivå. Det hela kändes så fruktansvärt trist och jag undrade många gånger vad jag gav mig in på. Det kändes inte ens osm att det fanns någon kärlek mellan oss längre. Kanske vore det bara bättre att flytta hem till Sverige och klara av allt själv. Men så tyckte jag synd om Aris och om bebisen och valde att stanna och kämpa.

När magen började synas mjuknade han äntligen lite och med de första små kickarna slappnade han av avsevärt. Han hade bara behövt tid att ställa in sig på att ändra livsstil fullständigt, från sorglös, obunden ungkarl till seriös familjefar.

I juni hälsade jag på hemma i Sverige och i sms:en från Aris stod det ofta att han saknade sina flickor. Plural. Vid det laget visste vi att det var en flicka som jäste i magen. Sommaren blev väldigt fin. Hormonell berg- och dalbana givetvis, men Aris sa ofta att han nu var väldigt glad över att det hade blivit som det hade blivit och vi kunde äntligen glädjas åt det kommande barnet tillsammans. Kärleken blomstrade på vår bröllopsdag den 5:e juni 2007 och fortsatte att blomstra under hela resten av sommaren.

Exakt tre månader efter bröllopet i vår lilla trädgård så föddes Eleftheria. Hon kom genom akut kejsarsnitt två veckor för tidigt och var alldeles, alldeles perfekt.

Nu hade jag en familj på Kreta och jag visste att detta var platsen som jag skulle kalla mitt hem för resten av mitt liv.

Maj månad, äntligen vår och en liten mage börjar synas.

Hemma i Sverige, på morfars balkong. Underbara svenska sommardagar i juni.

Aris förbereder fhuset för vår lilla bröllopsceremoni som tog plats i trädgården.

Vi gifter oss!

Jag klippte av mitt långa, fina hår och färgade det mörkt.

Sedan klippte jag lite till. Det var ganska tråkigt att vara gravid de där sista månaderna. Jag längtade så efter min lilla bebis.

Den femte oktober kom hon äntligen och jag och Aris blev sammanlänkade för evigt. Vi blev en familj!

Vi fick den ljuvligaste lilla flicka som världen någonsin skådat och tanken på att vi några månader tidigare nästan hade valt bort henne fick oss båda att rysa…

Skövlingsdag

För ett par månader sedan bestämde sig min supergrek för att odla musche. Alltså, en stor fet skogssnigel ovanför sin stora, fylliga överläpp. Han ville tydligen se ut som en mix mellan slajmogrek från 70-talet, Freddie Mercury och en amerikansk choppersnubbe. Det tog såklart inte många dagar förran den låg där under hans näsa, hårig som han är, och jag minns att vi hade bråkat den dagen och ändå kunde jag inte hålla mig för skratt när jag såg honom.Han såg nästan ut som en karikatyr.

Aris är en riktig tuffng och vill han ha något så skiter han fullständigt i vad andra tycker. Han tyckte att mustachen var cool och macho (som om han behöver mer av den egenskapen?) och behöll den trots mina protester. Jag blev till slut desperat för jag kunde inte ta honom på allvar längre, dessutom såg han plötsligt tio år äldre ut och jag kände det som att jag var gift med en gubbe gammal nog att vara min egen far.

Så, vad gör man? Jo, man ger tillbaka med samma mynt. Jag slutade raka mig och lät håret växa – överallt. När han till slut märkte att hans annars ganska släta och ljusa lilla fruga hade blivit ett hårigt monster undrade han vad som försiggick, han sa att allt hår var ”ganska oattraktivt”. Jag förklarade då dealen. Så länge muschen finns så leker jag sann hippie. Han trodde nog inte att jag skulle orka särskilt länge, men idag har min kropp varit fri från rakhyvel och vax i nästan flera månader. Jag hör inte heller till den kategori svenskor som bara har fjun på benen, utan blir ganska rejält hårig om jag låter allt växa fritt.

För ett par veckor sedan rök muschen, hallelujah! Den där surgubben blev fin igen!

… Så om en timme har jag tid hos vaxerskan. Dags att hoppa in i duschen.

Jag övervägde att lägga upp en bild på Aris och hans mustasch, men jag tvivlar på att han hade gillat det så ni bjuds istället på en gullig killing som har flyttat in hos svärmors granne eftersom hans mamma inte hade någon mjölk för honom att dricka. Han matas nu med flaska. Hur söt som helst! Helt off topic…