En liten pirat!

Jösses vilket pissväder vi har, och har haft hela vintern. Vi är ju vanligtvis ganska bortskämda på just väderfronten. Och ja, såklart har ni det mycket sämre och kallare och jävligare, men allt är relativt. Idag smattrar regnet mot rutorna och vinden är så stark att barnen flyger iväg om man släpper deras händer. Och snart är det april. De är faktiskt skandal.

Men, om fem dagar så lämnar jag den här skitta houllan för nordligare breddgrader. Där är det säkert iskallt, men soligt och vackert (better be). Vad ska jag ta med för jackor förresten? Går det bra med tunna vårjackor eller ska man ha vadderade grejer? Funkar tygskor, eller ska man ha kängor? So many questions, so little time.

Vi åkte till ögonläkaren i tisdags och han bekräftade att Max ena öga är väldigt svagt. Maximos är alltså långsynt med en nedsättning på +4,5 på ena ögat. Det andra ser alldeles utmärkt. Denna obalans har gjort att det svaga ögat har förslappats så även med glasögon ser han bara 40 % av vad han borde. Så nu måste Max ha en piratlapp framför det bra ögat och glasögon och träna det dåliga ögat i en månad eller två, tills ögat slutar lata sig. Sedan räcker det med bara glasögon. Hepp!

Vi åkte direkt till optikern efter besöket hos ögonläkaren. Där valde vi Max glasögon med dämpad entusiasm (to say the least). Max var fullkomligt ointresserad och satt med block och en penna och ritade (och han skrek argt rätt ut när jag gjorde ett försök att lägga undan grejerna, så han fick fortsätta), samt lite sur efter besöket till ögonläkaren som var av den gamla stilen (burdus, minst sagt). Aris blev sur över de höga priserna och gick därifrån (ganska ocharmigt, men helt klart det bästa han kunde göra i det läget). Kvar satt jag och försökte göra denna lilla vändpunkt i Max lilla liv till en så positiv erfarenhet som möjligt. Tveksamt resultat. Det blev i alla fall ett par söta, ovala, röda bågar som jag tror att min lille gubbe blir väldigt snygg i. Själv var han i alla fall nöjd med färgen, för det är Spidermans färg. På lördag hämtar jag ut glasögonen, sedan gäller det för mig att stålsätta mig inför resan med piratlapp framför ett bra öga på en son som knappt kommer att kunna se någonting. En son som älskar att se på film, rita och lägga pussel. Can’t wait!

Ögonläkaren sa i alla fall att piratlappen inte behövs hela dagarna, han tyckte inte att Max skulle gå till förskolan med den (puh!), utan använda den när vi är hemma, cirka 5 timmar om dagen. Alltid nåt!

 

 

Imorgon!

I morgon kväll styr jag och barnen kosan mot Malmö. Det känns som att jag har längtat länge nu och nu, när jag kan säga att vi åker imorgon, så stillas min längtan. Det ska bli så roligt att få träffa släkt och vänner, andas lite nordisk luft och se barnen i mina rötters hemland. Jag ser fram emot allt, till och med själva resan, för det är första gången sedan Elli föddes som jag känner att det blir lätt att resa. Båda barnen går själva, kan hjälpa till att bära och hålla grejer, och de riskerar inte längre att springa åt motsatt håll i pressade lägen. Gnäll och gråt kan förstås förekomma, men kan också hanteras snabbt och effektivt. Jag tror att det blir jätte roligt att resa denna gång. Barnen är superladdade över att flyga, framför allt Maximos.

Eftersom vi lämnar Paleochora vid 18-tiden så kommer Max ganska säkert att sova hela bilresan till Chania, och då slipper vi förhoppningsvis kräkfest. På flygplatsen får de springa av sig och på flygresan kan de sedan sitta lugn och kolla film eller spela spel på laptopen/iPaden. Jag ser till och med framför mig hur jag kan läsa en bok på flyget (!). Vi får väl se hur det går, jag utvärderar sedan.

På Kastrup vid ankomsten runt 00.30, står mamma och välkomnar oss, kram kalas följd av en snabb tågresa över bron, och sedan en liten taxitur på fem minuter hem till mamma. Väl hemma hos mamma hoppas jag att vi kan somna fort…

Väderleksrapporten visar dåligt väder på onsdag, så vi tar en lugn hemmamorgon och kanske en tur till barnens favoritlekland över eftermiddagen. De ska få leka med sina kusiner som kommit från Bolivia över sommaren, och jag ska få krama mina bröder. Det ska bli så fint!

 

Odla fantasi

Denna sommar är lite hattig. Jag har ju jobb som vanligt, men Elli har sommarlov. Maximos går däremot på förskolan som vanligt hela juli ut. Detta innebär förstås att Elli hamnar lite i kläm.

Många dagar hämtar Aris farbror upp Elli, hans dotter – och därmed Ellis faster – är jämnårig med Elli och de är bästa vänner. Med dem spenderar Elli många förmiddagar på stranden.

Övriga dagar är hon här hemma med mig. Men jag har förbjudit TV-tittande på förmiddagarna och hon måste försöka låta bli att prata med mig om det inte är något viktigt. Hon lär sig alltså att roa sig själv. Det kändes brutalt i början, de första dagarna satt hon i timtal i soffan och suckade av uttråkning och det hade varit så lätt att låta henne se på TV, som hon ville. Men jag vill så gärna att hon ska odla sin kreativitet och fantasi, som hon egentligen har så mycket av.

Nu är det lättare. Idag är hon hemma och har hittills:

  • Fixat och ätit frukost själv
  • Lagt en pärlplatta
  • Lekt med sina favoritnallar en lång stund
  • Pratat i telefon med sin bästis som är på sjukhuset (inget allvarligt)
  • Lekt mer med sina favoritnallar (hon gör det just nu)

Det är högljudda lekar där Elli spelar alla roller och det är ljuvligt att betrakta hennes inlevelse. Jag minns mina egna sådana lekar, hur jag gick in i rollerna som om de var helt verkliga.

Jag är glad att jag införde TV-förbudet redan från början, för nu kommer lekarna naturligt.

På eftermiddagen, under siestatimmarna, när vissa i familjen (det varierar vem) sover middag, tillåter jag en film, och då uppskattar hon ju den stunden så mycket mer också – och väljer sin film med omsorg.

Jag läste någonstans att uttråkning är brist på kreativitet och det är väldigt skönt att se att min lilla tjejs kreativitet snabbt dödade uttråkningen.

Hjärta vardagen

Jag älskar vardagar. Rutin och lugn. Helgerna är också härliga, men helt rutinlösa och betydligt mer högljudda, vimsiga och med krav på aktiviteter. Nu på sommaren är det såklart stranden som gäller för oss på helgerna, men eftersom bara jag tar mig ledigt då så är det jag som får smörja kroppar, organisera, packa, släpa, jaga, leka, smörja igen, huta åt om någon slåss och se till att alla dricker lite vatten då och då. Det är knappast avslappnande, även om det förstås mest är roligt – om man inte har PMS, mens eller ägglossning (vilket man med lite otur har tre helger av fyra per månad. Men nu ska vi inte gnälla över sånt där.

Vardagar vaknar jag och Max någon gång mellan 06:30-07:30. Hur det ser ut på morgonen varierar lite, om jag vaknar först och tidigt kanske jag jobbar en stund innan jag väcker Max, annars är det han som väcker mig. Vi klär oss och äter frukost och åker sedan till förskolan. När jag kommer hem sedan jobbar jag. Tre vardagar i veckan ska Elli till simskola och då får jag väcka henne vid 08:15 – så de dagarna blir morgonbestyren väldigt utspridda. Klockan 09 börjar simskolan som varar en timme. Den timmen brukar jag yoga och inte förrän efter klockan 10 kan jag sätta igång med min jobbdag på riktigt. Man skulle kunna bli väldigt frustrerad över detta, men det handlar bara om inställning. Morgonmys med barn och yoga är väldigt högt upp på min priolista, så ibland går jag alltså istället upp en timme tidigare – när alla sover – och jobbar loss, så att jag kan yoga senare utan stress.

Mellan kl. 10-14 har jag min lugna tid. Då sitter jag vid datorn och skriver, dricker kaffe och har det väldigt rofyllt. Som jag älskar ljudet av tystnad, ni vet det där högljudda tystnaden, som inte är tyst alls, men som består av ljud som jag inte behöver ta något ansvar för – vind, cikador, bonden som tar hand om sina getter, getternas bräkande, kattens mjuka dunsar när hon då och då hoppar upp eller ner från soffan… Ro.

Men nu är det hög tid att väcka simflickan som ska göras redo, för stranden för simskolan i Paleochora hålls givetvis där.

Balansen

Jag var nästan 24 när jag fick Elli, mitt första barn, och nästan 27 när jag fick Maximos. Det gick i ett kör för precis när Elli gick över treårsgränsen – vilken jag tycker är magisk för hur mycket lättare det är att umgås med sitt barn – så kom ju Maximos, som var väldigt krävande med kolik, reflux och en intensitet som heter duga.

Nu närmar sig Maximos fyraårsdagen, och Elli blir sju dagen efter. Livet ser plötsligt helt annorlunda ut igen och jag stortrivs verkligen. Innan Maximos nådde treårsgränsen var det ganska tufft och jag kände mig aldrig tillräcklig. Jag upplevde ofta att jag gjorde fel mot någon och att allt handlade om att överleva dagen. Det är svårt att älska sig själv när man inte känner att man ger sina barn precis allt man tycker att de förtjänar.

Jag är en person med ganska mycket behov av tid för stillhet, reflektion, lugn och att vara själv – ingen social typ egentligen, även om jag såklart älskar att umgås med riktigt nära vänner och familj. När man har ett litet barn så försvinner allt ovan nämnt och givetvis vägs det upp av lyckan och kärleken över och gentemot barnet – massa gånger om! – men det tröttar också ut en. Ens egen person slutar ju inte upp att vara bara för att man skapar ett nytt liv.

Första månaderna är man så uppslukad av sitt nya lilla mirakel, och har man tur hinner man hämta andan en del mellan vakenstunderna, men när barnet närmar sig ettårsåldern, eller när det går igenom en jobbig fas, då sätts man på prov. Tålamod, karaktär och konsekvens testas. Faller man för cheap tricks att muta eller hota sina barn lugna, eller bulldozrar man sig igenom jobbiga konfrontationer (de är många!)? Hur mycket höjer man rösten egentligen och får man ibland fullständiga freakouts där man skriker sig röd i ansiktet (för att såklart ångra sig bittert efteråt)? Det är lätt att veta hur man ska göra, men i hettan är det inte alltid så lätt att leva upp till. Man får göra sitt bästa och förlåta sig själv – barnen gör ju faktiskt det.

Kärleken till barnen går inte att sätta ord på, den fyller varenda cell av ens kropp och själ. Man skulle ta en kula för sitt barn at any given moment. Men det betyder inte att det alltid är lekande lätt.

Jag är ibland sugen på att skaffa fler, de är ju en sådan otrolig, obeskrivbar, omätbar rikedom. Tänk ännu en sådan skatt, ännu ett litet ansikte, en person med egen urkraft, intensitet och personlighet. Jag blir rörd av tanken, nästan gråtig.

Men så tänker jag också på mig själv, och de två små liv jag redan har skapat. Jag tänker på hur mycket av mig vi tre faktiskt förtjänar. Jag vill inte vara otillräcklig och för första gången på många år känner jag nu att jag har någorlunda kontroll, jag räcker äntligen till.

Så varje gång det där babysuget kommer så tar jag mig nära Elli och Max, jag går in i deras lek, kramar dem och pratar med dem, och då känner jag mig fullständig igen. Vi är en liten, men tight familj, ingen som får dingla i vinden. Det är nog trots allt bäst så – och girighet är ju faktiskt en dödssynd.

Syskonkarlek.jpg

De har dessutom blivit riktigt goda vänner och leker ofta och mycket med varann, olikheter till trots – som yin och yang.

Morgonstund

Morgonen är en väldigt speciell stund på dagen, det blir jag mer och mer medveten om ju mer åren går. Innan jag fick barn sov jag bort morgnarna, om jag inte jobbade eller gick i skolan i vilket fall jag istället hatade dem med allt vad de innebar av stress, tvång och trötthet.

När barnen var små väckte de mig med sina leenden och även om det var ovant att gå upp så tidigt så blev det väldigt mycket lättare när jag möttes av en mjuk, längtande liten kropp att ta hand om. Att uppleva stilla soluppgångar med dem var magiskt, minst sagt.

Nu är jag inne i en annan fas, där jag måste väcka mina små älsklingar om morgnarna och jag försöker göra det så varsamt jag kan. När de fortfarande drack morgonmjölken ur flaska (vi höll kvar den rutinen ganska länge för att det var så mysigt) så var det ganska lätt, de fick vakna mjukt. Nu är det svårare, men med mjuka smekningar, lätta viskningar och små sånger försöker jag göra övergången från sömn till vakenhet så behaglig som möjligt. Maximos är en vresig morgontyp, som jag själv är i grund och botten men försöker träna bort, medan Elli när hon väl har vaknat till liv är glädjen personifierad – full av entusiasm inför den nya dagen.

Sedan ett tag tillbaka utövar jag yoga på daglig basis och den enda egentliga kvalet jag har är när jag ska lägga mina pass. Egentligen hade det bästa varit att gå upp klockan sex på morgonen och yoga, men dels är det svårt att motivera ett tidigare uppstigande när man ligger i sin mjuka, sköna säng, och del så är det svårare för kroppen när den är stel från sömnen. Kanske blir det lättare när jag blir lite bättre. Nu gör jag min yoga efter att jag lämnat Maximos på förskolan, men innan jag själv äter frukost, det är en obetalbart skön stund och jag vill aldrig leva utan yoga igen. Man förstår inte yogans kraft förrän man själv provar på rätt nivå – det är inte bara fantastisk träning utan mest av allt ett sätt att komma i harmoni med sig själv – kroppsligt och sinnligt.

Elli i djup morgonmeditation :D.
Elli i djup morgonmeditation :D.

HSP

Jag har hört en del om HSP de senaste åren men inte fäst sådär väldigt mycket uppmärksamhet – varför ska man liksom kategorisera allt? Men så har det slagit mig att Maximos eventuellt är HSP och då vaknade nyfikenheten (för jag har tydligen inga problem att kategorisera mina egna barn, höhö). Jag hittade ett test på nätet och bestämde mig för att köra frågorna på både Elli och Max, för att förstå konceptet bättre.

När man pratar om känslighet så går i alla fall mina tankar till hur människan i fråga känner empati med andra och beter sig mot sin omgivning och där är min Elli väldigt utvecklad, Maximos inte alls lika mycket. Men det är Maximos som är en uppenbar HSP och Elli långt ifrån. Maximos ställer höga krav på sin omgivning, medan Elli hanterar nästan alla människor och situationer utan minsta problem, och med mycket empati.

Testet gav Maximos 13 poäng, och Elli fem, vilket bekräftar min känsla.

I en fin text om högkänslighet läste jag bl.a. detta:

”Dessvärre har vår kultur i viss mån missförstått det här karaktärsdraget, vilket gör att många psykologer, lärare och föräldrar misstolkar högkänsliga barn och ser dem som blyga, till­baka­dragna, rädda, kinkiga eller ”hyper”känsliga. Men om det gick att se in i ett känsligt barns huvud skulle man få en helhetsbild av allt som pågår där inne: kreativitet, intuition, frapperande visdom, inlevelseförmåga … ”

Just kinkig och hyperkänslig är ord som ofta beskriver Maximos, ibland slarvigt av mig själv, men också av många andra närstående. Jag märkte ENORM skillnad på Max dessa två veckor då han fick vara med mig dygnet runt. Han var lugn, harmonisk, glad och väldigt kommunikativ. Vi hade det så himla mysigt. Annars är han väldigt ofta arg, gnällig och misstänksam. Så fort en människa som på minsta vis rubbar balansen i rummet, eller en obehaglig situation uppstår, så blir han aggressiv och/eller ledsen och gnällig. Ni kan ju tänka er hur han brukar upptäda på förskolan t ex, eller hemma hos livliga grekfamiljen. Enda sättet att bryta hans reaktion är att ta honom från situationen och prata lugnt med honom, allt annat förstärker bara hans reaktion.

I morse när Maximos vaknade så var han på dåligt humör, han är det ganska ofta på morgonen. Han hade FRUKTANSVÄRT ont i sitt långfinger och skrek och grät. Jag tittade på fingret som såg helt och fint ut och när jag bad honom böja det gjorde han det utan problem eller extra smärta. Han gnällde över fingret ända tills han satte sig vid frukostbordet, sedan var smärtan uppenbarligen borta. Förmodligen var detta hans sätt att konkretisera sin känsla inombords.

När man har ett barn som så snabbt och lätt tar till gråt och skrik så är det lätt att glömma att detta i regel är ett uttryck för ett behov av närhet och lugn, man blir ju frustrerad! Max behöver få vakna lugnt och stillsamt och ligga och kramas en lång stund innan han på eget bevåg blir sugen på frukost eller lek. Men det är ju inte så ofta detta är möjligt en vanlig vardagsmorgon. Men i morse valde jag att stanna upp. Jag fick i ordning Elli som Aris körde till skolan i tid, sedan gav jag Max en halvtimme extra att i lugn och ro välja kläder och frukost, äta, prata om vad som ska hända under dagen (förskola, sedan cykeltur, sedan lunch hos pappou osv.), välja skor etc. När vi sedan åkte till förskolan var han harmonisk. Borta var ”JAG VILL INTE TILL SKOLAN!” och ”AAAAAAJJ, MITT FIIIIIINGER!”.

Han behöver så extremt mycket närhet och jag önskar att jag fattat detta tidigare. Tänk om jag bara hade accepterat att Max bara ville sova i min famn när han var spädis och slutat envisas om att han skulle sova själv, då kanske vi hade fått mer sömn? Jag tog ju givetvis alltid upp honom när han var ledsen, men jag slet som ett djur för att lyckas lägga ner honom när han lugnat sig igen. Snart var vi ju tillbaka på ruta ett. Jag skulle använt bärsjal mycket mer än jag gjorde och bara tankat närhet även när han verkade glad. Jag förstod tyvärr inte bättre, eller så hade jag inte orken.

Nu har jag orken, och MASSOR av engagemang. Nu fattar jag också varför kategorisering ibland är av godo – för vet man vad man har så kan man anpassa sig bättre.