En liten pirat!

Jösses vilket pissväder vi har, och har haft hela vintern. Vi är ju vanligtvis ganska bortskämda på just väderfronten. Och ja, såklart har ni det mycket sämre och kallare och jävligare, men allt är relativt. Idag smattrar regnet mot rutorna och vinden är så stark att barnen flyger iväg om man släpper deras händer. Och snart är det april. De är faktiskt skandal.

Men, om fem dagar så lämnar jag den här skitta houllan för nordligare breddgrader. Där är det säkert iskallt, men soligt och vackert (better be). Vad ska jag ta med för jackor förresten? Går det bra med tunna vårjackor eller ska man ha vadderade grejer? Funkar tygskor, eller ska man ha kängor? So many questions, so little time.

Vi åkte till ögonläkaren i tisdags och han bekräftade att Max ena öga är väldigt svagt. Maximos är alltså långsynt med en nedsättning på +4,5 på ena ögat. Det andra ser alldeles utmärkt. Denna obalans har gjort att det svaga ögat har förslappats så även med glasögon ser han bara 40 % av vad han borde. Så nu måste Max ha en piratlapp framför det bra ögat och glasögon och träna det dåliga ögat i en månad eller två, tills ögat slutar lata sig. Sedan räcker det med bara glasögon. Hepp!

Vi åkte direkt till optikern efter besöket hos ögonläkaren. Där valde vi Max glasögon med dämpad entusiasm (to say the least). Max var fullkomligt ointresserad och satt med block och en penna och ritade (och han skrek argt rätt ut när jag gjorde ett försök att lägga undan grejerna, så han fick fortsätta), samt lite sur efter besöket till ögonläkaren som var av den gamla stilen (burdus, minst sagt). Aris blev sur över de höga priserna och gick därifrån (ganska ocharmigt, men helt klart det bästa han kunde göra i det läget). Kvar satt jag och försökte göra denna lilla vändpunkt i Max lilla liv till en så positiv erfarenhet som möjligt. Tveksamt resultat. Det blev i alla fall ett par söta, ovala, röda bågar som jag tror att min lille gubbe blir väldigt snygg i. Själv var han i alla fall nöjd med färgen, för det är Spidermans färg. På lördag hämtar jag ut glasögonen, sedan gäller det för mig att stålsätta mig inför resan med piratlapp framför ett bra öga på en son som knappt kommer att kunna se någonting. En son som älskar att se på film, rita och lägga pussel. Can’t wait!

Ögonläkaren sa i alla fall att piratlappen inte behövs hela dagarna, han tyckte inte att Max skulle gå till förskolan med den (puh!), utan använda den när vi är hemma, cirka 5 timmar om dagen. Alltid nåt!

 

 

Annonser

Imorgon!

I morgon kväll styr jag och barnen kosan mot Malmö. Det känns som att jag har längtat länge nu och nu, när jag kan säga att vi åker imorgon, så stillas min längtan. Det ska bli så roligt att få träffa släkt och vänner, andas lite nordisk luft och se barnen i mina rötters hemland. Jag ser fram emot allt, till och med själva resan, för det är första gången sedan Elli föddes som jag känner att det blir lätt att resa. Båda barnen går själva, kan hjälpa till att bära och hålla grejer, och de riskerar inte längre att springa åt motsatt håll i pressade lägen. Gnäll och gråt kan förstås förekomma, men kan också hanteras snabbt och effektivt. Jag tror att det blir jätte roligt att resa denna gång. Barnen är superladdade över att flyga, framför allt Maximos.

Eftersom vi lämnar Paleochora vid 18-tiden så kommer Max ganska säkert att sova hela bilresan till Chania, och då slipper vi förhoppningsvis kräkfest. På flygplatsen får de springa av sig och på flygresan kan de sedan sitta lugn och kolla film eller spela spel på laptopen/iPaden. Jag ser till och med framför mig hur jag kan läsa en bok på flyget (!). Vi får väl se hur det går, jag utvärderar sedan.

På Kastrup vid ankomsten runt 00.30, står mamma och välkomnar oss, kram kalas följd av en snabb tågresa över bron, och sedan en liten taxitur på fem minuter hem till mamma. Väl hemma hos mamma hoppas jag att vi kan somna fort…

Väderleksrapporten visar dåligt väder på onsdag, så vi tar en lugn hemmamorgon och kanske en tur till barnens favoritlekland över eftermiddagen. De ska få leka med sina kusiner som kommit från Bolivia över sommaren, och jag ska få krama mina bröder. Det ska bli så fint!

 

Hjärta vardagen

Jag älskar vardagar. Rutin och lugn. Helgerna är också härliga, men helt rutinlösa och betydligt mer högljudda, vimsiga och med krav på aktiviteter. Nu på sommaren är det såklart stranden som gäller för oss på helgerna, men eftersom bara jag tar mig ledigt då så är det jag som får smörja kroppar, organisera, packa, släpa, jaga, leka, smörja igen, huta åt om någon slåss och se till att alla dricker lite vatten då och då. Det är knappast avslappnande, även om det förstås mest är roligt – om man inte har PMS, mens eller ägglossning (vilket man med lite otur har tre helger av fyra per månad. Men nu ska vi inte gnälla över sånt där.

Vardagar vaknar jag och Max någon gång mellan 06:30-07:30. Hur det ser ut på morgonen varierar lite, om jag vaknar först och tidigt kanske jag jobbar en stund innan jag väcker Max, annars är det han som väcker mig. Vi klär oss och äter frukost och åker sedan till förskolan. När jag kommer hem sedan jobbar jag. Tre vardagar i veckan ska Elli till simskola och då får jag väcka henne vid 08:15 – så de dagarna blir morgonbestyren väldigt utspridda. Klockan 09 börjar simskolan som varar en timme. Den timmen brukar jag yoga och inte förrän efter klockan 10 kan jag sätta igång med min jobbdag på riktigt. Man skulle kunna bli väldigt frustrerad över detta, men det handlar bara om inställning. Morgonmys med barn och yoga är väldigt högt upp på min priolista, så ibland går jag alltså istället upp en timme tidigare – när alla sover – och jobbar loss, så att jag kan yoga senare utan stress.

Mellan kl. 10-14 har jag min lugna tid. Då sitter jag vid datorn och skriver, dricker kaffe och har det väldigt rofyllt. Som jag älskar ljudet av tystnad, ni vet det där högljudda tystnaden, som inte är tyst alls, men som består av ljud som jag inte behöver ta något ansvar för – vind, cikador, bonden som tar hand om sina getter, getternas bräkande, kattens mjuka dunsar när hon då och då hoppar upp eller ner från soffan… Ro.

Men nu är det hög tid att väcka simflickan som ska göras redo, för stranden för simskolan i Paleochora hålls givetvis där.

Balansen

Jag var nästan 24 när jag fick Elli, mitt första barn, och nästan 27 när jag fick Maximos. Det gick i ett kör för precis när Elli gick över treårsgränsen – vilken jag tycker är magisk för hur mycket lättare det är att umgås med sitt barn – så kom ju Maximos, som var väldigt krävande med kolik, reflux och en intensitet som heter duga.

Nu närmar sig Maximos fyraårsdagen, och Elli blir sju dagen efter. Livet ser plötsligt helt annorlunda ut igen och jag stortrivs verkligen. Innan Maximos nådde treårsgränsen var det ganska tufft och jag kände mig aldrig tillräcklig. Jag upplevde ofta att jag gjorde fel mot någon och att allt handlade om att överleva dagen. Det är svårt att älska sig själv när man inte känner att man ger sina barn precis allt man tycker att de förtjänar.

Jag är en person med ganska mycket behov av tid för stillhet, reflektion, lugn och att vara själv – ingen social typ egentligen, även om jag såklart älskar att umgås med riktigt nära vänner och familj. När man har ett litet barn så försvinner allt ovan nämnt och givetvis vägs det upp av lyckan och kärleken över och gentemot barnet – massa gånger om! – men det tröttar också ut en. Ens egen person slutar ju inte upp att vara bara för att man skapar ett nytt liv.

Första månaderna är man så uppslukad av sitt nya lilla mirakel, och har man tur hinner man hämta andan en del mellan vakenstunderna, men när barnet närmar sig ettårsåldern, eller när det går igenom en jobbig fas, då sätts man på prov. Tålamod, karaktär och konsekvens testas. Faller man för cheap tricks att muta eller hota sina barn lugna, eller bulldozrar man sig igenom jobbiga konfrontationer (de är många!)? Hur mycket höjer man rösten egentligen och får man ibland fullständiga freakouts där man skriker sig röd i ansiktet (för att såklart ångra sig bittert efteråt)? Det är lätt att veta hur man ska göra, men i hettan är det inte alltid så lätt att leva upp till. Man får göra sitt bästa och förlåta sig själv – barnen gör ju faktiskt det.

Kärleken till barnen går inte att sätta ord på, den fyller varenda cell av ens kropp och själ. Man skulle ta en kula för sitt barn at any given moment. Men det betyder inte att det alltid är lekande lätt.

Jag är ibland sugen på att skaffa fler, de är ju en sådan otrolig, obeskrivbar, omätbar rikedom. Tänk ännu en sådan skatt, ännu ett litet ansikte, en person med egen urkraft, intensitet och personlighet. Jag blir rörd av tanken, nästan gråtig.

Men så tänker jag också på mig själv, och de två små liv jag redan har skapat. Jag tänker på hur mycket av mig vi tre faktiskt förtjänar. Jag vill inte vara otillräcklig och för första gången på många år känner jag nu att jag har någorlunda kontroll, jag räcker äntligen till.

Så varje gång det där babysuget kommer så tar jag mig nära Elli och Max, jag går in i deras lek, kramar dem och pratar med dem, och då känner jag mig fullständig igen. Vi är en liten, men tight familj, ingen som får dingla i vinden. Det är nog trots allt bäst så – och girighet är ju faktiskt en dödssynd.

Syskonkarlek.jpg

De har dessutom blivit riktigt goda vänner och leker ofta och mycket med varann, olikheter till trots – som yin och yang.

Airconditionens lov

Under de åtta år jag bott här på Kreta, som ju är en av Europas sydligaste punkter, så har jag levt utan A/C. Förra året skaffade vi A/C till sovrummet och det var ju skönt under den hetaste tiden, men den verkligt olidliga hettan pågår ju mitt på dagen, från juni till september, när vi i stort sett bara befinner oss på nedanvåningen. Vi pratar alltså om inomhustemperaturer på över 30 grader, ofta närmre 35, trots att alla viktiga gardiner dras för och vädring sker på korrekt vis.

Varje sommar njuter vi av sol och bad, men många timmar om dagen har också gått åt till att däsa i soffa eller säng under dygnets hetaste timmar – det är verkligen inte konstigt att ”siesta” är ett så befäst begrepp i Medelhavsländerna. När man blir så varm slutar kroppen fungera som den ska – och hjärnan inte minst. Förra sommaren jobbade jag i sovrummet, i sängen med min laptop, och fick såklart ont både här och var efter ett tag – men det var ju enda stället vi hade A/C.

Så i år då. Nu har vi skaffat en A/C till nedervåningen (kök, vardagsrum) där jag har min vanliga arbetsplats, där vi kollar på TV, där barnen leker och där vi äter och lagar mat. Mitt liv har förändrats fullständigt! Jag kan gå påklädd hemma, göra saker, leka med barnen, arbeta, you name it – utan att mattas ut efter två minuter. Hela dagen är jag aktiv och bekväm, trots att vi är mitt uppe i sommaren, och jag slipper gå omkring med svettklibbig kropp hela tiden.

I love it!

En vecka på sjukhus

Sist jag skrev här var väl för 1,5 vecka sedan, cirka. Maximos och Elli var hemma från skolan med lite feber. Under dagen blev Maximos sämre och sämre och klagade över våldsam huvudvärk. Vid sex på kvällen tog jag honom till barnläkaren för en undersökning och han sa att halsen var röd, men han såg inga andra tecken på infektion. Han bad oss komma tillbaka nästa dag vid lunchtid. Maximos fick ha febernedsättande hela natten, både på grund av febern, men också på grund av huvudvärken. Han sa att kudden gjorde ont, hela han gjorde ont.

Så åkte vi tillbaka till barnläkaren vid lunchtid nästa dag. Max var i riktigt uselt skick och hängde lealös över min axel. Halsen var fortfarande röd och febern hög och Maximos hade väldigt ont i huvudet. Doktorn sa att blodtester behövdes och inget av de två labben var öppna i Paleochora eftersom det var lördag. Vi fick åka till Chania. Med en skållhet Max satte vi oss i den solheta bilen och körde den lång vägen till Chania för vad vi trodde bara skulle bli några blodtester. Max kräktes fyra gånger på vägen, trots att han knappt var vid medvetande.

Väl framme såg jag att ena sidan av Maximos hals var helt uppsvullen och han kunde inte vända huvudet alls. Vi fick vänta i en timme på blodprovet och två timmar på resultatet, men blev meddelade direkt av en läkare som snabbt kollade Max i korridoren att vi skulle ställa in oss på att bli inlagda.

Blodproven visade att Max hade en streptokockinfektion och angripet lymfsystem. Han fick dropp eftersom han inte visade intresse för mat och knappt ens dryck och läkaren ordinerade dubbel antibiotika eftersom sjukdomen var så aggressiv. Vi fick en skön säng i ett ljust rum med trevliga medpatienter (det var fyra barn som flest). Max sov mest hela tiden de första två dagarna, och jag låg tätt intill och strök honom över håret.

För varje dag som gick blev Maximos lite bättre, men vi fick inte komma hem förrän efter sex långa dagar på barnavdelningen på Chania sjukhus. Värsta stunderna var då man skulle sticka Max, vi fick byta infart tre gånger och ta blodprov ytterligare tre och man hittade inte alltid rätt på första försöket. När Maximos skrikande bönade och bad mig att låta honom slippa var jag väldigt nära gråten själv, men jag lyckades spara den tills han sov. Aris hälsade på oss varje dag.

Jag visste ju att Max skulle bli bra, och vad är en vecka av ens liv, liksom? Vi blev behandlade väldigt fint också tycker jag, och stället kändes tillräckligt fräscht. Ändå var jag helt känslomässigt utmattad när vi kom hem igen. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att ha ett allvarligt sjukt barn. Något värre tror jag ärligt talat inte att en människa kan utsättas för.

Maximos är sitt vanliga jag igen, full av stoj och stim och bus, men han får stanna hemma från förskolan veckan ut eftersom man menar att han just nu är extra känslig för smittor. Ärligt talat så är det riktigt mysigt att få ha honom hemma – om än väldigt svårt att få något ”vettigt” gjort, höhö. Jag tänker att hemmafru kanske vore nåt – synd att man tjänar så dåligt på det.

Elli hade också en streptokockinfektion, men inte i närheten av lika aggressiv som den som Max drog på sig. Hon fick en 10-dagars antibiotikakur och var redo att gå till skolan igen redan förra måndagen. Veckan spenderade hon ömsom med sin pappa och ömsom hos sin faster Eleni. Det gick hur bra som helst.

Nu är Elli inne på sitt sista dygn med penicillin, medan Max fortsätter med sitt till lördag. Ellis ska intas var åttonde timme och Maximos ena ska intas var sjätte timme medan den andra ska intas var tolfte. Det är ett riktigt pussel med medicineringen för tillfället och värst är att väcka djupsovande små änglar med äcklig medicin. Men de är verkligen duktiga.

På fredag ska Max lämna ytterligare ett blodprov, sedan kan vi förhoppningsvis lämna detta kapitel bakom oss.

IMG_8270

Barnen är sjuka – dag 1.

IMG_8278

Maximos nya kompisar Eftichia och Dimitris.

IMG_8281

Av förklarliga skäl fotograferade jag inte Maximos när det var som sämst. Här har han blivit mycket bättre och fått en ny gitarr som ha älskar! Dock var han ledsen över att ine kunna spela ordentligt med ena handen fast i ett rör.

IMG_8286

Hjärtskärande.

 

IMG_8289

Maximos fotar! 🙂

IMG_8293

Jag och Max delade denna säng om nätterna. Om dagarna satt vi här ock lekte/kollade film.

IMG_8297

Max klickade bra med pojken i grannsängen. Han hade fina bilar!