Airconditionens lov

Under de åtta år jag bott här på Kreta, som ju är en av Europas sydligaste punkter, så har jag levt utan A/C. Förra året skaffade vi A/C till sovrummet och det var ju skönt under den hetaste tiden, men den verkligt olidliga hettan pågår ju mitt på dagen, från juni till september, när vi i stort sett bara befinner oss på nedanvåningen. Vi pratar alltså om inomhustemperaturer på över 30 grader, ofta närmre 35, trots att alla viktiga gardiner dras för och vädring sker på korrekt vis.

Varje sommar njuter vi av sol och bad, men många timmar om dagen har också gått åt till att däsa i soffa eller säng under dygnets hetaste timmar – det är verkligen inte konstigt att ”siesta” är ett så befäst begrepp i Medelhavsländerna. När man blir så varm slutar kroppen fungera som den ska – och hjärnan inte minst. Förra sommaren jobbade jag i sovrummet, i sängen med min laptop, och fick såklart ont både här och var efter ett tag – men det var ju enda stället vi hade A/C.

Så i år då. Nu har vi skaffat en A/C till nedervåningen (kök, vardagsrum) där jag har min vanliga arbetsplats, där vi kollar på TV, där barnen leker och där vi äter och lagar mat. Mitt liv har förändrats fullständigt! Jag kan gå påklädd hemma, göra saker, leka med barnen, arbeta, you name it – utan att mattas ut efter två minuter. Hela dagen är jag aktiv och bekväm, trots att vi är mitt uppe i sommaren, och jag slipper gå omkring med svettklibbig kropp hela tiden.

I love it!

Annonser

En vecka på sjukhus

Sist jag skrev här var väl för 1,5 vecka sedan, cirka. Maximos och Elli var hemma från skolan med lite feber. Under dagen blev Maximos sämre och sämre och klagade över våldsam huvudvärk. Vid sex på kvällen tog jag honom till barnläkaren för en undersökning och han sa att halsen var röd, men han såg inga andra tecken på infektion. Han bad oss komma tillbaka nästa dag vid lunchtid. Maximos fick ha febernedsättande hela natten, både på grund av febern, men också på grund av huvudvärken. Han sa att kudden gjorde ont, hela han gjorde ont.

Så åkte vi tillbaka till barnläkaren vid lunchtid nästa dag. Max var i riktigt uselt skick och hängde lealös över min axel. Halsen var fortfarande röd och febern hög och Maximos hade väldigt ont i huvudet. Doktorn sa att blodtester behövdes och inget av de två labben var öppna i Paleochora eftersom det var lördag. Vi fick åka till Chania. Med en skållhet Max satte vi oss i den solheta bilen och körde den lång vägen till Chania för vad vi trodde bara skulle bli några blodtester. Max kräktes fyra gånger på vägen, trots att han knappt var vid medvetande.

Väl framme såg jag att ena sidan av Maximos hals var helt uppsvullen och han kunde inte vända huvudet alls. Vi fick vänta i en timme på blodprovet och två timmar på resultatet, men blev meddelade direkt av en läkare som snabbt kollade Max i korridoren att vi skulle ställa in oss på att bli inlagda.

Blodproven visade att Max hade en streptokockinfektion och angripet lymfsystem. Han fick dropp eftersom han inte visade intresse för mat och knappt ens dryck och läkaren ordinerade dubbel antibiotika eftersom sjukdomen var så aggressiv. Vi fick en skön säng i ett ljust rum med trevliga medpatienter (det var fyra barn som flest). Max sov mest hela tiden de första två dagarna, och jag låg tätt intill och strök honom över håret.

För varje dag som gick blev Maximos lite bättre, men vi fick inte komma hem förrän efter sex långa dagar på barnavdelningen på Chania sjukhus. Värsta stunderna var då man skulle sticka Max, vi fick byta infart tre gånger och ta blodprov ytterligare tre och man hittade inte alltid rätt på första försöket. När Maximos skrikande bönade och bad mig att låta honom slippa var jag väldigt nära gråten själv, men jag lyckades spara den tills han sov. Aris hälsade på oss varje dag.

Jag visste ju att Max skulle bli bra, och vad är en vecka av ens liv, liksom? Vi blev behandlade väldigt fint också tycker jag, och stället kändes tillräckligt fräscht. Ändå var jag helt känslomässigt utmattad när vi kom hem igen. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att ha ett allvarligt sjukt barn. Något värre tror jag ärligt talat inte att en människa kan utsättas för.

Maximos är sitt vanliga jag igen, full av stoj och stim och bus, men han får stanna hemma från förskolan veckan ut eftersom man menar att han just nu är extra känslig för smittor. Ärligt talat så är det riktigt mysigt att få ha honom hemma – om än väldigt svårt att få något ”vettigt” gjort, höhö. Jag tänker att hemmafru kanske vore nåt – synd att man tjänar så dåligt på det.

Elli hade också en streptokockinfektion, men inte i närheten av lika aggressiv som den som Max drog på sig. Hon fick en 10-dagars antibiotikakur och var redo att gå till skolan igen redan förra måndagen. Veckan spenderade hon ömsom med sin pappa och ömsom hos sin faster Eleni. Det gick hur bra som helst.

Nu är Elli inne på sitt sista dygn med penicillin, medan Max fortsätter med sitt till lördag. Ellis ska intas var åttonde timme och Maximos ena ska intas var sjätte timme medan den andra ska intas var tolfte. Det är ett riktigt pussel med medicineringen för tillfället och värst är att väcka djupsovande små änglar med äcklig medicin. Men de är verkligen duktiga.

På fredag ska Max lämna ytterligare ett blodprov, sedan kan vi förhoppningsvis lämna detta kapitel bakom oss.

IMG_8270

Barnen är sjuka – dag 1.

IMG_8278

Maximos nya kompisar Eftichia och Dimitris.

IMG_8281

Av förklarliga skäl fotograferade jag inte Maximos när det var som sämst. Här har han blivit mycket bättre och fått en ny gitarr som ha älskar! Dock var han ledsen över att ine kunna spela ordentligt med ena handen fast i ett rör.

IMG_8286

Hjärtskärande.

 

IMG_8289

Maximos fotar! 🙂

IMG_8293

Jag och Max delade denna säng om nätterna. Om dagarna satt vi här ock lekte/kollade film.

IMG_8297

Max klickade bra med pojken i grannsängen. Han hade fina bilar!

Helgen som gick

Visst blev det Chania och hemma hade svägerskor, Efis systrar och egna svägerskor läget under full kontroll – jag hade förmodligen mest varit i vägen. Själv fick jag en hel eftermiddag med Karro och det var riktigt avslappnande. Kaffe på solig balkong och tjatter – det är inte ofta!

Mamma är här och det är förstår hur mysigt som helst. Maximos har bytt favorit och jag är inte vatten värd längre, mormor ska göra allt från lämna och hämta på förskolan till lägga upp mat och läsa godnattsaga.

Minnesgudstjänsten var lite tung förstås, men att barnen var med livade upp stämningen avsevärt. Det blev faktiskt ganska trevligt under lunchen sedan, det kändes som att Efi var i faggorna fast hon förstås inte var det.

 

Konspirationsteorier

I ett land där politiker har ljugit, lurats och satt hela sitt folk i djup ekonomisk och social kris är det inte så konstigt att tilliten för makthavare eliminerats. Många av de greker jag känner sväljer domedagsprofetior och konspirationsteorier med hull och hår och tycker att man är naiv när man pekar på positiva krafter, ”Det finns INGEN som någonsin gör något för något annat än personliga vinning.”.

Givetvis diskuterades flyktingsituationen mycket i byn i går och jag upplevde att man slog sig lite för bröstet över hur väl man hanterat mottagandet av flyktingarna. Med all rätt – uppslutningen var snabb, effektiv och stor, och alla som hjälpte till var volontärer. Supermarkets donerade snacks och dryck och mängder av bybor var på plats tidigt på morgonen för att hjälpa till med organisation etc. Hatten av, greker är, generellt, humana människor – oavsett politisk ställning.

Men längre fram på dagen jämförde man sin egen insats med hur Italien hanterar dylika situationer och en röst sa att var femte båt utanför Italiens kust sänks av myndigheterna innan den registreras ”För att begränsa massinvandringen.” I Italien sänker man alltså båtar med ankommande flyktingar – båtar fulla med kvinnor och barn som i panik flyr krig och död på andra sidan vattnet. Jag tittade skeptiskt på personen som sa det och hävdade att om det vore sant hade man ju hört om det, FN hade höjt en röst, stora insatser hade gjorts. Nej, då var jag naiv ”FN? Pfff!”. Det är också hårddragningen som stör mig, VI är bra, Italien är dåligt. Jag känner mig ganska säker på att det finns goda och onda krafter överallt och det finns säkert kustbyar i Italien som hade agerat lika fint som Paleochora gjorde igår i samma situation.

Vidare upplever många att media ägs av staten som därmed bestämmer vilka bilder som ska visas upp för allmänheten, och det finns globala politiska överenskommelser som ”vanligt folk” aldrig får reda på. Och ja! Ett nytt världskrig är i startgroparna just nu i Krim. Garanterat. Och gifter pumpas ut i haven och att chemtrails är sant är ju fastställt. Det finns ingen ände.

Jag kan inte klandra folk för att hysa sådan misstro för överheten och jag som svensk är väl, ur ett internationellt perspektiv, väldigt bortskämd med tryggheten i att makthavarna faktiskt arbetar något så när ärligt och FÖR folket.

På flykt

På väg till skolorna med barnen i morse ringde min söta svägerska Emmanouela och frågade om jag kunde ta matlagningen idag istället för henne. Klart jag kunde. Anledningen är att hon anmält sig som frivillig hjälpare nere vid hamnen där en båt lastad med 350 flyktingar från Syrien lagt till. En stor, hård klump satte sig i magen. Nu är de här. På nyheterna har vi länge hört om panikslagna syrier som anländer i stora och små grupper under mer eller mindre vidriga omständigheter. Många har drunknat efter att ha kastat sig i vågorna i panik.Jag har ju känt sorgsenheten även då, men som de flesta människor påverkas även jag mer ju närmre jag kommer den verkliga situationen.

Jag såg fartyget när jag nått upp till höjden på vilken Maximos förskola ligger – det är ett väldigt stort fartyg och uppifrån såg hamnen helt lugn och still ut. Jag vet inte hur atmosfären är på plats men jag vet att det är stort byråkratiskt pådrag. Mitt i detta sitter dessa stackars människor som slitits upp med rötterna och kastat sig för vinden i hopp om att överleva och kanske, kanske lyckas få ett lite bättre liv någon annanstans. Säkert finns där kvinnor med små bebisar i famnen, och småbarn som storögt tittar sig omkring i detta för dem helt nya land. De vet inte var de ska, bara att det ska vidare. Jag kan inte föreställa mig den ångest de måste bära på.

Grekland är det land i Europa som tar emot flest flyktingar – av förklarliga skäl – det är också ett land i djup kris och utan ekonomiska medel att ta hand om dem. Det är ett stort problem och det är de stackars utsatta människorna på flykt som får betala det högsta priset av detta.

Solen skiner och luften är stilla i Paleochora – det är en vacker vårdag. Hoppet och hopplösheten är sammanflätade.

Det blir många sockerkakor

Efi bakade sockerkaka åt hotellbuffén i alla år. Riktigt aromatisk, fet och saftig sockerkaka som lade sig som en sten i magen – den var mycket uppskattad.

En gång bad jag att få receptet nedskrivet – så att jag skulle kunna baka hennes sockerkaka åt min morfar i Sverige när jag skulle hem på besök – han älskade hennes sockerkaka. I ett av mina många anteckningsblock hade jag kladdat ner och rivit loss det.

Så slog det oss här om dagen, att receptet bara hade funnits i Efis huvud. Eleni såg lite skärrad ut – visst finns det andra sockerkaksrecept man kan följa, men att förlora detta speciella recept kändes mycket tråkigt. Jag mindes min lapp och gick hem och letade febrilt men utan mycket hopp om att finna det. Men det gjorde jag!

Jag bakade en sats i går och tog med mig till familjelunchen och de sa att den smakade precis som den Efi brukade göra, fast utan brända kanter och med mer apelsinsmak än vanligt (jag hade i skalet från apelsinen i chokladflarnsvarianten och det brukade visst inte Efi ha).

I år är det jag som baka sockerkakorna till hotellbuffén och jag kommer att varva Efis mastiga recept med mitt eget som också är väldigt omtyckt. Under högsäsong bakas 18 formar sockerkaka i veckan och i förrgår tog jag hem Efis hushållsassistent för att göra jobbet lättare (och vilken skillnad!). Jag har också beställt hem säckar med mjöl och socker, och ägg från våra egna höns kommer att levereras av svärfar med jämna mellanrum.

Sockerkaka är så roligt tack vare variationsmöjligheterna – jag har redan skrivit upp en massa olika varianter.

  • Chokladflarn
  • Tigerkaka choklad/apelsin
  • Citron
  • Bergamott (Efis specialitet)
  • Valnöt/morot/ingefära/kanel/kryddnejlika (utrymme för minus och plus)
  • Russin/annan torkad frukt
  • Nötter som hasselnöt, mandel etc.
  • Apelsin/morot
  • Choklad/hasselnöt

Jag älskar att baka och tycker att det nu är ännu roligare – tack vare Efis recept och maskin.

Kom gärna med era specialförslag på sockerkaksvarianter!

En hjälte

Ok, så där fanns två hål i Ellis mun, på samma ställe på motsatt sida av munnen. Tandläkaren sa dock att Elli borstar bra, men att dessa tänder är känsliga. Elli var oerhört modig och satt stilla under hela den halvtimmeslånga proceduren. Ingen bedövning användes men det verkade heller inte som att det gjorde så ont. Visst var hon rädd emellanåt när de borrades och pillades, men hade det gjort ont så hade hon ryckt till och kanske skrikit och det gjorde hon inte en enda gång.

Efter urborrningen lade tandläkaren in vad han förklarade var som en liten bomullstuss med någon ”medicin” på i vardera urgröpning. Sedan fyllde han i resten med en sorts lera. Vi ska tillbaka för återbesök om en vecka för att se om läget ser stabilt ut. Den kindtanden med störst hål (den Elli klagat över) var tydligen lös också, så inom ett halvår menade tandläkaren att tanden nog kommer trilla av sig själv.

Själv fick jag konstaterat ett hål som ska lagas samtidigt som Elli ska på återbesök. Blä.

Idag måste jag komma ihåg att köpa en överraskning till superduktiga Elli. Hon tyckte att det var mycket dåligt att tandläkaren inte hade någon present till henne när hon var så duktig, och det har hon ju rätt i.