Jag tänker alldeles för mycket på döden…

Farfar var först ut, han dog i början av 1998 av seglivad cancer och det var inget kvar av honom mer än skinn och ben när han tog sitt sista andetag. Han blev inte ens 70 år gammal och det känns så sorgligt att vuxna jag inte fick en chans umgås med honom. Han var en intellektuell man med stort språkintresse.

Sedan följde farmor några år senare, inte heller hon särskilt gammal, något år över 70 var hon bara. Henne fick jag helt klart spendera mest tid med av alla och har många, många minnen från.

Mormor var 70 när hon gick bort, och redan i extremt dåligt skick. Hon var en renlevnadsmänniska och stod i direkt kontakt med Gud. Jag upplevde aldrig att jag fick någon ordentlig kontakt med henne, men godheten hon representerade bär jag för evigt med mig.

Jag var tonåring när de gick bort, mellan 14 och 19 år.

Min morfar har jag kvar. Han har förmodligen levt minst hälsosamt av alla – med rökning och en odödlig romans med allt som är fett och sockrigt – han är hur pigg som helst, särskilt för att ha passerat 80-strecket, och det är jag såklart väldigt glad och tacksam för. Varje gång jag hälsar på i Sverige åker jag hem till morfar och till min stora förvåning ser han bara piggare och starkare ut för varje gång jag kommer. Han är lite som pånyttfödd och jag tror att det är hans positiva inställning som hjälper honom. När läkarna konstaterar att hjärtat inte är så himla starkt och frågar honom om han känner av någonting så svarar han med förvåning och självklarhet i rösten ”Ne-ej, jag har aldrig mått bättre!”. Jag älskar det!

Att bara få 70 år på jorden känns för lite. När man ser en gammal människa är det inte alltid man ser stor skillnad på en som är 70 och en som är 90 – men tänk att 90-åringen har fått leva hela 20 år mer än 70-åringen. Det är verkligen inte ingenting. Varje år i livet är en gåva som inga pengar i världen kan konkurrera med.

Jag har möjligen en lång rad av dåliga gener i mig – allt från cancer till diabetes, alzheimer och hjärt- och kärlsjukdomar. Något kommer jag väl säkert att drabbas av men har jag fått min morfars envisa optimism så vill jag tro att jag ändå har att ganska gott försvar.

Mamma har i alla fall ärvs morfars optimism och det är jag oerhört glad över!

Jag önskar att jag kunde sluta tänka på döden hela tiden…

 

 

”Gå inte mamma!”

I går somnade Maximos på puffen framför TV:n redan klockan 17.30, så jag bar upp honom till hans säng och sedan sov han hela natten (!). Någon gång under natten har han kommit in till oss – i vanlig ordning – och somnat om. I morse vaknade han hysteriskt gråtande och skrikande ”Gå inte mamma! Gå inte mamma!”. Det var så hjärtskärande! Tänk att det spelar ingen roll hur underbar man är som mamma, man skapar ändå trauman i sina älsklingar genom något så opåverkbart som drömmar.

Jag minns själv en dröm jag hade som treåring. Jag minns den kristallklart! Jag kröp omkring i Malmö i min finaste klänning, för att komma undan ett gäng skelett och spöken (från Heman), ledda av Cruella De’Ville (Pongo). När jag äntligen hade lyckats ta mig hem helskinnad så stod min mamma och skrek hysteriskt på mig över att min fina klänning var trasig vid knäna. Hon vrålade och hennes tårar sprutade och jag kände mig så oerhört värdelös och skuldtyngd. Den drömmen blev ju ett sorts trauma eftersom jag minns den så tydligt än idag. Stackars mamma har ju inte någon skuld, hon var en underbar och väldigt kärleksfull mamma och skulle aldrig bry sig mer om en klänning än mitt välmående.

Undrar vad Maximos faktiskt såg i sin dröm. Undrar vad ”jag” gjorde.

Önskar att han bara visste att jag hellre skulle dö än leva utan honom nära mig.

För sex år sedan

Idag för sex år sedan var jag höggravid med mitt första barn. Det var en flicka, så mycket visste jag, men resten var ren mystik. Jag skulle bli mamma och det såg jag verkligen fram emot med lugn och optismism, men jag jag hade ingen aning om just hur omvälvande det skulle vara att få en liten bebis. Elli var beräknad till den 18:e oktober om jag minns rätt och den 4:e oktober hade vi tid hos läkaren för kontroll. Som imorgon alltså. Jag var säker på att få gå över tiden eftersom det verkar vanligast och för att min mamma gjorde det med mig och mina två bröder, så jag var kolugn dessa dagar.

Men så tyckte läkaren att bebisen var stor, hon vägde redan 3,5 kg ungefär ”Hoppas hon kommer tidigt”, sa han. Sedan irriterade han livmodershalsen på ett sätt som inte stämde med känslan vid en vanlig kontroll, också skickades jag hem. Redan i bilen, när vi närmade oss Paleochora började sammandragningarna. De var vaga i början, så jag sa inget till Aris. Jag tänkte att de skulle gå över. Detta var alltså kvällen den 4:e oktober 2007, jag var 23 år gammal.

Sammandragningarna intensifierades ganska snabbt, efter några timmar hade jag ett tryck över hela ländryggen och magen och relativt täta sammandragningar som kändes. Berättade läget för Aris som tog det lugnt, i hans värld skulle jag föda den 18:e, så detta var säkert heeeelt normalt och övergående. Jag visste såklart bättre.

Vid 04.30 kom sammandragningarna, som vid det här laget nog snarare kunde kallas värkar tätare än var femte minut och eftersom vi hade 1,5 timmes bilväg till kliniken så körde vi in. Väskan packades, som tur var hade jag köpt de sista grejerna den dagen.

Jag kom in och fick på mig en CTG-mätare som bekräftade värkarna, smärtan var fullt hanterlig och jag tyckte att ag var sjukt duktig ”Det är ju lätt det här!”.

Klockan nio kom doktorn för att kolla mig – jag hade inte öppnats något alls trots många timmar av värkar, milda förvisso, men ändå. Nähe. In med värkstimulerande dropp och tjoff! Nu gjorde det ont! Vörkarna kom tätt, varannan minut ungefär och jag våndades. Doktorn kollade mig en gång i timmen men inget hände. Inget alls. Vid tolv på dagen bestämde han sig för att släppa ut fostervattnet och tjoff! Nu gorde det osannolikt ont. Jag hade aldrig trott att det kunde göra sådär ont. Under värkarna gick jag in i nån sjuk trans där det enda jag kunde se var barnmorskans ögon och att andas ikapp med henne var det enda som lättade lite. Mellan värkarna grät jag i panik. Man gav mig epidural som gav fin effekt på högra sidan av kroppen men nästan ingen alls på vänstra. Så det hjälpte inte så mycket.

När jag vid 14-tiden fortfarande inte hade öppnat mig ALLS så bestämde sig läkaren för att göra ett ultraljud, någonting stod liksom inte rätt till. Jag fick rullas ner i rullstol eftersom halva kroppen var helt förlamad av epiduralen. Det var ett skämt hela alltet.

Elli låg helt fel i magen, dessutom var hon långt ifrån fixerad. Något man tycker att läkaren kanske skulle ha sett innan han retade igång en för tidig förlossning utan att ens be om lov. Nu satt jag där utan fostervatten, med halvförlamad kropp och intensiva värkar en gång i minuten. Läkaren sa att han inte trodde att bebisen skulle komma idag, men jag kunde ju kanske ta in på ett hotell över eftermiddagen och natten och komma tillbaka i morgon – eller så kunde han genomföra ett kejsarsnitt här och nu. Valet var lätt ska jag säga. Väldigt lätt.

Därifrån gick det snabbt, jag sövdes och när jag vaknade igen fick jag veta att jag hade fått en ljuvlig liten tjej. Det var mycket förvirrande. Jag kände mig desorienterad, känslomässigt misshandlad och hade väldigt ont i snittet. Allt hade skett över mitt huvud och nu var jag mamma, fast bebisen fick jag inte träffa förrän klockan 20. Det var vidrigt.

När Elli lades i min famn för första gången så kom inte den där känslan som jag hört så många mammor berätta om, där de gråter av lycka och kärlek. Jag tyckte hon var söt såklart, men kunde inte alls fatta att det där var min bebis. Den känslan kom dock nästa dag, så ingen fara på taket. Då grät jag floder av både lycka och självhat (för att ha satt en så ren och oskyldig liten varelse till denna fula, grymma värld).

Allt detta hände alltså för sex år sedan. Det är inte så himla länge sedan, men i vår familj är det en hel livstid, Ellis livstid. Nu går hon i första klass, har egna tankar, känslor, funderingar och värderingar. Hon är världens vackraste, finaste, snällaste och ljuvligaste lilla prinsessa och jag älskar henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt (och jag har ändå ganska livlig fantasi).

På lördag blir det FEST!

2007-10 Ellis första 010

Första gången jag höll lilla Elli utanför kroppen, klockan var 20.00 den 5:e oktober 2007.

2007-10 Ellis första 017

Nu har det gått någon dag och pappan vågar hålla sin lilla dotter.

2007-10 Ellis första 042

Hon var en ovanligt vacker bebis, som en porslinsdocka! Ett praktexemplar på 3,4 kg och 51 cm lång.

Lillebror i Gibraltar!

Lillebror Måns börjar sitt nya jobb i Gibraltar imorgon och idag åkte mamma, som följt med och installerat honom, tillbaka hem till Sverige. Måns har alltså bott hemma hos mamma tills nu och om en månad fyller han 24 år, så detta är ett enormt steg för honom. Inte bara flytta hemifrån, utan flytta till ett nytt land på andra sidan kontinenten! Helt ensam!

Jag minns när jag hade landat i min lägenhet i Melbourne, Australien, just 22 år fyllda, för en utbytestermin i Malmö Högskolas regi. Jag hade kickstartat min utbytestermin med en dykresa i norra Australien var jag hade störtförälskat mig i en engelsman som efter vår intensiva kärleksvecka på korallrevet hade åkt vidare till Sydafrika (där han också var uppvuxen). Jag hade inget telefonnummer till honom och han kollade inte sin mail särskilt ofta och jag var sjuk, riktigt sjuk av saknad. Samtidigt tvingades jag bryta upp mitt 3,5 år långa förhållande med killen jag hade haft i SVerige, som i sin tur var i Nya Zeeland på backpackerresa för att så småningom komma och hälsa på mig. Ojojojoj… Min kille och jag var otroligt nära, han var min bäste vän och innan jag mött den där engelsmannen trodde jag att Håkan var mitt livs kärlek. Mitt hjärta kändes massakrerat och jag var helt ensam i en helt ny värld, väldigt långt från varneda livboj. Jag åt inget och längtade så mycket efter min engelsman att jag trodde jag skulle gå itu. Jag blir så intensiv när jag verkligen fastnar för någon eller något, kan knappt andas utanför hans närvaro. Jag skulle spendera en hel termin i Australien. Utan honom.

Ja, det var verkligen en omtumlande tid. Känslan av ensamhet var oerhört tärande. Jag bodde ihop med en klasskompis från MU men hon och jag var väldigt olika och hennes kille bodde också med oss. Efter bara ett par veckor bokade jag om mina biljetter, sade upp mina studier och åkte tillbaka till Sverige för att packa om mina väskor och kasta mig över till London för att vara med min engelsman. Det hela var såklart en katastrof, det ser man ganska tydligt såhär i retrospekt och ytterligare en månad senare var jag tillbaka hemma hos mamma i Malmö, med söndertrasat hjärta och absolut ingen energi kvar. Det kändes overkligt att jag bara två månader tidigare hade levt ett tryggt samboliv med katt och seriösa lärarstudier och nu plötsligt inte hade något av det där kvar. Jag saknade min engelsman något fruktansvärt, men med honom kunde jag inte vara och jag saknade Håkans vänskap, men den kunde jag givetvis inte räkna med. I en hel månad satt jag hemma hos mamma och grät utan att kunna ta mig för någonting. Någon gång tvingade jag mig ut i nattlivet men såg inte en enda kille som kunde jämföras med min engelsman. Jag var så kär och så otroligt olycklig. Så orkar man inte må särskilt länge så jag bestämde mig för att kasta vidare i livet, jag hade ju ändå inga rötter kvar – kändes det som. Jag kunde inte spendera mer tid med att deppa hemma hos mamma, det hjälpte ju sannerligen inte.

Den 6 maj 2006, tre månader efter att jag hade landat i Melbourne, satte jag för första gången min fot i Paleohora, med en resväska och högst ett par tusenlappar i fickan. Jag tog ett djupt andetag och slöt mina ögon mot den skarpa solen. För första gången på länge kände jag mig stark igen. Fri, stark och hemma. Framför mig hade jag vad som skulle bli den bästa sommaren i mitt liv och det var på något sätt som att jag kände det på mig.

Så Måns. Det kan bli riktigt omtumlande och du kan hamna på helt andra ställen än du hade tänkt dig från början och vägen kan vara väldigt snårig, men ju mer du känner, upplever och ser, desto rikare blir sin historia. Och när du sitter där med fru och barn och en trygg tillvaro någon dag så kommer dessa omtumlande upplevelser att kännas som en ovärderlig rikedom. Du lever och satsar och gör saker som många andra är för fega för att göra. Det belönar sig, jag lovar!

Förr om åren…

För några dagar sedan när jag satt och småpratade med svärmor så berättade hon helt appropå om hur hennes mamma klarade av att arbeta och skaffa tio barn samtidigt. Vi pratar här om 30- och 40-talets Kreta, i en liten bergsby ovanför Paleohora. Hennes mamma, Eleni, födde alltså tio barn och förlorade två vilket för denna tid var lite. Inte desto lättare förstås. Ett barn dog i sömnen och Eleni anklagade sig själv genom hela livet, hon upplevde det som att hon kvävt den lille till döds i sömnen, för de delade förstås säng. Med dagens kunskap är det dock mycket möjligt att det har rört sig om PSD. Det andra barnet var äldre, exakt hur gammalt minns jag inte, men mellan 3-10 någonstans, hon dog i sjukdom.

Hur som helst, Eleni var tvungen att jobba hårt ute bland oliver och andra odlingar genom hela graviditeten, några av barnen födde hon till och med där ute, helt ensam. När barnen var spädisar gjorde hon sedan som så att hon lindade dem hårt hårt i lindor på morgonen och lämnade dem i sin vagga för att sedan ge sig ut och arbeta. Många timmar senare kom hon hem och ammade den lille som legat helt ensam där hemma under arbetsdagen. Svärmor Efi menar att det kunde ju inte hända dem något, även om det kanske inte var så trevligt. Det fanns i alla fall ingen fara för deras liv på detta vis. Om mamma Eleni hade stannat hemma med bebisen hade det dock genast inneburit livsfara för hela familjen, för vad skulle de då äta och leva av? Pappa Manolis arbetade också hårt, men det räckte inte.

Snacka om en annan tid, i våra öron låter det onekligen otroligt…

Jag har träffat de flesta av Efis syskon och alla är de varma, generösa och hjärtliga människor med massor av levnadsglädje och energi, så vi ska kanske trots allt tagga ner lite i vår moderna föräldraångest. Människan, även den allra minsta, klarari regel så mycket mer än man kan tro.

Lugnt och skönt

Som jag älskar den här årstiden. På morgonen vaknar jag med både linne och lakan på mig och njuter något otroligt av att dra lakanet upp till hakan för att brisen utifrån faktiskt är sval. Färgerna är mjukare och varmare och ibland får vi se fluffiga moln på himlen. Det är fortfarande varmt på dagarna och väldigt varmt i vattnet så man kan spendera sina dagar på stranden om man vill. Vinden har mojnat och man kan höra getternas bräkande och småfåglarnas kvitter. Det är så otroligt harmoniskt.

Elli går sin andra dag i skolan idag och jag hoppas att det går bra. Igår var hon besviken för att hon inte hade haft någon att leka med och det skar i mitt hjärta. Många barn har lämnat klassen för att gå upp till första klass och många nya, yngre barn har kommit. Bara en riktigt bra kompis till Elli var kvar och hon hade tydligen valt att leka med någon annan igår.

Jag minns min egen bästa kompis, Johanna, som efter sommarlovet till tvåan kom fram till mig och deklarerade att hon nu ”tyvärr” inte kunde leka med mig mer, för hon hade en ny bästis som hette Therese. Det var när jag stod vid metallbommarna helt ensam och svingade mig runt för jag hade ju redan sett att Johanna och Therese nu var oskiljaktiga. Tja, vad kunde man säga liksom? Men jag hittade snabbt en ny bästis, Rebecka, som jag var otroligt tight med under hela grundskolan sedan. Johanna och jag återfann varandra på högstadiet och både Johanna och Rebecka är fortfarande mina allra bästa vänner på jorden.

Elli hittar nog snabbt nya vänner.

Den maximala lyckan

Idag är det Eftihis namnsdag, så vi firar lille sonen, hans faster Eftihia och hans pappas farbror Eftihis.

Jag sitter med min laptop för första gången på jag vet inte hur länge, jag använder nästan bara ipaden nu för tiden och knappt ens den. Jag har återfunnit passionen för att läsa böcker, en passion som har vilat sedan jag fick barn. Dessutom är det sommarlov och barnen är hemma på heltid, släkten är fortfarande här, om än utbytta delar av den och den mesta av tiden spenderas på stranden eller i svärmors högljudda och ljuvligt matosdoftande hem.

När jag var 17 år satt jag på Värnhemsskolan i någon skolsal och drömde om framtiden. Efentligen var hela min uppväxt en enda lång dröm om framtiden, jag kunde inte växa upp fort nog. Med det inte sagt att uppväxten inte var underbar och full av vackra minnen. I 16-årsåldern föddes drömmen om Grekland, och redan då var siktet inställt på Kreta – så långt söderut som bara möjligt. Jag drömde om öns karga landskap, det turkosa vattnet, den ständigt gassande solen och en känsla av harmoni inombords. Kärlek. Jag är oerhört förälskad i den här ön, aldrig har jag känt mig så hemma som här. Dess häftiga historia fylld av kamp och smärtsamma förluster, dess stolta folk som trots allt aldrig låtit sin folksjäl knäckas, de rika dofterna och smakerna och känslan som infinner sig i mig när jag blickar ut över landskapet, eller sällskapet av grekerna när de försöker överrösta varandra i hetsiga diskussioner. Här får jag försvinna, har inget att bevisa.

Det är svårt för alla att finna sin väg och plats i livet, men jag vet att det är på Kreta, bland greker som jag hör hemma. Trots allt. Min magiska strand.

Den här sången gråter jag obönhörligt till. En sång om förlorad frihet. Såklart.

Eftihis är ett mycket speciellt namn, även för greker. Utanför sydvästra Kreta existerar knappt detta namn, medan det just precis här är väldigt populärt. Aris farmor hette Eftihia och var enligt allas utsago den mest renhjärtade människa de någonsin mött. Hon var vän och tålmodig och full av kärlek trots livets alla hårda kanter. Hon var gift med Aristeidis som Aris döptes efter och han var väl något av hennes raka motsats, strikt, patriarkalisk, hård och högljudd. Under några år var han kommunens borgmästare vilket är en av orsakerna till familjens högt respekterade plats i samhället. Eftihia stod vid hans sida i alla år, lagade hans mat, tvättade hans kläder, uppfostrade hans sex barn, hon till och med läste dagstidningarna för honom, ord för ord rakt igenom, när han syn svek honom på ålderns höst. Aldrig att hon klagade på hans ofta tyranniska stil, nej allt skötte hon med ett ödmjukt leende på läpparna. Hon lät sig inte hunsas utan accepterade sin plats i livet med kärlek. Hon var givetvis djupt troende, som de flesta greker är och framför allt var. När min svärmor, mina svägerskor och till och med kvinnliga kusiner pratar om Eftihia så dröjer det aldrig många minuter förrän tårarna börjar rinna nerför deras kinder. Hon sitter på deras högsta piedestal och det gäller uppenbarligen för fler människor i byn. Hon brukade smyga ut om kvällarna när hennes make sov, med små matpaket av dagens rester, för att lämna till byns fattigare invånare. Ingen fick helst se henne, men alla visste att det var hon. Det talas om henne som något utav ett helgon och minnet av henne kommer att leva kvar längre än det av hennes man, har jag en känsla av.

Aristeidis och Eftihias tredje barn fick namnet Eftihis, ett lokalpatriotiskt namn som betyder glädje. När vi skulle döpa vår son ville Aris ge honom detta namn efter sin barnlöse farbror som verkat som lite av en fadersfigur för honom. Vi hade ju redan Eleftheria, så namnet Eleftherios som min svärfar heter, var uteslutet. Så fick det bli, med ett litet tillägg av den rebelliska svenskan. Eftihis Maximos – Den största lyckan.

Grattis på namnsdagen min älskade lille vän!