Gott vs. ont

Igår kväll hände det, det där som inte fick hända. Jag sa ju två månader utan sötsaker och nu har det gått en, jag är halvvägs. Men så dök munchies from hell upp helt oväntat och jag satte i mig 100 gram hasselnötschoklad för diabetiker. Bara hälften så många kolhydrater som vanligt choklad, men trots det aaaalldeles för många. Det var så gott, jag åt upp chokladet bit för bit utan att knappt andas mellan tuggorna. Sen kändes det väldigt dumt.

Idag har jag haft ett inre krig med mig själv hela morgonen, onda sidan säger att nu har jag brutit mitt löfte och sabbat allt och att jag borde åka till affären och handla alla godsaker jag kan hitta och mura in. Den goda sidan säger att ett litet misstag då och då inte spelar någon roll, det är bara att återuppta den rätta vägen idag. Än så länge har jag inte ätit någonting, men det gnager i mig. Goda sidan rekommenderar ett par stekta ägg och onda sidan lockar med en hel burk jordnötssmör. När jag lämnade av barnen hos yaya för en liten stund sedan hade det varit så lätt att svänga inom supermarket och köpa en burk jordnötssmör, men jag gjorde det inte. Inte helt på det klara med varför egentligen, men det känns bra nu.

Det är så svårt det här md beroenden, det är en kamp som inte verkar ha något slut. Varje dag är en ny dag att fatta beslut om vilken väg man ska ta och minsta lilla svacka gör det så lätt att välja fel. Det finns dessutom en miljon ursäkter som berättigar till det onda.

En månad kvar av nolltolerans, det ska jag väl klara? Sedan fortsätter arbetet och jag måste lägga upp en ny strategi för måttlighet. Annars fanns det ju ingen egentlig poäng med det här från början.

Nä, dags att koka ett par ägg.

Annonser

Yayas kalkonfärs

Usch, den här tiden på dygnet alltså, precis när jag jobbat klart, <elli kommit hem från skolan och Max vaknat från sin lur, och jag egentligen borde ha massor av energi… känner jag mig alltid död. Mellan kl. 16-18 skulle jag behöva sova egentligen, eller kanske bara få sitta och sura en stund. Konstigt tycker jag. När kvällen närmar asig piggnar jag till liv, tar tag i lite plock och disk och förbereder middag. Vi äter oftast mellan kl. 19-20 men barnan får såklart något att äta när <elli kommer hem från förskolan vid 16-tiden, lite yoghurt med frukt, små ostpajer från yaya eller en liten macka, t ex.

Igår lyxade jag till det med pannkakor till middag, dessa fylldes med grekisk yoghurt och barnan åt som små hästar. Aris mumlade något om att det inte var riktig mat, men kollar man på ingredienserna så tycker minsann jag att det är ypperlig mat! Ägg, mjölk, mandelmjöl och yoghurt! Långt bättre än makaroner (näringslöst) med korv (processat) i alla fall, men klart, pannkakor associeras väl oftast med sött så jag förstår honom.

Idag blir det kalkonköttbullar från yayas kalkonfärs, denna blandas med mandelmjöl istället för ströbröd, en massa goda kryddor och ett ägg. Till detta serveras potatis eller chilopites (hemgjorda nudlar på ägg, mjölk och mjöl), man får välja själv. Jag åt en bautabiff på kalkonfärs dekorerade med majonnös, dojonsenap, tomat och mozzarella till lunch så jag nöjer mig med en smarrig omelett till middag.

Mycket matsnack här nu märker jag, men jag är lite inne på det just nu så ni får hålla ut.

Kanske skulle jag ta mig en kopp kaffe och hoppas att jag piggnar till lite av det..?

LCHF för balansen

De två första veckorna med LCHF var en riktig mardröm. De första dagarna var jag fullt ut deprimerad. Jag grät och ojade mig över livets poänglöshet om inte choklad fick finnas i min vardag. Fick inte gjort någonting utan ville mest bara sova. Jag var orkeslös så till den grad att jag slocknade sittande framför datorn när jag skulle jobba, gång på gång och de få stunder jag försökte koncentrera mig kunde jag inte tänka många klara tankar. Dum, energilös och ledsen. Det hade varit lätt att ge upp och jag var väldigt nära.

Efter den första veckan började sockersuget dämpas, medan suget för annat – mat – istället växte. Jag bredde tjocka lager philadelphiost på tjocka skivor salami, kokte maffiga soppor, bacon och ägg till frukost, fröbullar med tjockt med smör osv. Åt non-stop och gick snarare upp i vikt än ner. När jag fann mig själv med matskeden i jordnötssmörsburken utan kraft att hejd amig och åt pp halva burken på stående fot insåg jag att mitt matproblem går förbi sockerberoendet. Jag är en överätare. Så jag behöver måttlighet på alla plan.

Att bekämpa sockerdjävulen är ett enormt steg och en stor hjälp för även om jag blir sugen på annat så är det suget inte förknippat med ett fysiskt beroende, bara ett metalt problem och man kan jobba med en av dem, men inte båda på en gång.

Jag sörjer min kompis sockret, mysfaktorn och de goda smakerna jag vet att de erbjuder, men jag föredrar ändå ett liv fritt från socker och de tvångstankar jag har levt med under i stort sett hela mitt liv. Dessutom spara jag en massa pengar på att inte handla choklad varje dag, man kan jämföra summorna med en som röker ett paket cigaretter om dagen.

En annan stark upplevelse när min kropp övergick från att använda socker till ketoner som huvudbränsle var all autmattade muskler. Bara att ratta bilen sög musten ur mig den där färsta tide.

Idag har de värsta omställningsbesvären lagt sig, musklerna är hyfsat pigga (att det inte finns mycket kraft beror nu mest på att jag är otränad) och hjärnan är  i prima arbetsskick. Tröttheten är också som bortblåst. Jag är tvårtom skärptare och piggare än innan, helt klart!

Vad gäller problemet med äverätning krävs nog främst tid, kunskap och principer. Jag måste sätta upp lite regler för mig själv. Jordnötssmör är t ex bannlyst här hemma nu, för precis som med choklad kan jag inte leva med det i köksskåpet  – allt ska ätas upp oavsett jag är mätt eller ej. Jag håller mig också till två mål mat om dagen, lunch och middag. Om jag äter på morgonen tänker jag sedan på mat hela dagen och har svårt att låta bli att småäta hela tiden. Om jag å andra sidan inte äter frukost så står jag mig bra till lunch utan en tanke på mat. Jag vet att detta är kontroversiellt, men jag funkar såhär. Man kan läsa på lite om periodisk fasta om man är itnresserad.

Sedan en sista not för de som känner mig väl. Jag vet att jag är en ”allt-eller-inget-person”, att jag ständigt testar nya grejer och ger upp dem lika snabbt, så kanske sitter jag här om en månad och hyllar sockrets existens och att alla som utesluter något så gott är ängsliga och inga riktiga livsnjutare. För den lille jäkeln kommer alltid att finnas inom mig. Men just nu känns detta helt rätt och väldigt bra och jag hoppas att jag kan hålla mig till detta nu, för både kroppens och knoppens välbefinnande.

Kram på er!

LCHF – andra försöket

De sockerfria två månaderna går bra, nu har det gått nästan en. Jag har dessutom gått över till strikt lågkolhydratskost – LCHF – och det passar mig faktiskt ganska bra. Jag minns att jag testade under 10 dagar för två år sen och var inte så imponerad, denna gången funkar det mycket bättre. Jag är på inget sätt övertygad om att jag kommer äta så här för alltid, men det hjälper helt klart mot sockerdemonen. Jag äter smask mest hela tiden, såser, goda köttbitar ägg, specialarbröd som jag svänger ihop och det bästa av allt – LCHFpannkakor med vispgrädde. Tveksamt om det är ok när man kör sötsaksfria månader, men där finns ju inget socker i!

Detta har tagit upp en hel del av min tid, det tar ett tag att verkligen sätta sog in i LCHF, det är många saker att lära sig och många ställningstaganden, fär inom LCHF finns det stora variationer. Jag tänker iaf ge det dessa två månader nu och se hur det känns, kanske fortsätta ännu lite sedan och efter det avgöra hur jag vill fortsätta.

Ikväll kommer Richard hit, han åker tillbaka till Sverige imorgon, efter att ha varit här sedan November, det blir lite citronkyckling i ugn och potatis för de som inte äter LCHF. Själv tänker jag käka en rejäl klick majonnäs till min kyckling!

 

Sockerdjävulen tog mig

I 16 dagar var jag sockerfri, ja, tom näst intill kolhydratsfri. Ikväll brast bubblan. Sockerdjävulen kom och tog mig.

Jag har sörjt mer än suktat efter choklad, jag beskrev det i föregående inlägg. Jag vill inte vara en hämmad person, jag vill vara en njutare. Samtidigt vill jag vara frisk och stark och smal och fin. Varför kan man inte få vara både och? Varför kan man inte få leva på choklad och samtidigt ha energi som en elitidrottare och en kropp som… Johanna?

Nu säger inte jag att jag är tjock eller så, men om jag ska tillåta njutning i mitt liv så kommer magen aldrig att bli platt och jag kommer nog aldrig mer komma i de där favoritjeansen igen. För jag är ju inte sån att jag orkar träna heller. För lat. Njutare.

Så, vad ska jag göra? Acceptera bullmagen och njuta av livets goda, och hoppas på att jag slipper ålderdiabetes om 20 år? Eller ska jag ta mig i kragen, sluta larva mig och börja träna och hålla igen på allt mumsigt man kan sätta i sig. Bli en tråkmåns, men frisk och snygg och smal?

Kanske ska räkna kalorier i några veckor istället? Tillåta mig själv begränsade mängder av allt. Det är bara 2-3 kilo som ska väck innan jag blir nöjd, det ska väl inte vara så förbannat svårt?

Ååååhhrrr… jag vet inte! Snälla lås in mig!

LCHF – lite som att mista en kär vän

Här hittar ni receptet på brödet jag gjorde igår. Jag hade inget fibrex/husk så jag tog lite extra hasselnötter och mandlar istället. Smaken är okej om något en aning bitter pga alla linfrön, men helt klart bättre bröd än inget alls, dessutom sjukt nyttigt ju!

Idag har jag varit sööötsuuuugen. Så en cola light har slunkit ner och en stor portion grädde med hallon. Jag googlar på saker som LCHF-glass, funderar ut egna cheesecakerecept och går redan och suktar efter middag (lax med bea och grönsallad (avocado, ruccola, sallad, gurka och dressing).

Det är det psykologiska som är det svåraste för mig. Det ligger ett sådant känslomässigt värde i choklad och andra sötsaker för mig så att det är en sorg att inte få ha den biten i mitt liv. En stor njutning har försvunnit. Jag vet inte om det går att jämföra egentligen med tänk er att av hälsoskäl tvingas avstå från sex, eller promenader i naturen eller vad som helst som ni verkligen njuter av och ser som en glädjekälla i livet. Lite så känns det för mig med chokladen och det gör väl egentligen bara ännu mer att jag behöver bli av med beroendet, eller?

När jag ska mysa, kolla film, slappna av en stund vid datorn, fika med vänner etc, så är choklad nästan som ett sällskap, som en riktigt god vän som gör mig glad. Jag borde kanske gå i beteendeterapi?

Nä, nu får jag tänka på något annat…

Ungefär såhär ser brödet ut.

 

LCHF – sockerdetox

Dags att bekänna kanske. Det blir inte mycket bloggande av för att jag är upptagen med att utforska min nya livsstil – LCHF. Jag är inte helfrälst som många andra, jag känner fortfarande sorg efter sötsaker och då främst choklad, men jag måste säga att jag idag kan hantera mitt beroende på ett sätt jag nog aldrig har kunnat tidigare.

LCHF står för Low Carb High Fat och går ut på att man ska skippa kolhydrater och fokusrea på protein och fett i sin diet. Det blir mycket kött… Tur att jag älskar kött.

Jag testade mitt blodsocker för imorgon exakt två veckor sedan och det var skyhögt, mycket högre ändet normala, även under omständigheterna. Min farmors mor dog av sin diabetes när hon var 61 år gammal och min farmor fick ganska jobbiga besvär av sin diabetes på äldre dagar. Jag vill inte hamna där och bestämde mig snabbt, utan vidare undersökningar att det var dags för en förändring. Nu kör jag sockerdetox och tillåter bara 20 g kolhydrater per dag i min kost, det är typ… noll. Jag kommer inte att vara fanatisk för alltid, men det känns skönt.

Idag bakade jag mitt första LCHFbröd med ca 2,5 kolhydrat per skiva – det blev helt okej! Mycket nöjd för bröd har jag saknat. Skinkmackor förlorar liksom lite av sin stuns när man inte har själva mackan…

Som lördagsgodis äter jag nu vispad grädde med hallon och lite krossade hasselnötter, och hallonen smakar för första gången in mitt liv sött, inte bara surt! Sockertanden håller på att lossna.

I övrigt är det lugnt här igen, pappa åkte hem i torsdags. Jag njuter faktiskt av att bara få vara, har stort behov av tid för mig själv och mina tankar.

The vicious cycle…