Medicinera barn

Fortfarande inga nyheter från bästis… hoppas att no news are good news. Är så nervös att jag håller på att spricka.

Har gett Maximos febernedsättande idag. Första gången sedan jag minns inte när eftersom jag brukar försöka undvika mediciner till barnen i allmänhet. Man har ju feber av en anledning liksom. Men så hade han så ont i huvudet och nacken att jag tyckte synd om honom, och febern var upp på över 39,5, så jag gav honom en liten supp. Och OJ vilken skillnad det blev på honom direkt. Den matta, färglösa lille pojken återfick färg och gnista nästan direkt. Han har inte ont längre och febern har droppat lite. Han är fortfarande inget energiknippe direkt, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var skönt att slippa se honom så förfärligt hängig.

Hur brukar ni tänka med panodil o.dyl. till barn?

 

Annonser

Prins Edvard

Mamma kom och gick, liksom påsken. Det har varit fina veckor. Sedan låg jag sjuk en vecka. Våren är bipolär och jag längtar efter lite verklig värme. I Sverige är det bättre på vårfronten har jag förstått.

Idag vaknade båda mina barn med feber och halsont. Så samstämmigt! Jag har deadline på ett arbete som jag aldrig kommer hinna, men ingen idé att ångesta sig över det. Barnen alltid först.

Men mest av allt så ligger mig bästa vän och föder barn i detta nu. Lille Edvard kommer för all framtid att fylla år den 2:a maj (samma dag som en annan väldigt fin vän fyller år) och jag vet inte vad jag är mest egentligen. Stolt? Lycklig? Avundsjuk? Ödmjuk inför livet? Allt kanske lika mycket. Det är verkligen magiskt och jag fäller en tår då och då. Önskar så att jag var med där det händer, dela ögonblicken med Johanna. Men det är hennes och Antons ögonblick och de kommer att klara allt helt fantastiskt bra tillsammans.

Så, snart föds en liten prins i Stockholm, hoppas att maj visar sig från sin bästa sida.

Helgen som gick

Visst blev det Chania och hemma hade svägerskor, Efis systrar och egna svägerskor läget under full kontroll – jag hade förmodligen mest varit i vägen. Själv fick jag en hel eftermiddag med Karro och det var riktigt avslappnande. Kaffe på solig balkong och tjatter – det är inte ofta!

Mamma är här och det är förstår hur mysigt som helst. Maximos har bytt favorit och jag är inte vatten värd längre, mormor ska göra allt från lämna och hämta på förskolan till lägga upp mat och läsa godnattsaga.

Minnesgudstjänsten var lite tung förstås, men att barnen var med livade upp stämningen avsevärt. Det blev faktiskt ganska trevligt under lunchen sedan, det kändes som att Efi var i faggorna fast hon förstås inte var det.

 

”Många mamma!?”

Jag åkte och hämtade bästis i Chania igår och när vi körde upp framför huset så stod mamma, Elli och Max där och välkomnad oss. Max reaktion var obetalbar.

Först log han brett och skrek ”Maaaammaaa!” och sen fick han snart syn på Johanna i sätet bredvid. Han stelnade till en staty och hakan trillade ner till bröstkorgen. Med uppspärrade ögon stirrade han länge och väl först på mig, sen på Johanna och sen på mig igen. Förvrringen var total. Till slut vände han sig om till sin mormor och sa ”Många mamma!”. Jag och Johanna är ungefär lika långa, med samma frisyr, stora mörka solglasögon och ganska breda axlar båda två. Max trodde han såg dubbelt.

Konstigt nog får vi ofta höra att vi är lika, jag och Johanna. Jag har själv svårt att se det, men vi har till och med fått höra att vi ser ut som systrar. Jag tackar och tar emot!

Det här är vi, en blöt natt för ett par år sedan.

Välkommen lilla Anna!

Jag, Mary och Radka har barn som är bästisar. Det passar oss väldigt bra för vi tre är alla utlänningar här, gifta med greker från byn. Mary är italienska och Radka tjeckiska, så trots vår gemensamma status som utlänningar så skiljer sig våra bakgrunder ändå väldigt mycket. Det härliga är att vi kommer så bra överens. Vi är väldigt olika, men det spelar liksom ingen roll.

Mary är mamma till lilla Nefeli, Ellis bästa kompis och Radka är mamma till Kostis och Stefanos, samt lilla Anna som föddes… idag!

Det är så märkligt varenda gång ett nytt liv kommer till världen. För en vecka sedan bjöd jag hem Mary, Radka och alla barnen på middag, vi brukar samlas hos någon eller ute på någon restaurang varje fredag. Radka satt här, matt, slö och uppgiven. Livrädd och uttråkad på samma gång. Den där känslan som höggravida kvinnor går omkring med, kanske ångrar man sig egentligen, litegrann?

Radka har som sagt redan två pojkar, en på 5 och en på 3. Kostis hänger mycket med Elli och Nefeli, han ska gifta sig med en av dem, men vem varierar från timme till timme. Många dramer har vi fått skåda på detta tema. Stefanos är född samma år som Max, men mycket tidigare på året, plus att han är väldigt stor för sin ålder, så de två ser inte alls jämgamla ut. Nu till hösten ska de dock gå i samma dagisgrupp. Radka var skräckslagen inför tanken på att få ännu en pojke och var så exalterad när doktorn sa att hon väntade en flicka. Jag är så himla glad för hennes skull.

Jag fick ett meddelande från Radka för någon timme sedan. Det var kort och koncist, beskrev en längd, en vikt och ett kort avslut som löd något i stil med ”mycket svårt”. Stackars kvinna… men nu är det i alla fall över.

I morgon ska jag till Chania med lilla Elli, vi ska först shoppa lite och sen hämta mormor på flygplatsen. Får jag klartecken från Radka så tänker jag minsann åka och besöka henne och lilla Anoula också en snabbis.

Lillebror i Gibraltar!

Lillebror Måns börjar sitt nya jobb i Gibraltar imorgon och idag åkte mamma, som följt med och installerat honom, tillbaka hem till Sverige. Måns har alltså bott hemma hos mamma tills nu och om en månad fyller han 24 år, så detta är ett enormt steg för honom. Inte bara flytta hemifrån, utan flytta till ett nytt land på andra sidan kontinenten! Helt ensam!

Jag minns när jag hade landat i min lägenhet i Melbourne, Australien, just 22 år fyllda, för en utbytestermin i Malmö Högskolas regi. Jag hade kickstartat min utbytestermin med en dykresa i norra Australien var jag hade störtförälskat mig i en engelsman som efter vår intensiva kärleksvecka på korallrevet hade åkt vidare till Sydafrika (där han också var uppvuxen). Jag hade inget telefonnummer till honom och han kollade inte sin mail särskilt ofta och jag var sjuk, riktigt sjuk av saknad. Samtidigt tvingades jag bryta upp mitt 3,5 år långa förhållande med killen jag hade haft i SVerige, som i sin tur var i Nya Zeeland på backpackerresa för att så småningom komma och hälsa på mig. Ojojojoj… Min kille och jag var otroligt nära, han var min bäste vän och innan jag mött den där engelsmannen trodde jag att Håkan var mitt livs kärlek. Mitt hjärta kändes massakrerat och jag var helt ensam i en helt ny värld, väldigt långt från varneda livboj. Jag åt inget och längtade så mycket efter min engelsman att jag trodde jag skulle gå itu. Jag blir så intensiv när jag verkligen fastnar för någon eller något, kan knappt andas utanför hans närvaro. Jag skulle spendera en hel termin i Australien. Utan honom.

Ja, det var verkligen en omtumlande tid. Känslan av ensamhet var oerhört tärande. Jag bodde ihop med en klasskompis från MU men hon och jag var väldigt olika och hennes kille bodde också med oss. Efter bara ett par veckor bokade jag om mina biljetter, sade upp mina studier och åkte tillbaka till Sverige för att packa om mina väskor och kasta mig över till London för att vara med min engelsman. Det hela var såklart en katastrof, det ser man ganska tydligt såhär i retrospekt och ytterligare en månad senare var jag tillbaka hemma hos mamma i Malmö, med söndertrasat hjärta och absolut ingen energi kvar. Det kändes overkligt att jag bara två månader tidigare hade levt ett tryggt samboliv med katt och seriösa lärarstudier och nu plötsligt inte hade något av det där kvar. Jag saknade min engelsman något fruktansvärt, men med honom kunde jag inte vara och jag saknade Håkans vänskap, men den kunde jag givetvis inte räkna med. I en hel månad satt jag hemma hos mamma och grät utan att kunna ta mig för någonting. Någon gång tvingade jag mig ut i nattlivet men såg inte en enda kille som kunde jämföras med min engelsman. Jag var så kär och så otroligt olycklig. Så orkar man inte må särskilt länge så jag bestämde mig för att kasta vidare i livet, jag hade ju ändå inga rötter kvar – kändes det som. Jag kunde inte spendera mer tid med att deppa hemma hos mamma, det hjälpte ju sannerligen inte.

Den 6 maj 2006, tre månader efter att jag hade landat i Melbourne, satte jag för första gången min fot i Paleohora, med en resväska och högst ett par tusenlappar i fickan. Jag tog ett djupt andetag och slöt mina ögon mot den skarpa solen. För första gången på länge kände jag mig stark igen. Fri, stark och hemma. Framför mig hade jag vad som skulle bli den bästa sommaren i mitt liv och det var på något sätt som att jag kände det på mig.

Så Måns. Det kan bli riktigt omtumlande och du kan hamna på helt andra ställen än du hade tänkt dig från början och vägen kan vara väldigt snårig, men ju mer du känner, upplever och ser, desto rikare blir sin historia. Och när du sitter där med fru och barn och en trygg tillvaro någon dag så kommer dessa omtumlande upplevelser att kännas som en ovärderlig rikedom. Du lever och satsar och gör saker som många andra är för fega för att göra. Det belönar sig, jag lovar!