Barnet först alltid, eller?

Idag hände det. Det där som händer alla vanliga mammor/bebisar (jag skriver vanliga, för det finns säkert mammor som aldrig någonsin tar en risk, jag tillhör inte den kategorin – på gott och ont). Lille Max damp i golvet med huvudet före (trodde jag).

Jag la honom mitt i vår gigantiska dubbelsäng och (tyckte att jag) bullade upp med kuddar runt omkring honom. Han rullar i hundranitti nu, men kan inte rulla över kuddar, änsålänge. Sedan skulle jag bara gå och tappa upp ett bad åt oss och inifrån toan hör jag plötsligt en rejäl duns åtföljd av Maxens gråt – såklart. Med hjärtat uppe i halsgropen – literally! – kastar jag mig in i sovrummet och finner den lille klimpen med huvudet neråt. Jag rycker upp honom och han slutar gråta gansk snart. Inte en endste bula hittar jag, bara ett rött knä. Kan han ha liksom landat med sitt knä? Hursomhelst så var det inte någon fara på taket, pjuh!

Vi badar och klär oss och när jag ska ta på mig min sandal så hugger det till i vänstra lilltån, den är helt svullen! Jag minns att jag drämde foten i väggen när jag sprang mellan toa och sovrum, men minns ingen direkt smärta. Lustigt det där med mammaskapet, barnet först liksom, tom gällande äkta fysiska känslor.

Maxen är helt ok, men jag har svårt att gå och lilltån är både blå och svullen, men verkar inte bruten.

Kollade sängen sen och voila! Jag hade visst glömt att bulla upp med kuddar. Smart.

Frosseri frossera, I love it!

Kör lite ”inför beach 2011-diet” här hemma i några veckor. Inget extremt, bara lite allmän återhållsamhet sådär. Ikväll var det dock frosserikväll efter 1,5 vecka av hyfsad renlevnad (och goda resultat!) – cheeseburgare till middag och en hel chokladkaka (Ritter SPORT Praline) till efterrätt. Känner mig obehagligt fullproppad faktiskt, kan knappt sitta ner utan att det känns som att det som finns i magsäcken ska börja vandra uppåt igen… Men det är det värt för gott var det! Mycket bättre såhär än att utesluta en hel matkategori (som man gör med LCHF), det blir så begränsande, för mig i all fall.

Jag kommer garanterat att vara smalare denna sommar än förra, diet or no diet ;).

Makaronipudding!

När jag var liten spenderade jag väldigt mycket tid ihop med min farmor. Hon hade mig som favorit och vi hittade på mycket skoj tillsammans. Hon lagade ofta makaronipudding till mig, det var väl så avancerat som det blev i farmors värld. Andra gånger blev det fiskpinnar och pulvermos, pannkoakor (oftast brända), eller köpeköttbullar och snabbmakaroner. Jag klagade inte, det var precis sån mat som jag älskade. På söndagarna bjöd farmor och farfar ofta hem alla sina barn och barnbarn på söndagmiddag, då var det finare kan jag meddela och finrummet dukades med tjusigt porslin och två-tre gafflar i rad, farfar kom från en fin familj och det var viktigt att man satt ordentligt och betedde sig som en civilicerad människa vid matbordet. Att ”dra snopp” var t ex inte alls ok. Farmor och farfar var väldigt olika där.

MIn farmor var en väldigt speciell kvinna, osympatisk i mångas ögon, men mest av allt kanske kvinna långt före sin tid. Hon fick sitt första barn som nittonåring (då hade hon ”förfört” min ”stackars” farfar som bara var sjutton), men gjorde ändå karriär. När jag var liten arbetade hon som rektor på Linnéskolan i Malmö. Hon städade aldrig, det var det farfar som skötte, och när hennes barn var små – hon fick fyra! – så hade de barnflicka för att farmor skulle få utrymme att göra det som hon hade lust med. Kanske var hon inte väldigt empatisk och hon var en sann egoist, men hon var samtidigt smart, rolig och väldigt konstnärlig. Hon sydde, målade och knypplade – och var en jäkel på att spela kort!

Farmor var som sagt festlig att ha nära under uppväxten, men många gånger också väldigt påfrestande. Allt var underbart så länge man var på det vis hon ville. Det blev tufft när jag närmade mig och gled in i tonåren och ville skapa en egen identitet. Där någonstans skar det sig och det var ofta mer en plåga än kul att hälsa på hos farmor.

Men, men. Hon dog alldeles för ung – hon led av diabetes som hon inte tog hand om så väl. Hon blev strax över 70 år och gick bort år 2002. Idag gör jag en makaronipudding och tänker på henne, jag känner att jag har ärvt ganska många av hennes drag och min förståelse för henne ökar med åldern.

Farmors makaronipudding hade mjölk, ägg, skinka och makaroner, till det fick man ketchup.

Min ser ut såhär (fyra personer):

4 dl mjölk
3 ägg
100 gram soltorkadetomaterochfeta-pasta
1 klyfta vitlök
235 gram tärnad skinka
250 gram fullkornsskruvar
salt, örtsalt

Det blev mumsigt!

Ingen sol ute idag, men jag har ju en som alltid lyser här inne :).

God sömn!

Två nätter i rad har Maximos sovit natten igenom utan att äta. Vid 1-2-tiden vaknar han till och vill ha sin napp, men annars är det tio timmars sömn utan mat. Det bara hände, helt plötsligt, och det känns fantastiskt! Elli sov ju natten igenom vid två månaders ålder, men som bekant så har ju Max varit lite mer… eeehrrm… strulig. Om han sover hela natten från nu så måste jag säga att han förvånar sin mamma, jag hade inte räknat med helnattssömn förrän efter året.

I övrigt är han alldeles underbar just nu, bara ler och skrattar hela tiden, sover duktigt och gillar att åka vagn. Han äter till och med sin mat med god aptit! En riktig lite dröm är han…

 

Kärlek vid första ögonkastet

Vi hade finbesök från Österrike häromveckan. Aris kusin, Teri och hans fru, Birgit var nere en vecka med sin dotter Phoibe som är jämngammal med Max så när som på tolv dagar. Birgit kom hit på morgnarna och höll mig sällskap en stund och Max visste inte till sig av lycka över att få vara nära denna söta lilla nästkusin. Han satt mittemot henne och asgarvade, utan att hon behövde göra något alls mer än att bara existera där framför honom.

Phoibe och Maximos första möte.

Mammaliv är inte bara mammaliv längre

Den här mamman börjar så smått återuppliva undanstoppade bitar av sig själv. Max har blivit en glad och stabil liten påg vilket ger mig större frihet. Det har jag firat!

I torsdags nattade jag Maximos vid 20.30 och vid 21 satt jag på myspysig restaurang med Kylie. Vi snackade och skrattade bort 2 timmar som ingenting och gick sedan ut för att ta en drink på Agios (poppis pub). Hon skulle upp tidigt på fredagen så vid 00.30 så gick vi hemåt. Det var en alldeles lagom kväll, hur trevlig som helst på alla sätt och jag kände mig lycklig när jag la mig för att sova bredvid min store nallebjörn.

Kylie och jag i torsdags.

På fredagen gick Aris i vanlig ordning ut med grabbarna, det gör de varje fredag och han brukar vara hemma igen vid 1-tiden efter lite biljard och någon öl på en av barerna. Så hade det inte riktigt blivit den här kvällen utan fest och dans och massor av sprit till klockan 04.30! Någonting väcktes inom mig när jag hörde honom prata om kvällen och ett enormt festsug infann sig. Jag bestämde mig för att göra lördagesnatten till min.

Det var KOstas och Elenis namnsdag så kvällen bröjade vid 19 hos Eleni där jag och barnen åt tårta. Vi gick vidare till Aris farbror Kostas där det bjöds på massa god mat och mer tårta, och jättegott vin! Jag blev lite rund under fötterna lagom till det var dags att gå hem och natta barnen som hade klarat sig uppe beundransvärt länge. Vi gick hem hela familjen och Aris nattade Elli medan jag nattade Max (som bara lades ner i sängen och somnade på stört). Sen satte Aris på en film och jag vandrade ut i natten med lyckobubbel i magen.

Jag var ute med Kylie och Stelios, men hängde också mycket med Giorgos – Ellis gudfar och Aris bäste vän. Vi dansade, skrattade, skojade och hade alldeles fantastiskt roligt! Jag höll ingen koll på tiden men hade mobilen i bakfickan på jeansen. Plötsligt ringde den, det var Aris som sa att jag fick komma hem nu – Max hade vaknat. Jag suckade och tänkte ”Redan?”, men såg sen tiden – 03.50! Jag vinglade hemåt och möttes av en liten gosbebis som var hungrig (Aris hade inte ens försökt mata honom, vilket jag blev lite sur över först). Men det var verkligen tur att jag kom i säng strax efter fyra.

Klockan sju fick jag gå upp för ett nappinstopp men sedan fick jag sova till nio, vilket är något av ett rekord för Maxen. Då mådde jag inte helt bra kan jag erkänna, men efter en timmes kelande i sängen med en glad Max, en huvudvärkstablett och massor av vatten så var jag rätt okej igen.

Efter timmen i sängen så kissade Max ner mina lakan, sedan lade han av en liten stinkspya så då gick vi upp och tog ett bad.

Det är verkligen en skön kontrast, det där med nattliv och barn. Man är ute och svirar och känner sig helt bekymmersfri på natten och sunkigheten man ofta känner dagen efter trycks bort av de oskuldsfulla små änglarnas leenden.Man tar sig i kragen och går tillbaka till sitt vanliga liv direkt och vid lunchtid känner man sig lika pigg som vilken annan dag som helst.