Konspirationsteorier

I ett land där politiker har ljugit, lurats och satt hela sitt folk i djup ekonomisk och social kris är det inte så konstigt att tilliten för makthavare eliminerats. Många av de greker jag känner sväljer domedagsprofetior och konspirationsteorier med hull och hår och tycker att man är naiv när man pekar på positiva krafter, ”Det finns INGEN som någonsin gör något för något annat än personliga vinning.”.

Givetvis diskuterades flyktingsituationen mycket i byn i går och jag upplevde att man slog sig lite för bröstet över hur väl man hanterat mottagandet av flyktingarna. Med all rätt – uppslutningen var snabb, effektiv och stor, och alla som hjälpte till var volontärer. Supermarkets donerade snacks och dryck och mängder av bybor var på plats tidigt på morgonen för att hjälpa till med organisation etc. Hatten av, greker är, generellt, humana människor – oavsett politisk ställning.

Men längre fram på dagen jämförde man sin egen insats med hur Italien hanterar dylika situationer och en röst sa att var femte båt utanför Italiens kust sänks av myndigheterna innan den registreras ”För att begränsa massinvandringen.” I Italien sänker man alltså båtar med ankommande flyktingar – båtar fulla med kvinnor och barn som i panik flyr krig och död på andra sidan vattnet. Jag tittade skeptiskt på personen som sa det och hävdade att om det vore sant hade man ju hört om det, FN hade höjt en röst, stora insatser hade gjorts. Nej, då var jag naiv ”FN? Pfff!”. Det är också hårddragningen som stör mig, VI är bra, Italien är dåligt. Jag känner mig ganska säker på att det finns goda och onda krafter överallt och det finns säkert kustbyar i Italien som hade agerat lika fint som Paleochora gjorde igår i samma situation.

Vidare upplever många att media ägs av staten som därmed bestämmer vilka bilder som ska visas upp för allmänheten, och det finns globala politiska överenskommelser som ”vanligt folk” aldrig får reda på. Och ja! Ett nytt världskrig är i startgroparna just nu i Krim. Garanterat. Och gifter pumpas ut i haven och att chemtrails är sant är ju fastställt. Det finns ingen ände.

Jag kan inte klandra folk för att hysa sådan misstro för överheten och jag som svensk är väl, ur ett internationellt perspektiv, väldigt bortskämd med tryggheten i att makthavarna faktiskt arbetar något så när ärligt och FÖR folket.

Uppfattning och fakta

Jag och A diskuterar pedagogik och barns behov rätt mycket just nu.

A har alltid varit ganska mycket emot TV-tittande, medan jag tycker att TV:n både är en stor avlastning för mig som förälder och dessutom en god hjälp för barnens språkutveckling (mycket med tanke på deras tvåspråkighet). Han menar att den fördummar barnen och gör dem apatiska. Jag såg själv mycket TV när jag växte upp och tycker inte att det på något vis har skadat mig (men sådär brukar man ju resonera). Jag brukar dock vara noggrann med vad barnen tittar på, det ska helst vara gulliga barnprogram och filmer som stimulerar deras empatiförmåga, eller spännande och fantasifulla äventyr. Jag gillar inte för mycket perfekta prinsessvärldar (särskilt Barbiefimer) och absolut inte våldsprogram, men Elli har älskat prinsessfilmerna så de har ju fått slinka igenom ibland. Jag älskade också Barbie och prinsessor som liten men blev ändå en rättså samhällskritisk feminist tidigt.

I morse när jag klädde Elli så säger hon plötsligt med en djup suck ”Mina ben är tjocka”, och jag ryggar fem mil bakåt. Hon fortsätter sin iakttagelse med att Tingeling i Peter Panfilmen hade suckat över sin tjocka rumpa och förmodligen kände hon att det var ett typiskt kvinnoattribut att inte vara nöjd med en viss kroppsdel – något hon ville anamma. Jag äcklas av tanken på att min oerhört vackra, helt perfekta lilla sexåring ens har fått in en sådan ohygglig tanke i sitt medvetande och reagerar starkt. Jag upplyser henne om att både hennes ben och Tingelings rumpa är alldeles perfekta, vi har alla olika kroppsformer och det ena är inte vackrare än det andra. Hon ler och håller med, så hennes utstötta reflektion var nog mer ett sätt att kolla min ståndpunkt än att hon faktiskt tycker att hon har tjocka ben. Jag blir ändå ledsen. Det finns faror överallt – till och med i Peter Pan – och de är omöjliga att undvika.

Här i Grekland får jag hela tiden höra vilken oerhört vacker son jag har, man nästanpå viskar det till mig eftersom man inte vill råka kasta ”det onda ögat” på honom. Hans blonda kalufs, honungslena blick och busiga uppsyn får uppmärksamhet var vi än går medan Elli mer smälter in bland alla andra. Det intressanta är att Max går relativt obemärkt förbi i Sverige där alla istället reagerar tydligt på vilken skönhet Elli är med sina mörka ögon, sitt gyllene hår och sitt breda, klara leende. De är ju otroligt söta båda två och det är svårt att låta bli att uppmärksamma detta, men risken är att utvecklingen av deras inre hamnar i skuggan av vikten av att vara vacker. Jättesvår balans.

Att man för en diskussion med sina barn, om värderingar och olika uppfattningar tror jag är extremt viktigt, för som jag sa innan så går det inte att skydda dem från samhällets många gånger konstiga ideal och signaler. De litar ju trots allt fortfarande allra mest på vad jag, Aris och fröken säger till dem.

I vår familj finns dock problemet med en mamma och en pappa som har väldigt olika uppfattning om det mesta. Ett exempel hände så sent som i morse när A och barnen satt och åt frukost. Jag hör Elli förklara för sin pappa att marmelad inte är nyttigt (något som jag har förklarat för henne) varpå han tydligt reagerar och säger att det visst är hur bra som helst till frukost – man behöver socker på morgonen, det är bra energi – Vem har sagt till dig att marmelad inte är nyttigt? Här i Grekland äter alla sött till frukost, man har alltid gjort det och aldrig ifrågasatt det. Man äter också mycket flingor och inte hälsomusli direkt utan Frosties och andra ultrasöta alternativ. Det är vad en frukost ska bestå av och när tyskarna och skandinaverna laddar med skinksmörgåsar och oliver på sina frukostbrickor på hotellet om somrarna så står grekerna vid sidan av och virrar på sina huvuden, Hur får de i sig allt det där salta på morgonen?.

Såna där situationer uppstår hela tiden och efter nära åtta år här har jag lärt mig att man får välja sina strider. Jag fortsätter att hävda att marmelad är onyttigt utan att bråka med A, och jag förbjuder ingen att äta sina marmeladmackor – värre saker finns ju. När Elli och Max blir stora kan de undersöka saken själva och då se vilket päron som faktiskt hade rätt. Jag tror eventuellt att detta på sikt bidrar till ett lite mer kritiskt öga, vilket ju är bra.

Utseendefixering, våldsfixering och sexfixering är saker jag å det bestämdaste vill slippa här hemma. Empati och acceptans av olikheter är saker jag vill lyfta medan A:s fokus ligger på utbildning och viss disciplin. Att barnen ska få vara just barn så länge som möjligt är vi rörande överens om, men vår uppfattning om vad detta innebär skiljer sig åt.

Vi fortsätter vår resa… uppåt, framåt.

Hormoner

Jag vill börja med att säga att jag är medveten om att det är blandad målgrupp på den här bloggen, men ämnet jag vill beröra idag är faktiskt något som jag tycker att alla behöver känna till.

Jag började med p-piller när jag blev startade mitt första seriösa förhållande, då var jag 18 år gammal. Snabbt fick jag byta till minipiller eftersom jag har fall av blodproppar och annat i min närfamilj och dessa knaprade jag genom hela det förhållandet och vidare in i nästa. Sen klantade sig en apotekare här i Grekland och gav mig fel piller, men det är en annan historia.

På grund av fel piller blev jag i januari 2007 gravid. Jag borde ju själv ha räknat ut att något inte var som det skulle med de konstiga piller jag fick från det lokala apoteket, men jag var ung och bekymmersfri och i retrospekt var graviditeten en av mitt livs största gåvor.

När Elli var runt ett år slutade jag amma och började med det p-piller med minst hormoner som finns att tillgå, för minipiller finns inte här. Dessa tog jag fram till december 2009 för att vi då bestämde oss för att börja försöka skaffa ett syskon till Elli, och i januari 2010 blev jag gravid med Max. Max ammade jag bara i tre månader ungefär, så jag fick börja med p-piller igen ett år senare. Ni som undrar över det här med amning och preventivmedel så brukar man så länge man ammar inte få tillbaka ägglossning och mens och kan alltså inte bli gravid. Det är ingen stensäker metod eftersom en ägglossning ju sker innan mensen och det är vid ägglossningen man blir gravid, men jag höll hyfsad koll på kroppen så jag kände mig inte så orolig. Jag vill också inflika att vissa kvinnor får tillbaka mensen även om de ammar, men jag fick inte det.

Så, de senaste 12 åren har jag antingen ätit p-piller eller varit gravid/ammat – ständigt påverkad av hormoner av olika slag –  och trott att så som jag har varit har varit mitt normala tillstånd.

Nu har jag bytt, efter en lång period av hattande fram och tillbaka på grund av en (ofarlig) cysta som skulle väck och jag känner mig lite som en ny människa. En förbättrad version av mig själv – Johanna 2.0.

Vad är det då för skillnader jag känner?

Framför allt handlar det om en balans inombords som är oerhört befriande, jag retar inte upp mig lika lätt, blir inte irriterad heller på samma sätt och inte lika ledsen över småsaker. Jag har större tålamod, mer energi och närmre till leenden och skratt, jag har blivit en lite härligare människa. Jag blev inte deprimerad av hormonerna men tycker inte heller att det ska behöva gå så långt för att man ska ogilla dem. Livet har liksom fått lite intensivare färger nu och det är underbart.

Jag hade aldrig kopplat sambandet mellan p-pillerna och mitt allmäntillstånd, jag visste faktiskt inte ens att jag inte var mig själv fullt ut. Det är först nu när jag är helt fri från hormonpreparat som jag inser hur de har påverkat mig. Jag tycker att det är rent ut sagt vårdslöst att skriva ut p-piller till kvinnor utan att tydligt informera om denna grej, för de flesta jag har pratat med känner igen sig i min upplevelse, det är inte så att jag är något undantagsfall, snarare tvärtom! Man ska inte behöva gå genom livet lite dystrare bara för att man vill kunna ha sex utan att bli gravid. Inte år 2014 i alla fall.

Idag finns en del alternativ som kan vara värda att testa sig fram emellan, dels den hypade p-datorn och dels femcap som många gillar. Jag testar kopparspiral och än så länge har jag inga som helst klagomål, det är verkligen befriande att inte behöva komma ihåg någonting – på FEM år (för sen måste man byta)! Jo förresten, en gång om året ska man kolla så att den sitter som den ska, men det kan man ju göra i samband med cellprovet (Paptestet) som man ändå ska göra en gång om året.

P-piller kanske funkar för vissa och då är det fine, men jag tror att långt fler kvinnor än vi anar lider helt i onödan (och utan att veta om det!) och det tycker jag är väldigt synd. Större respekt för kvinnans (ja, det gäller ju bara kvinnor, för än finns det väl inga p-piller för män – och om de finns, så finns det inga män som skulle ta dem) välbefinnande än så borde vi ha.

Trots och konsekvens

När ett barn närmar sig tvåårsåldern så vill de lära sig en massa saker, de vill utforska och uppleva så mycket som möjligt och det är inte alltid så lätt att förmedla detta till mamma och pappa, särskilt om man inte pratar än. Max blir två i oktober och har ett ordförråd på kanske fem halvtydliga ord (bappe (napp), kaka (bajs), ott (gott), Lille (Elli) och säkert några fler grejer som jag inte kommer på). Han är mycket sparsam med sitt vokabulär och använder orden bara i nödfall. Mamma, pappa, yaya och nej är ord jag hört honom använda ett par gånger, men inte mer.

Att med ord inte kunna förklara vad det är man är ute efter gör att frustrationen ofta bli stor och det resulterar i gråt, skrik och att man kastar sig ner som en fullfjädrad dramaqueen på marken. Man går till exempel förbi en leksaksafär och ser en bil man vill ha i skyltfönstret och tydligen förstås inte mamma att man vill ha den där bilen. Kanske fattar hon om man skriker och gråter och kastar sig med full kraft i riktining mot leksaksaffären. När man är nästan två har man inte så ofta någon uppfattning om pengakonceptet, eller om mitt-och-ditt-konceptet, så att inte kunna få allt man vill ha ter sig som en grymhet. För en mamma är det tröttsamt ibland att vara grym och lyssna på sin lille sons hjärtskärande skrik över världens orättvisor, men det är en övergående fas som ska gås igenom med tålamod, konsekvens och kärlek. Det är helt normaaaalt. Det är väldigt viktigt att man är just konsekvent, annars har de där trotsiga tvååringarna en tendens att bli trotsiga tre- och fyra- och femåringar (och i förlängningen vuxna) som tror att om de bara skriker högt nog så får de till slut vad de vill. Det är smärtsamt att se.

Jag är ingen perfekt mamma och det händer att jag ger efter för skrik, men jag försöker undvika det och kan istället kanske plötsligt gå hem med Max om han är för besvärlig, vilket inte är så vanligt bland grekerna. Jag vet ju att det väldigt snabbt blir värre om man lättar på sina principer för mycket. Man kan inte köpa en ny leksaksbil varje dag, eller var 20:e minut. En tvååring är en slav under nyhetens behag, något som givetvis inte är deras fel, utan ett viktigt steg i deras utveckling som hjälper dem att lära sig hur världens känns, ser ut och fungerar. Som förälder har man det tveksamma nöjet att staka ut var gränserna går.

"Mens" på utrikiska

En grej som jag har stört mig på här i Grekland är att grekerna kallar mens för ”dagar” i vardagligt tal, när de pratar engelska. De säger inte ”period” som ju är mer idiomatiskt. Irriterande har jag tyckt, kalla det för vad det är liksom! Dagar…bah!

”I’ve got my days.” låter det ofta. Vadå dagar, liksom? ”Jag har mina dagar”? Fjantigt. Det måste ju vara en direktöversättning, jag har aldrig hört någon säga att de har mens på grekiska så jag kan inte vara säker, men jag känner mig ändå ganska övertygad.

Idag funderade jag på detta en stund och kom ganska snart fram till att ”period” ju egentligen betyder samma sak, det är i alla fall inte ett ord som är förknippat med menstruation, det är helt enkelt ett tidsreferat, lika fjantigt som ”days”.

I Sverige kallar vi det i alla fall för vad det är.

Ville bara dela med mig av denna insikt.

 

Kärlek som kärlek

Homosexualitet är ett väldigt känsligt ämne här nere. Grekland har inte nått så långt som Sverige när det gäller allmän acceptans även om man ibland kan acceptera homosexuella som ”festliga inslag” i media och nattliv. När det gäller ens egna barn är det dock den allra största skräcken att ens barn skulle bli gay. Jag har haft många vilda diskussioner med greker i om detta ämne, men det är ofta som att slå huvudet i väggen. Och då är ändå Grekland homosexualitetens ”hemland” eftersom det är härifrån det för första gången blev dokumenterat i form av konst och i skrift.

Jag minns när vi blev gravida med Elli, Aris ville helst ha en son. Det hymlade han inte med. Vi fick veta tidigt att det var en flicka som skulle komma och det accepterade han såklart fort och idag är Elli hans största kärlek, utan konkurrens. Men jag minns en kommentar han fyrade av i bilen på väg hem efter läkarbesöket då vi fick beskedet att bebisen i magen var en flicka ”Well, at least she cannot be a gay (man).”. Jag fick ilningar längs ryggraden och sa att hon visst kan bli gay – lesbisk. Jo, det var förstår inte heller något han önskade, men det var inte lika illa.

Vi har haft många diskussioner i ämnet efter det, särskilt sedan sonen föddes. Dumma kommentarer som får igång mig. Jag säger ibland att det enda jag önskar för mina barn är deras lycka och hälsa, inget annat. Hur de finner lycka spelar mig ingen roll. Aris fäller då ofta in att det ju är lätt att säga, men om Max kommer hem och deklarerar att han är gay så kommer det att bli en chock även för mig. Jag insisterar på att det inte spelar mig någon roll och det gör Aris otroligt provocerad.

Samtidigt ska ni veta att Aris i allmänhet är öppensinnad mot de allra flesta som ”avviker” från normen – gays, färgade osv, det är bara när det kommer till hans egen son som det är så vansinnigt hemskt. Jag fick en glimt en gång om varför det är så känsligt ”Man undrar ju i så fall kanske vad föräldrarna egentligen är… var det kommer ifrån”. Det är alltså hans egen rädsla för homosexuella känslor och andras eventuella avsky som skrämmer honom, inte att han egentligen själv tycker att homosexualitet är fel, för det tror jag inte att han i grunden tycker.

För mig är det så enkelt, allt som handlar om kärlek är fint, hur kärlek väcka så mycket avsky? Jag har aldrig förstått det. Och så länge man accepterar denna avsky som befogad så kommer ju inte acceptansen att infinna sig.Därför är det viktigt att fortsätta banka sitt huvud i väggen, en vacker dag kanske man lyckas åstadkomma ett litet hål.

Mina barn får älska vem de vill. Jag hoppas bara att de får älska intensivt i sina liv.

Mys.