På flykt

På väg till skolorna med barnen i morse ringde min söta svägerska Emmanouela och frågade om jag kunde ta matlagningen idag istället för henne. Klart jag kunde. Anledningen är att hon anmält sig som frivillig hjälpare nere vid hamnen där en båt lastad med 350 flyktingar från Syrien lagt till. En stor, hård klump satte sig i magen. Nu är de här. På nyheterna har vi länge hört om panikslagna syrier som anländer i stora och små grupper under mer eller mindre vidriga omständigheter. Många har drunknat efter att ha kastat sig i vågorna i panik.Jag har ju känt sorgsenheten även då, men som de flesta människor påverkas även jag mer ju närmre jag kommer den verkliga situationen.

Jag såg fartyget när jag nått upp till höjden på vilken Maximos förskola ligger – det är ett väldigt stort fartyg och uppifrån såg hamnen helt lugn och still ut. Jag vet inte hur atmosfären är på plats men jag vet att det är stort byråkratiskt pådrag. Mitt i detta sitter dessa stackars människor som slitits upp med rötterna och kastat sig för vinden i hopp om att överleva och kanske, kanske lyckas få ett lite bättre liv någon annanstans. Säkert finns där kvinnor med små bebisar i famnen, och småbarn som storögt tittar sig omkring i detta för dem helt nya land. De vet inte var de ska, bara att det ska vidare. Jag kan inte föreställa mig den ångest de måste bära på.

Grekland är det land i Europa som tar emot flest flyktingar – av förklarliga skäl – det är också ett land i djup kris och utan ekonomiska medel att ta hand om dem. Det är ett stort problem och det är de stackars utsatta människorna på flykt som får betala det högsta priset av detta.

Solen skiner och luften är stilla i Paleochora – det är en vacker vårdag. Hoppet och hopplösheten är sammanflätade.

Annonser

Lillebror i Gibraltar!

Lillebror Måns börjar sitt nya jobb i Gibraltar imorgon och idag åkte mamma, som följt med och installerat honom, tillbaka hem till Sverige. Måns har alltså bott hemma hos mamma tills nu och om en månad fyller han 24 år, så detta är ett enormt steg för honom. Inte bara flytta hemifrån, utan flytta till ett nytt land på andra sidan kontinenten! Helt ensam!

Jag minns när jag hade landat i min lägenhet i Melbourne, Australien, just 22 år fyllda, för en utbytestermin i Malmö Högskolas regi. Jag hade kickstartat min utbytestermin med en dykresa i norra Australien var jag hade störtförälskat mig i en engelsman som efter vår intensiva kärleksvecka på korallrevet hade åkt vidare till Sydafrika (där han också var uppvuxen). Jag hade inget telefonnummer till honom och han kollade inte sin mail särskilt ofta och jag var sjuk, riktigt sjuk av saknad. Samtidigt tvingades jag bryta upp mitt 3,5 år långa förhållande med killen jag hade haft i SVerige, som i sin tur var i Nya Zeeland på backpackerresa för att så småningom komma och hälsa på mig. Ojojojoj… Min kille och jag var otroligt nära, han var min bäste vän och innan jag mött den där engelsmannen trodde jag att Håkan var mitt livs kärlek. Mitt hjärta kändes massakrerat och jag var helt ensam i en helt ny värld, väldigt långt från varneda livboj. Jag åt inget och längtade så mycket efter min engelsman att jag trodde jag skulle gå itu. Jag blir så intensiv när jag verkligen fastnar för någon eller något, kan knappt andas utanför hans närvaro. Jag skulle spendera en hel termin i Australien. Utan honom.

Ja, det var verkligen en omtumlande tid. Känslan av ensamhet var oerhört tärande. Jag bodde ihop med en klasskompis från MU men hon och jag var väldigt olika och hennes kille bodde också med oss. Efter bara ett par veckor bokade jag om mina biljetter, sade upp mina studier och åkte tillbaka till Sverige för att packa om mina väskor och kasta mig över till London för att vara med min engelsman. Det hela var såklart en katastrof, det ser man ganska tydligt såhär i retrospekt och ytterligare en månad senare var jag tillbaka hemma hos mamma i Malmö, med söndertrasat hjärta och absolut ingen energi kvar. Det kändes overkligt att jag bara två månader tidigare hade levt ett tryggt samboliv med katt och seriösa lärarstudier och nu plötsligt inte hade något av det där kvar. Jag saknade min engelsman något fruktansvärt, men med honom kunde jag inte vara och jag saknade Håkans vänskap, men den kunde jag givetvis inte räkna med. I en hel månad satt jag hemma hos mamma och grät utan att kunna ta mig för någonting. Någon gång tvingade jag mig ut i nattlivet men såg inte en enda kille som kunde jämföras med min engelsman. Jag var så kär och så otroligt olycklig. Så orkar man inte må särskilt länge så jag bestämde mig för att kasta vidare i livet, jag hade ju ändå inga rötter kvar – kändes det som. Jag kunde inte spendera mer tid med att deppa hemma hos mamma, det hjälpte ju sannerligen inte.

Den 6 maj 2006, tre månader efter att jag hade landat i Melbourne, satte jag för första gången min fot i Paleohora, med en resväska och högst ett par tusenlappar i fickan. Jag tog ett djupt andetag och slöt mina ögon mot den skarpa solen. För första gången på länge kände jag mig stark igen. Fri, stark och hemma. Framför mig hade jag vad som skulle bli den bästa sommaren i mitt liv och det var på något sätt som att jag kände det på mig.

Så Måns. Det kan bli riktigt omtumlande och du kan hamna på helt andra ställen än du hade tänkt dig från början och vägen kan vara väldigt snårig, men ju mer du känner, upplever och ser, desto rikare blir sin historia. Och när du sitter där med fru och barn och en trygg tillvaro någon dag så kommer dessa omtumlande upplevelser att kännas som en ovärderlig rikedom. Du lever och satsar och gör saker som många andra är för fega för att göra. Det belönar sig, jag lovar!

Vill ha mer tiiid!

jag har drabbats av ett massivt behov att organisera och göra fint här hemma. Kanske har det med våren att göra, i dagarna har vi haft runt 20 grader och sol, helt fantastiskt!

Jag har gjort listor på vad jag vill handla och fixa till vart och ett av husets alla rum (fyra sovrum, två vardagsrum, två toaletter, en trapphall, ett kök och sju balkonger). Sen gjorde jag en krass budget på hur mycket pengar det skulle kosta att fixa allt. Budgeten gömde jag sedan långt bakom de övriga listorna och fortsatte i min lilla bubbla.

Det är så vansinnigt mycket att göra bara och jag hinner inte med! Idag och igårkväll går jag igenom barnens alla kläder, sorterar ut vilka som ska tillbaka till vem (lånade kläder) och vilka som ska upp på våra små förvaringsutrymmen. Allt är ordnat efter ålder och i stora dgar flick/pojk eftersom det blev tydligt för mig hur mycket rosa vs. blått/grönt mina stackars barn har. Det är mest för mina vänners skull faktiskt, det är ju åt dem jag sparar alla kläder, själv har jag inga tankar på fler busungar.

Nästa steg är att fålla Ellis gardin som i övrigt är färdig för upphängning, det skulle jag göra nu men kände mig manad att uppdatera den här lilla bloggen först. Hoppas att jag hinner ändå innan Maximos vaknar.

Den 30e april döper vi Max och jag har så himla många finatyger, så nyköp av festklänningar till mig och Elli känns inte så befogat. Hoppas jag finner tid att sy. Max själv får sina dopkläder av sin gudmor, enligt grekisk tradition.

Vad mer..? Jo, putsa fönster – högt på priolistan, men jag tänker vänta lite till och tajma det med påsk och dop så att huset är fräscht när det kommer gäster. Man får inte vara dum. Jag tog köksfönstret idag, för det har stört mig länge, men resten kan vänta lite till.

En dammsugning blir det också, när barnen har vaknat, men det gör jag ju nästan varje dag (här går vi nämligen med skor på både inne och ute vilket gör att det dras in en massa lera och sand, annars är jag inte så särskilt pedant)…

Också vill jag lägga slingor, blond på sommaren, mörk på vintern. Så har det varit de senaste åren och det känns fint och balanserat.

Baka bullar behöver jag också göra! De fantastiska linförbullarna är nästan slut och jag har blivit beroende! Visst slinker det fortfarande ner lite sött om dagen, men i huvudsak äter jag nyttigt. Och det, mina vänner, känns väldigt bra. Kanske är det också därför jag har all denna överskottsenergi? Ni ser ju själva, duracellvarning här. Till och med bloggandet bara fortsätter och fortsätter, ska detta meningslösa inlägg aldrig ta slut?

Jo, nu räcker det. Dags att fålla gardin.

Åh, just det! Maxen är mycket bättre, fortfarande rinnig näsa och lite hosta, men piggs om en lärka. Så ingen fara på taket.

Elli i en bar (Agios). Med klubba och apelsinjuce.

Kriget på andra sidan Medelhavet

Alltså, jag vet inte.

Jag är pacifist. Jag tycker inte att det i en värld av intelligenta människor bör förekomma våld av något slag. Vi har medel och kunskap inom oss, men också i form av lärdomar från historien, att hitta lösningar och kompromisser när vi är oense om något. Man ska inte behöva ”slåss om saken” eller döda för att hävda sin rätt. Det känns så djuriskt, så förlegat. Personligen blir jag illa till mods bara folk höjer sina röster.

Det finns tyvärr människor i befolkningen som helt fallit efter i utvecklingen, och några av dem har dessvärre hamnat i positioner med massor av makt och pengar. Hur de tänker är svårt att föreställa sig. En sådan typ var Hitler, en annan Saddam, en tredje Mugabe och en fjärde är Gaddafi. Det finns tyvärr många fler. De har ingen empati för sina medmänniskor och skrattar åt de mänskliga rättigheterna. För denna typ av människor så har ingen några rättigheter, världen finns till för deras höga nöjes skull. Allt är en lek.

Vad gör man då när man tvingas bevittna ett sådant monster (Gaddafi). Hur han terroriserar sin befolkning och leker med deras liv? Låter man honom leka för att man ”inte har med det att göra” (som många greker resonerar), eller ingriper man med muskelkraft eftersom inget annat hjälper, med den officiella anledningen att hjälpa landet?

Efter nattens bombningar i Libyen har över 60 civila strukit med. Gaddafi måste såklart stoppas och rebellerna i Libyen klarar sig inte själva. Men hur berättigar ”västvärlden” ett krig där civila får dö? Och varför får andra länder klara sig utan västvärldens hjälp trots att deras regeringar sviker invånarnas mänskliga rättigheterna varje dag? Är det för att Libyen har olja, kanske?

Alltså, jag vet inte…

”Åååhr, vad de klaaaagar på mig!”