Jogga!

Jag har ju varit ganska livrädd för det här med att jogga, springa, löpa, kuta eller vad ni nu föredrar att kalla det. I mitt liv har jag typ aldrig lyckats jogga eller springa i mer än 2 minuter innan jag fått ont i bröstet, halsen och lungorna och det känts som att mitt ansikte ska brinna upp. Har aldrig varit särskilt god kondition antagligen… Jag var alltid mycket bättre på 60 meter än 100 meter, och riktigt usel på 400 meter. Jag var grym på höjdhopp och längdhopp, men värdelös på att stöta kula och kasta med liten boll. Vad nu det har med saken att göra.

De senaste två veckorna har jag promenerat eller cyklat varje morgon i ca en timme, jag har dessutom deltagit i två aerobicspass. Idag kände jag för att inkludera lite jogging i min morgonpromenad och planerade för en tvåminutersjogg och två enminuterjogg under den timmeslånga promenaden. Jag hoppades att jag inte skulle bli alltför slut.

Så börjar jag att jogga, efter en liten stund kollar jag på mitt stoppur och ser att två minuter har gått, men jag känner mig inte det minsta trött! Så jag fortsätter och förundrar oerhört över mig själv. Efter tio minuters joggning på ojämn grusväg går jag över till gång igen trots att jag säkert hade kunna jogga ett par minuter till.

Tre omgångar körde jag, men den sista blev ”bara” 7 minuter, så av 60 minuter så joggade jag alltså 27. Det är helt ofattbart, för det var så lätt! Jag var inte särskilt slut efteråt och hade säkert kunnat pressa mig till en 15- och två 12-minutare. Vad har hänt? Ärligt? Kan kondisen ha förbättrats så mycket bara genom promenader och motionscykling med väldigt lätt motstånd? Snacka om att jag känner mig peppad!

Tilläggas bör såklart att det inte är någon särskilt snabb jogg vi talar om, men ändå – jogg!

Nu är frågan, kan man jogga varje dag, eller bör man ha vilodagar?

Karneval!

Stormvindar, regn och temperaturer under 5 grader. Var i hela helvetet är våren någonstans? Man flyttar väl inte till Kreta för att ha vinter ända in i mars månad?

Helgen som gick kantades av festligheter, det var karneval i byn och jag gick med Ellis klass i paraden – utklädd till clown. Precis så som jag vill visa upp mig för hela byn… eller inte. Hade Elli uppskattat att vara med i paraden själv så hade det varit helt ok, men hon hatade sin marionettkostym och tjatade hela paraden igenom om att få gå hem och byta till prinsessklänning. Jag lovade att om hon skötte sig den timme det tog att dansa genom byn så skulle hon både få byta om till prinsessa och köpa en heliumballong efteråt. Man ska inte underskatta mutornas kraft när det gäller barn… Jag bytte själv om genast kan jag säga. Det var en torr och solig dag som blev till en mycket kall och blåsig natt, men det regnade i alla fall inte.

Elli och Max fick sedan sova hos sin yaya och jag och Aris klädde ut oss (jag blev svart katt och Aris en galen sjöman med maoriinspirerad målning i ansiktet) och och gav oss ut på festligheterna i natten. Det var trångt och ovant att vistas ute (eller uppe överhuvudtaget) efter midnatt och vid tvåtiden gav jag upp. Så sjukt skönt det var att få krypa ner under täcket…

Elli, Artemis, Lefteris och Panajota. Det är många kostymer som cirkulerar under karnevalsveckorna…

Regn

Onsdag idag och regnet öser ner. I flera dagar har det varit ostadigt väder vilket har gjort att mina morgonpromenader har fått ställas in. Jag saknar dem något oerhört men trampar ihärdigt på svåger Vassilis motionscykel om morgnarna istället. Promenaderna brukar jag ge 60 minuter som passerar så snabbt som de vore 20, men på cykeln är jag uttråkad på gränsen till apati efter 40 minuter, men visst förbränner väl cykeln lite mer än promenaderna? Jag tänker att det bör gå på ett ut i alla fall. Benen är verkligen geleiga efteråt…

Regn innebär lugna hemmadagar, jag och Maximos skrotar runt, kollar på Musse Pigg, lagar mat och äter, leker en hel del, killar varandra och snackar en massa goja. Han är en mycket festlig prick, den där lille killen jag fått.

Nu tänkte jag försöka få lite texter skrivna, har varit alldeles för seg på jobbfronten den senaste tiden.

Bilder från en liten kvällspromenad med barnen från häromdagen.

Det nya livet

Ännu en vecka som lider mot sitt slut, ja, det är bara en dryg timme kvar. Denna vecka har inneburit starten på mitt ”nya liv”, ett liv som kantas av dagliga morgonpromenader, ett begränsat (dock ej nollat) intag av sötsaker, samt en multivitamin tillsammans med frukosten varje morgon. Det har gått över all förväntan. Jag har insett (det tog bara 28 år) att om man fördelar sitt energiintag jämnt över dagen – med frukost, lunch, mellanmål och middag vid hyfsat regelbundna tider så dämpar man det där förbenade sötsuget ganska så rejält. Det är visst lite trist och kanske gör detta mig till en gråare person, men fördelarna verkar väga upp. Jag har inte varit såhär genuin pigg på länge… Dessutom unnar jag mig några mycket välsmakande bitar choklad varje dag. ”Några bitar choklad” har alltid varit likställt med tortyr för mig – har jag inte fått äta tills det känts som att buken skulle sprängas så har jag inte varit tillfredsställd. Nu kan jag gå runt och vara sugen på märkliga saker som äpple, apelsin och morot – och vad jag kan njuta av en tallrik yoghurt med äpple!

Tyvärr har jag gått s mycket att hälarna är fulla med blåsor, det är ju inte så skönt så antagligen tvingas jag vila från promenaderna i några dagar. Men imorgon ska jag testa aerobics och det hoppas jag kunna göra i strumplästen. Jag har ett par sockiplast, det måste ju vara ultimat!

Vad vill jag då uppnå med detta?

Först och främst så vill jag skapa en hållbar livsstil där jag orkar springa och leka med barnen på stranden om somrarna. Där jag lockas att gå utanför huset när solen skiner, istället för att uggla vid datorn som en annan nörd. Där jag inte blir andfådd efter en halv kilometers promenad. Lite bättre kondis alltså – därav promenaderna. Kanske blir allt gående till lite jogging någon gång i framtiden, men en sak i taget. Jogging är jag långt ifrån redo för.

För det andra så vill jag bli av med fult fläbb och apelsinhud. Jag må kanske väga inom normalramarna, men jag behöver verkligen friska till kroppens tillstånd genom att tappa lite av fläsket. Jag har ett par favoritjeans som jag längtar efter att komma i igen. Jag ser mig själv göra tjolahoppsasteg genom hela sommaren i dem (förutom att det är för varmt att bära jeans på sommaren…). Att känna sig bekväm i bikini känns också som en prioritering när man nu har valt att bo i ett strandparadis.

Tredje orsaken är kanske allra viktigast… Om jag nu är så ur form vid 28 års ålder – hur är då formen vid 40, 50 och 60 år? Skrämmande tanke. Det är verkligen på tiden att genomföra denna livsstilsförändring.

Om två månader, dvs mitten på april, så räknar jag med att ha gått ner det jag vill (oh yes, I’m going slow, but steady) och fått upp flåset litegrann. Kanske börjar jag då styrketräna lite. Eller. Kanske. Jogga. (Hajens themesong spelas här).

Vad sommaren är underbar…

Morgonpromenader för hälsan och själen

Nu har det ju bara gått fem dagar av den här veckan, men jag är inne i ett flow. Varje morgon, efter att jag kört Elli upp till förskolan, så ställer jag bilen vid ingången till ett av världens – förmodligen – vackraste promenadstråk. Sedan går jag mellan 40-70 min (oftast kring 60). Jag har lurar i öronen och lyssnar på böcker – perfekt för en som mig som älskar att läsa, men inte tar mig tiden (ni vet, barn och sånt brukar prioriteras). Ibland sliter jag ur lurarna och lyssnar på stenarna som skramlar runt vid strandkanten när vågorna rullar in och ut istället. Det är en underbar stund. Så lugnt och skönt och bara jag och naturen (och iPoden då).

När jag kommer hem sitter oftast Aris och Max och väntar på mig och den senare skiner upp som en sol varje gång jag stiger in genom dörren. Vi leker en stund och intar sedan frukost, Aris brukar bege sig till hotellet för att jobba strax därefter. Och dagen fortsätter som vanligt.

Men den där promenaden på morgonen ändrar ändå känslan inom en under hela resten av dagen. Man är friskare, starkare och mer harmonisk. Detta tänker jag fortsätta med!

Med nya snygga skor och allt!

Sunkmorsan

Sedär, det tog inte många minuter, ”Eye of the Tiger” spelar fortfarande och redan är motivationen tillbaka. Funkar varje gång.

Jag går igenom någon sorts personlig kris tror jag. Jag har tappat intresset för mig själv, eller orken att upprätthålla ett intresse kanske snarare. Blir det så automatiskt när man blir äldre, för jag ser inte att det händer någon av mina vänner, bara mig. Har det med småbarnsåldern att göra? Kommer intresset tillbaka? Eller är jag dömd att vara en halvplufsig, otrendig typ med utväxt och bekväma kläder hellre än snygga för resten av livet?

Emellanåt intalar jag mig själv att det handlar om att jag har nått en punkt i livet där jag är nöjd med mig själv, oavsett om jag har lite extravalkar eller välsittande kläder. Att det handlar om att jag har slappnat av. Men det är inte riktigt sant. Jag är bara för lat. Orkar inte bry mig. Åh fy fan vad hemskt..!

Jag vill så gärna rycka upp mig, gå morgonpromenader för hälsan och formens skull – men jag orkar inte. Jag vill bära tighta jeans för att det är så snyggt – men de är för obekväma. Jag vill färga håret, för att det behöver fräschas upp – men nä, zzzuck. Färga fransar och bryn, plocka brynen, måla naglarna, sminka mig, köpa lite nytt till garderoben? Ingen inspiration. Alls.

Så trött på mig själv…

httpv://www.youtube.com/watch?v=Kf8oZGHDTt4

Önskar att jag hade Apollo att peppa mig…

Just a man and his will to survive

Har inte så mycket blogginspo. Igen. Men jag ska kämpa mig igenom detta den här gången, inte bara ge upp. Så här kommer min favoritpepplåt som kanske ger mig motivationen tillbaka.

httpv://www.youtube.com/watch?v=VgSMxY6asoE

 

Jag Ä L S K A D E Rocky-filmerna som ung tonåring. Ohälsosamt mycket. Vet inte riktigt vad det säger om mig…