Detta inlägg är lucka 13 i min bloggjulkalender.

Nu har ju Lucia varit och vi har väl alla gått vidare egentligen. Det är bara jag som halkat efter ganska rejält. Idag ska jag i alla fall skriva om ett luciaminne. Jag tänker ta ett enkelt.

Jag hade jättelångt hår när jag var liten, ända ner till midjan. Det var dessutom tjockt, med naturligt fall och guldblont i färgen. Ovanpå det var jag huvudet kortare än alla mina jämnåriga, så jag var väl en naturlig kandidat till att väljas till lilla Lucia. Så blev det. Jag var med i Skivarps kyrkokör under många av mina barndomsår och just Lucia var min favorithögtid (som så många andras). Jag kan alla sångerna ännu… Jag var väl 6-7 år då, när jag valdes till lilla Lucia och jag var så lycklig! Jag har alltid gillat att stå i centrum och vem vill inte vara Lucia liksom? Och gå allra först i ledet? Och höra alla vuxnas suckar av beundran när man går förbi? Jag njöt i alla fall! Men så när Lucia väl kom och vi stod där framme i kyrkan och ljusen var släckta så när som på de ljus som vi höll i (stora kören hade levande ljus, vi små hade elektriska) och det spelades luciasång efter luciasång och vi sjöng vårt allra vackraste. Då blev jag vansinnigt kissnödig! Jag stod där, längst fram, med mitt långa, blonda svall prytt med den vackraste av luciakronor, och guppade och knep och försökte verkligen hålla mig, men jag höll på att sprängas!

Mamma såg väl mitt guppande och förstod vad som pågick, så hon fick resa sig mitt under den andäktiga stunden i den fullsatta kyrkan, gå fram till mig och springa med mig genom hela altargången ut på kyrkogården där jag äntligen fick kissa.

Såhär i efterhand kan jag bara tycka att det var ganska gulligt, men just då minns jag att jag skämdes. Det gick dock över snart, jag var en lättsam liten tjej dåförtiden.

Tyvärr har jag inga bilder på detta, mer än i mitt minne.

Detta inlägg är lucka 12 i min bloggjulkalender.

Idag ska jag återigen djupdyka i mitt albumarkiv. Förbered er på superfärska bilder för nu ska jag räkna bild 8, 32, 48 och 80 bakifrån.

Bild nr. 8:

IMG_9599

Elli och Max mitt i pepparkaksbaket igår.

Bild nr. 32:

IMG_9570

Ellis bästis Artemis på vår balkong för någon vecka sedan.

Bild nr. 48:

IMG_9549

Här fotas jag av Elli en vanlig vardagskväll.

Bild nr. 80:

IMG_9511

Elli och jag inspireras av julen i Chanias butiker en lördag efter svenska skolan. Märk att hon gör kaninöron på sin… kanin.

Det årliga pepparkaksbaket arrangerades igår. Jag nöjde mig med att baka själv med barnen i år, det blir alltid sådan kaos när man bjuder in greker, hehe… Oftast är det jättekul, men jag kände för att mysbaka med mina två. Testade återigen ett nytt recept på deg, och återigen var jag inte riktigt nöjd. V gjorde dessutom kakorna lite för tjocka. Men jag har alltid gillat mjuk pepparkaka med än hård, så inte mig emot. Det jag inte gillade var att de blev så bleka.

Maximos bidrog väl med ungefär en kaka, resten lekte han med. Men han höll sig sysselsatt med att knåda och mjöla i över en timme, så inte mig emot. Elli åt nog upp halva sin ranson, och jag förstår henne, pepparkaksdeg är ju bland det godaste som finns!

pepparkaksbak.jpg

Jag minns när jag var liten och hörde vuxna säga att tiden går så fort. Det tyckte jag aldrig, den gick faktiskt väldigt långsamt. Ett år var nästan omätbart lång tid – det var den exakta tiden mellan mina födelsedagar.

Nu är jag där själv och det blir ju bara värre för varje år. Hur känns det egentligen när man är 50? Eller 70? Då måste ju ett år kännas som ett ögonblick, knappt. För ett år sedan var Elli just fyllda sex år, nu är hon en bit in på sitt sjunde år och jag häpnas över hennes utveckling. På detta år har hon lärt sig skriva och läsa på två språk, plussa, dra ifrån och till och med lite lätt multiplikation (vi lärde oss multiplikation i fyran och DÅ var det svårt!). Elli är inget småbarn längre och det känns så oerhört konstigt.

När man skaffar barn så tänker man sig själv som mamma till en bebis, på sin höjd ett småbarn, inte som en mamma till en hel, stor människa. Det var bara ett ögonblick sedan hon låg, liten och tillgiven, i min famn och ammade dagarna i ända, och nu pussas hon av killar på skolgården! Jag förundras över henne, min lilla skönhet till dotter, men det är en skräckblandad förtjusning att se henne växa upp till den fantastiska människa hon är och kommer att bli. Hon är verkligen fantastisk, jag är omåttligt stolt över henne! Jag vill ha henne nära för alltid.

Maximos har också tagit stora kliv framåt den senaste tiden, fas jag känner att han fortfarande befinner sig i småbarnskategorin, dock inte alls särskilt länge till… Från att alltid ha varit väldigt beroende av mig så börjar han göra saker på egen hand. Inatt vaknade han och gick på toa utan att ge ett pip ifrån sig – det har sannerligen ALDRIG hänt förr. Dels att han vaknade när han kände behovet, och dels att hantera situationen på egen hand mitt i svarta natten. Han börjar äntligen bli trygg. Jag får höra lovord om Maximos vart jag än vänder mig, att han är en mycket lugn och harmonisk kille, och väluppfostrad. Han är bra på att säga tack och varsågod och väntar alltid tåligt på sin tur. Det känns underbart att höra för det är inte riktigt så vi upplever honom här hemma, haha. Här är han lillprinsen som alltid vill att allt ska ske som han vill och när han vill.

Men så är det tiden, att det gick så snabbt! Svisch sa det bara också var småbarnsåren förbi. Jag sa, när jag fick Max, att han var mitt sista barn. Jag vet inte om det är en längtan tillbaka, eller om det bara är så att jag inte är redo att avsluta denna fas i mitt liv redan, men jag känner en tilltagande längtan efter ett till barn. Kanske är det den biologiska klockan som börjat ticka?

Jag menar på inget sätt att Elli och Max klarar sig själva nu, och att det roliga är över – tvärtom! Att vara mamma till självständiga små individer är mer givande än att ha småbarn, helt klart. Egentligen är den bästa tiden faktiskt nu. Men jag ser ju också hur de dansar iväg och jag vill förlänga tiden, och berika familjen ännu en gång.

Vi får väl se om och när, det kan ju vara värt att spara denna sista karamell ännu lite grann.

Detta inlägg är lucka 11 i min bloggjulkalender.

I år ska jag fira jul på ett helt nytt sätt. Jag ska vara kvar här hemma på Kreta, men i sällskap av min mamma! Mamma har aldrig förr firat jul här. Vi har inte gjort upp några planer direkt, men kommer väl att spendera julafton här hemma i lugn och ro, jag Aris, mamma och barnen. Kanske bjuder vi familjen på jullunch den 24:e och framåt eftermiddagen kör vi julklappsutdelning. Inget fancy, men hundra procent mysigt. Den 25:e äter vi jullunch hos Eleni eller Emmanuela, det blir säkert grillade fläskkotletter från egen gris.

Julveckan kommer att präglas av skratt, musik, tända ljus och massa, massa mys. Som det ska vara. Det blir fint.

IMAG0153-1-1

Här är jag hemma hos pappa förra julafton. Bästa julaftonen på många år! Kommer att sakna pappelutten i år.

Detta inlägg är lucka 10 i min bloggjulkalender.

Idag ska jag skriva om något jag drömmer om. Jösses, det finns så många saker.

Jag drömmer om att få resa med min familj, till en plats i solen där vi alla bara kan slappna av, njuta av lata dagar och varandras sällskap. Vi planerar en sådan till nästa år när hotellet är slutrenoverat och alla (Aris) kan ta sig tiden.

Jag drömmer också om kunna samla min kraft, min tid och mitt fokus så att jag kan skriva en bok. Jag vet bara inte hur det ska gå till.

Jag drömmer om att få bygga ett eget hus; om att resa ensam till en storstad och vandra genom gränder och andas annan luft; och jag drömmer om att få sitta i en hästsadel igen, galoppera på en strand eller över ett stort fält!

Jag drömmer om att lära mig spela piano, ta sånglektioner och ha mer musik i mitt liv, och jag skulle gärna testa paragliding!

Också drömmer jag om att få ge Elli och Max ett till syskon, det är en ganska ny längtan som växer sig starkare för varje månad. Vi får väl se om det blir så en vacker dag.

Jag kan nog fortsätta i en evighet… så länge det finns drömmar finns det liv.

Detta inlägg är lucka 9 i min bloggjulkalender.

Idag ska jag skriva om min favoritjullåt och det är svårt för jag har många. Jag älskar julen och julmusiken är helt klart en del av hela grejen. Min favoritkategori är såklart gamla jullåtar, sjungna av Ella Fitzgerald, Bing Crosby eller Mahalia Jackson. Det finns många underbara jullåtar, men väljer idag Have yourself a merry little Christmas med min älskling Ella, för att den beskriver min känsla av julen alldeles perfekt. En tid för mys, lättsamhet, glädje, juleljus och gemenskap.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.