Fick en kommentar med många fina frågor från Eva, så jag ger dem ett helt inlägg för sig. Efi och hennes Chasi kan jag prata om i timmar!

Ja, jag ser en liten Efi framför mig när jag är där uppe, ett glatt yrväder med en massa äldre syskon runt sig – och en lillebror, djur och dagar fyllda av såväl hårt arbete som lek och stoj. Visst var det här… Som liten tror jag inte hon badade, men på gamla dar åkte hon ner och plaskade då och då – det var ju så bra för hälsan! Men jag tror inte hon kunde simma. Efi var näst yngst bland de syskon som överlevde småbarnsåren. Hon hade ju ett syskon som dog i psd och ett som dog i någon sjuka i femårsåldern. Livet i Chasi var hårt på många sätt, fattigdomen var påträngande, men efter att ha känt Efi och ett flertal av hennes syskon, så måste livet ha tett sig ganska härligt på många sätt ändå, de är alla väldigt glada och varma människor.

Djur ska de ha haft massor av, mycket höns såklart, kaniner, getter, får, och kanske en åsna, fast det nämnde hon aldrig. Stallarna tar nästan upp mer plats än själva bodelen av huset.Bilden på innertaket av pinnar är från en spilta där antagligen höns eller får har bott.

I en stenugn bakade Efis mamma, Eleni, och äldre systrar ett tjugotal stora bröd varje söndag, de skulle räcka veckan ut. Det var ju en stor, hårt arbetande familj – många att föda. Jag minns att Efi ibland friterade ”tiganites” åt oss när vi kom förbi oanmälda, som är något som påminner om donuts, fast lite tyngre och flottigare. Hon berättade för mig om hur hennes mamma lovade just tiganites åt henne och hennes syskon som belöning efter arbetsdagen om vädret var dåligt ibland och det tog emot att gå ut och handplocka oliver (som de givetvis fick hjälpa till med). Då skuttade de alla lyckligt iväg mot träden, fyllda av förväntan om vilken fröjd som väntade på kvällen. Små, friterade degklumpar som man fick doppa i socker… Allt oftare slår det mig vilket överflöd vi lever i, jag blir nästan yr.

Olivträden som vi skördar från finns här i Paleochora, men visst finns det olivträd också uppe i Chasi. Det var faktiskt de som Aris ville åka och titta till och målet för vår utflykt. Inte mycket till oliver i år där uppe, men en hel del brasved att såga ner och frakta hit. Olivträden där uppe är jättestora! Där finns mandarinträd, apelsinträd, ett valnötsträd och massa annat gottis också. Och prunkande blommor! Det är verkligen fantastiskt!

stenugn.jpg

För några dagar sedan körde vi upp till Aris mammas barndomshem. hon växte upp i en bergsby kallad Chasi och huset hon delade med sina föräldrar och sju syskon står kvar, med många delar i original. Det är obebott idag, förutom en del av huset som en av Efis systrar inrett och besöker ibland.

Detta hus alltså, vilken fantastisk potential! Den enda anledningen till varför jag inte lobbar för en plan att en dag flytta dit är för att det tar en halvtimme att köra dit från Paleochora, och det ligger inte nära någonting – varken havet, skolor eller ens en matbutik. Jag älskar lugnet och tystnaden och är helt kär i platsen, men riktigt så avskilt vill jag inte bo, inte än i alla fall.

En annan som har fallit möjligen ännu hårdare för huset i Chasi är Elli. Hon var så lycklig över att få komma dit och dansade runt över ägorna och tyckte att allt var helt fantastiskt! Vi fick svära på att snart komma tillbaka, för annars hade hon inte satt sig i bilen när det var dags att åka hem. Jag sa att vi kunde köra upp en dag när mormor kommer, för jag är ganska säker på att också mamma kommer falla handlöst för Chasi. Hoppas bara jag hittar…

Oavsett så var det en härlig liten familjeutflykt, luften där uppe är verkligen något alla borde uppleva.

chasi.jpg

Brr!

Här sitter jag med långbyxor, strumpor och en tröja med ärmar som går nedanför armbågen. Vi vaknade upp till en annan miljö idag. Det blåser hårda nordanvindar och temperaturen har droppat ganska rejält. Barnen fick på sig dunvästar i morse och jag övergav min iskaffe för en rykande het.

För första gången i år känns det som att det nog blir en liten grekvinter så småningom, det är dags att rulla ut mattor i rummen och se till att vi har ved att elda med om det skulle behövas, även om jag tror att det lär dröja än ett tag.

På lördag kommer mammi, på måndag åker Aris till Gavdos och på tisdag är det nationaldag med parad och pilaffi. Jag vill sortera bort sommarkläder och sortera fram vinterkläder, och få ordning på barnens rum. Elli behöver en ny bokhylla, så även Max. På Max rum vill jag måla på väggen där klistermärken har suttit och slitits bort (och fått med sig all färg), och speglar och småhyllor behöver borras upp. Och mammas rum behöver städas…

Det blir en händelserik vecka! Men jag har lust och kraft, så det blir bara skoj!

Maxskola.jpg

På plats i förskolan i morse.

Jag minns när Elli var liten, och när Maximos var liten med för all del, när det fanns timmar som kändes så långa och tråkiga. Det är ju underbart att ha småbarn, men det finns verkligen stunder då man inte alls, alls, alls njuter. Då tiden känns plågsamt långsam och man inte vet vad man ska göra för att få den att gå. De är väldigt krävande fram tills de är 3 år ungefär, även om det dalar en aning mellan 2 och 3. Innan dess är det full rulle varje vaket ögonblick, och det är inte mycket de klarar själva. Om barnet vaknar klockan sju så vill det upp och hitta på grejer från det ögonblick de slår upp ögonen. Mat ska fixas och man ska lyckas mata, och sedan är det entertainment som gäller. Men vad gör man liksom med en ettochetthalvtåring vars intresse för en och samma sak slocknar inom loppet av cirka fem minuter? När man har läst en bok, klappat kaka och kollat på ett avsnitt av nåt pedagogiskt barnprogram så känner man för att slå sig ner i soffan och kanske låta barnet roa sig själv en stund… men icke. Om man inte aktiverar barnet och deltar i dess aktivitet blir det gnäll och missnöje. En promenad med vagnen är ofta ett säkert kort. Då stimuleras den lille av saker den ser och man själv får slappna av en stund. Tänk att det trodde man aldrig, att den dagliga motionen skulle vara avslappning… Sedan kommer man hem igen, och klockan är kanske 10. Man fixar lite mellanmål, matar och tvättar upp efter krigshärden efteråt. Man sätter sitt mätta barn på en säker plats med några av hens favoritleksaker och gör något så stimulerande som plockar i ordning i hemmet, hänger lite tvätt eller sminkar sig (!!!). Sedan har man inte så mycket mer att hitta på, man är redan ganska trött, men det är fortfarande 2 timmar till lunch och barnet är sugen på mer underhållning.

Så där ser det ut, dag efter dag, i en hemmagående småbarnsmammas liv. Visst njuter man av sitt barns sällskap, men det är också långtråkigt många gånger. Man räknar timmarna till ens lilla underverk ska sova middag så att man kan sparka av sig skorna och bara sitta ner en stund och bara glo – på vad som helst. När barnet vaknar och är rufsig och sängvarm och mjuk som en liten bomullstuss så är man som lyckligast – i hela livet. Så paradoxalt på något sätt.

MEN. Så kommer det sedan en tid, då man aldrig någonsin hinner räkna timmarna. Tvärtom! Nu för tiden har barnen förskola/skola, läxläsning, fritidsaktiviteter, kompisar de vill träffa och lekar de ägnar sig åt ihop i timtal, och själv känner jag mig fri att träffa folk lite hur och var som helst eftersom jag inte måste tajma sov- och mattider särskilt nitiskt längre, och inga blöjor, klädbyten eller flaskor behöver jag släpa med mig. Plötsligt hinner jag inte ens med allt jag hade önskat för att livet liksom går på högvarv. Jag blir inte väckt av morgonpigga småbarn längre utan får kämpa hårt både för att få dem i säng i tid och få dem att vakna utvilade på morgonen.

Skillnaden är enorm och det går så fort! Ibland saknar jag att ha en bebis, det är ju så fantastiskt mysigt – magiskt! – men det är i sanningens mycket roligare att ha barn som klarar grejer själva, som underhåller både sig själva och mig utan att jag måste vara den drivande, och som kommunicerar med mig på intelligent vis. Jag har aldrig tråkigt längre! Tvärtom är det svårt att hinna njuta av allt i den utsträckning jag hade velat. Nu för tiden går tiden från klockan sju på morgonen, då väckarklockan ringer, till klockan 20 på kvällen då jag nattar barnen så fort att jag inte hinner blinka. Kvällstimmarna ägnar jag åt dator/TV, pyssel eller kvalitetstid med Aris. Även denna tid går som tåget och vips så är klockan midnatt och jag känner pressen att gå och lägga mig för att vara på topp igen när morgonen gryr. Det finns liksom inte utrymme för trötthet.

Nu ska jag gå och byta ut Ellis tand under kudden mot en peng. Hennes min när hon vaknade i morse och förväntade sig en peng men bara hittade sin tand var väl kanske inte så tillfredsställande… Jag fick dra till med att älvan nog stannade hemma pga blåsigt väder. Lilla älsklingsElli är så godtrogen så hon köpte det direkt och i säkert tio minuter pratade hon om hur älvan nog ser ut, hur hon bor och hur godhjärtad hon är. Jag får INTE glömma andra natten i rad! Det känns som att tron på älvor och tomtar inte vara så länge till, måste ta vara på magin så länge den finns. I mitt liv kommer det att finnas magi så länge Elli finns, om någon faktiskt skulle kunna vara en liten älva på riktigt så är det hon.

God natt där ute!

frisrbarn.jpg

Duktiga frisörer är de också!

Jag har tre barndomsvänner, som än idag är mina absolut närmaste. De är så olika som tre kvinnor kan bli och jag är i min tur väldigt olik dem alla tre. En är fenomenal journalist på en tjejtidning och sanslös humorbloggare, en är fritänkande, frilansande cirkusartist och en är stencool kriminalvårdare (utan sajt)! När man har känt någon sedan tidig barndom, vilket för mig är fallet med såväl Johanna som Rebecka och Zalli, och sedan närt relationen genom hela livet, så blir dessa vänner som familj. Det finns inget som verkligen förvånar en om sina systrar och man känner att man alltid, alltid kan vända sig till dem, i glädje, sorg och svår kris.

Den brutala verkligheten är tyvärr att mina fina systrar alla bor långt härifrån, eller är det kanske snarare jag som bor långt bort från dem? Sak samma. Tack vare internet är det dock ganska enkelt att hålla god kontakt, även om jag såklart önskar att det fanns mycket mer tid att umgås.

Det största som hänt mig i mitt liv är såklart när jag har blivit mamma, det finns inget som kan mäta sig med den grejen. Zalli var lika snabb som jag och förra året fick Johanna sin gullEddie. I går fick jag reda på att sista systern ska få uppleva detta fantastiska och jag är så lycklig för hennes skull! Än en gång önskar jag så innerligt att vi fanns närmre varann…

Jag och Rebecka lekte alltid att vi var tvillingar när vi var små. Idag vore det svårare... <3

Jag och Rebecka lekte alltid att vi var tvillingar när vi var små. Idag vore det svårare… <3

Stor musikant, liten musikant och en långhårig katt!

Fick just ett moment, en mix av en tillbakablick från sommaren som gick, som var ganska tung på ett personligt plan, men hade tydliga ljusglimtar, och en längtan till nästa.

Att leva här har många fördelar och jag älskar denna plats på jorden, men små och större kulturskillnader, platsbegränsningen och det faktum att jag befinner mig så långt bort från hela min familj och mina närmaste vänner gör att det ibland känns ganska tufft – och stundvis ensamt. När man saknar den där förståelsen gällande grundläggande, kulturellt betingade frågor från medmänniskor, som är självklar när man är i den miljö man växte upp, så kan man känna sig förskräckligt ensam trots att människorna man har omkring sig älskar en.

Min vistelse i Sverige i somras var min bästa tid på väldigt länge, år 2014 innan dess var ett år fullt med privata utmaningar och motgångar.  Vädret i Sverige var svalt, soligt och helt perfekt, och jag fick en väl avvägd balans mellan underbar natur och riktigt slapphäng ute hos pappa, och lite mer stadsaktiviteter och oslagbart mammamys i Malmö. Elli fick gå i cirkusskola och båda barnen fick så mycket fin uppmärksamhet. Vi fick träffa min bror och mina brorsbarn från Bolivia, min finafina släkt och jag fick njuta av alla mina tre närmsta barndomsvänners sällskap – om än i alldeles för snål kvantitet. Det är så svårt att hinna få tillräckligt mycket av allt, men man får vara glad för det man hinner. När jag reser hem sådär, särskilt när folk har semester, så får vi det allra bästa som Sverige har att erbjuda och det är väldigt lätt att bli nostalgisk i efterhand.

Så mitt moment är en längtan till nästa sommar, när vi får upprepa den som just gick. Jag älskar att bo här, men hade jag inte haft mina resor tillbaks till rötterna varje år så hade livet förlorat sin glans.

mammaelli.jpg

  pappamax.jpg

boo.jpg

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.