Hösten har kommit till Paleochora, det gick verkligen över en natt. Nu är ju den kretenska hösten långt från samma typ av höst som Sverige bjuder på, men samma känsla bosätter sig i själen. Ni vet den där känslan av lugn och nyfödd, harmonisk kreativitet när man vill organisera, planera och stabilisera tempot. Åtminstone blir det så för mig.

Jag saknar de brinnande lövträden, olivträden byter inte färg om hösten. Men luften har krispat till sig och det är så skönt att andas. Det är hur mysigt som helst att ta på sig en långärmad tröja om kvällen, bädda sängen med täcke och kunna gå ut och springa en runda utan att bokstavligt talat smälta bort.

Den kretenska hösten bjuder på temperaturer mellan 20 och 28 grader, vilket jag ju vet mer liknar svensk sommar än höst, men det är vad det är. Hösten är helt klart min favoritårstid här. Vintern är ganska dyster och sommaren är ju härlig med i mesta laget. Även våren är mycket speciell och hade delat förstaplatsen med hösten om det inte var så kallt i vattnet. Charmen med den kretenska hösten är ju att det är den bästa badsäsongen, vattnet är aldrig så varmt som i september samtidigt som man faktiskt kan ligga på stranden ett tag utan att drabbas av solsting och värmeslag. Vi badar ofta långt in i oktober och vissa år även i november. Lyx.

Barnen är i förskola/skola och i år har det slagit mig hårt i huvudet vilket genomruttet skolsystem som finns här. Jag har blivit riktigt ledsen faktiskt, och lider med mina barn som kommer att tvingas genomlida denna skola hela sin barndom. Man lär sig väldigt lite, samtidigt som pressen på de små barnen är extremt hård från början. Jag överdriver inte när jag säger att Elli läser läxor minst 2 timmar varje dag – läxor som bjuder på ”kunskap” som håller en dag eller två. Hon får ful pott på allt, men det är klassisk papegojinlärning. Idag minns hon inte vad hon ”lärde sig” förra veckan. Så stor insats för så lite vinst. Det är fruktansvärt. Lek, musik och konstnärliga uttryck har ingen roll alls i skolan här, inte konstigt att de små barnen blir modfällda och tappar motivationen från första klass.

När barnen har lektioner är jag hemma vid datorn och jobbar, men inspirationen tryter. Jag hade mycket hellre stickat halsdukar, lagt mosaik, målat om mina väggar och sytt kaftaner än skrivit sökmotoroptimerade texter om allt från bilverkstäder till Turning Torsos konferenslokaler.

I helgen vankas två barnkalas, ett gemensamt släktkalas på lördag och ett prinsessparty för Elli och hennes vänner på söndag. Det blir intensivt, men skoj! Mina små skatter sluter ännu ett år och träder in i nästa. Livet går obönhörligt framåt på gott och ont. En av väldigt få absoluta sanningar i mitt liv är kärleken till Elli och Max, och som den ska firas!

Barnen2014.jpg

I morgon kväll styr jag och barnen kosan mot Malmö. Det känns som att jag har längtat länge nu och nu, när jag kan säga att vi åker imorgon, så stillas min längtan. Det ska bli så roligt att få träffa släkt och vänner, andas lite nordisk luft och se barnen i mina rötters hemland. Jag ser fram emot allt, till och med själva resan, för det är första gången sedan Elli föddes som jag känner att det blir lätt att resa. Båda barnen går själva, kan hjälpa till att bära och hålla grejer, och de riskerar inte längre att springa åt motsatt håll i pressade lägen. Gnäll och gråt kan förstås förekomma, men kan också hanteras snabbt och effektivt. Jag tror att det blir jätte roligt att resa denna gång. Barnen är superladdade över att flyga, framför allt Maximos.

Eftersom vi lämnar Paleochora vid 18-tiden så kommer Max ganska säkert att sova hela bilresan till Chania, och då slipper vi förhoppningsvis kräkfest. På flygplatsen får de springa av sig och på flygresan kan de sedan sitta lugn och kolla film eller spela spel på laptopen/iPaden. Jag ser till och med framför mig hur jag kan läsa en bok på flyget (!). Vi får väl se hur det går, jag utvärderar sedan.

På Kastrup vid ankomsten runt 00.30, står mamma och välkomnar oss, kram kalas följd av en snabb tågresa över bron, och sedan en liten taxitur på fem minuter hem till mamma. Väl hemma hos mamma hoppas jag att vi kan somna fort…

Väderleksrapporten visar dåligt väder på onsdag, så vi tar en lugn hemmamorgon och kanske en tur till barnens favoritlekland över eftermiddagen. De ska få leka med sina kusiner som kommit från Bolivia över sommaren, och jag ska få krama mina bröder. Det ska bli så fint!

 

Denna sommar är lite hattig. Jag har ju jobb som vanligt, men Elli har sommarlov. Maximos går däremot på förskolan som vanligt hela juli ut. Detta innebär förstås att Elli hamnar lite i kläm.

Många dagar hämtar Aris farbror upp Elli, hans dotter – och därmed Ellis faster – är jämnårig med Elli och de är bästa vänner. Med dem spenderar Elli många förmiddagar på stranden.

Övriga dagar är hon här hemma med mig. Men jag har förbjudit TV-tittande på förmiddagarna och hon måste försöka låta bli att prata med mig om det inte är något viktigt. Hon lär sig alltså att roa sig själv. Det kändes brutalt i början, de första dagarna satt hon i timtal i soffan och suckade av uttråkning och det hade varit så lätt att låta henne se på TV, som hon ville. Men jag vill så gärna att hon ska odla sin kreativitet och fantasi, som hon egentligen har så mycket av.

Nu är det lättare. Idag är hon hemma och har hittills:

  • Fixat och ätit frukost själv
  • Lagt en pärlplatta
  • Lekt med sina favoritnallar en lång stund
  • Pratat i telefon med sin bästis som är på sjukhuset (inget allvarligt)
  • Lekt mer med sina favoritnallar (hon gör det just nu)

Det är högljudda lekar där Elli spelar alla roller och det är ljuvligt att betrakta hennes inlevelse. Jag minns mina egna sådana lekar, hur jag gick in i rollerna som om de var helt verkliga.

Jag är glad att jag införde TV-förbudet redan från början, för nu kommer lekarna naturligt.

På eftermiddagen, under siestatimmarna, när vissa i familjen (det varierar vem) sover middag, tillåter jag en film, och då uppskattar hon ju den stunden så mycket mer också – och väljer sin film med omsorg.

Jag läste någonstans att uttråkning är brist på kreativitet och det är väldigt skönt att se att min lilla tjejs kreativitet snabbt dödade uttråkningen.

Jag har inte haft normal menscykel särskilt mycket i mitt liv eftersom jag alltid ätit hormonbaserade preventivmedel – eller varit gravid/ammat. När man äter p-piller får man inte ägglossning och mensen som kommer är artificiell. Men så bytte jag preventivmetod i början av året. Jag hade fyllt 30 och har dessutom anlag för blodproppar, jag har också alltid upplevt att det är himla jobbigt att komma ihåg den dagliga tabletten och dragits med ångest ganska ofta över eventuella graviditeter efter att ha glömt/varit magsjuk etc. Så på eget bevåg, trots att min gynekolog tyckte att jag gott kunde äta p-piller i tio år till, så bestämde jag mig för att det var dags att byta. Efter bytet fick jag en normal cykel för första gången i mitt liv, om man inte räknar de sena tonåren, då det mesta ändå är ur balans.

Det här med PMS – premenstruella spänningar – begreppet som inkluderar allt från svullen mage till mag- och ryggsmärtor och känslor av ångest, nedstämdhet och irritation – MED MERA – var något jag inte hade något personlig uppfattning kring. Det är ett begrepp som används mycket i förbifarten, och det är väldigt abstrakt för den som inte upplevt det själv. Eftersom det är ett kvinnoproblem till 100 %, och eftersom inte ens alla kvinnor upplever PMS-besvär, så finns det nog en generellt låg förståelse för alla de stackare som dras med det.

När jag återfick en normal cykel så slogs jag hårt av PMS, och det tog flera månader innan jag kopplade ihop min månatliga depression med just hormon-o-balansen. För varje månad som gick blev det dessutom värre. Veckan innan mens förvandlades jag från en normal människa till en deprimerad, ilsken, superledsen, överkänslig, oinspirerad, håglös, orkeslös, negativ, elak och riktigt obehaglig människa. Visst led mina stackars barn av detta – och min man utsattes för aggressiva påhopp titt som tätt, men den som har lidit mest är jag själv. Främst för att jag inte har fattat varför jag har mått så himla dåligt. När man som vanlig, normalglad person plötsligt drabbas av uttömd livslust så gör det fruktansvärt ont inuti. Depression är vidrigt och detta är det närmsta jag kommit denna sjukdom i mitt liv. Korta, intensiva perioder av djup depression. Så fort mensen kommit sedan så har de vidriga symptomen släppt.

När jag till slut kopplade pusselbitarna så blev jag jättearg. Varför ska vi ha det såhär? Det är hemskt! Jag gjorde en massa research på nätet efter saker som kanske skulle kunna hjälpa och nu tar jag sedan två månader tillbaka tillskott av magnesium, Omega-3, järn och några andra vitaminer och mineraler dagligen – och till min stora lättnad så har det verkligen hjälpt. Denna månad var PMS:en mild, några dagar av lätt irriterat sinnelag bara. Dessutom har själva mensen blivit mycket mindre, från att ha varit riklig (milt sagt), till att vara normal. Knappt någon menssmärta heller. Att det fysiska också förbättrats stöder mig i att det inte kan handla om placeboeffekt.

En annan sak, som jag glömde nämna, är ägglossningen. Den har jag ju inte upplevt så ofta under de senaste tio åren, men nu kom den tillbaka med full styrka. Två veckor innan mensen släpper ägget och det har jag känt under flera dagars tid med svullnad, ömhet och hugg i livmodertrakten. Även detta mildrades mycket efter att jag började med mina tillskott.

PMS bör tas på allvar och inte skrattas bort, som jag ofta har känt att det gjort. Att skoja om ”kvinnans månatliga hysteriska period” är inte heller roligt, för ingen kvinna kan se något roligt i att må sådär – så OFTA!

Av fyra veckor per månad hade jag ett problem eller ett annat under mer än halva tiden – ägglossning, PMS, mens. Det är inte okej att en kvinna bara ska kunna känna sig fri, lätt och harmonisk en dryg vecka i månaden. Alla är vi olika och för olika personer hjälper kanske olika saker, men jag kan verkligen rekommendera ovan nämnda tillskott. Nu vet jag ju inte vad det är som har hjälpt egentligen, men jag har en känsla av att det kan vara magnesiumet.

Detta kanske verkar vara i personligaste laget, men jag ser det inte så. Jag ser det snarare som något väldigt vanligt, som det pratas allt för lite om i öppna forum. Jag tycker inte att det är det minsta pinsamt eller tabu att snacka om PMS, bara märkligt att det inte nämns mer än det gör.

Jag älskar vardagar. Rutin och lugn. Helgerna är också härliga, men helt rutinlösa och betydligt mer högljudda, vimsiga och med krav på aktiviteter. Nu på sommaren är det såklart stranden som gäller för oss på helgerna, men eftersom bara jag tar mig ledigt då så är det jag som får smörja kroppar, organisera, packa, släpa, jaga, leka, smörja igen, huta åt om någon slåss och se till att alla dricker lite vatten då och då. Det är knappast avslappnande, även om det förstås mest är roligt – om man inte har PMS, mens eller ägglossning (vilket man med lite otur har tre helger av fyra per månad. Men nu ska vi inte gnälla över sånt där.

Vardagar vaknar jag och Max någon gång mellan 06:30-07:30. Hur det ser ut på morgonen varierar lite, om jag vaknar först och tidigt kanske jag jobbar en stund innan jag väcker Max, annars är det han som väcker mig. Vi klär oss och äter frukost och åker sedan till förskolan. När jag kommer hem sedan jobbar jag. Tre vardagar i veckan ska Elli till simskola och då får jag väcka henne vid 08:15 – så de dagarna blir morgonbestyren väldigt utspridda. Klockan 09 börjar simskolan som varar en timme. Den timmen brukar jag yoga och inte förrän efter klockan 10 kan jag sätta igång med min jobbdag på riktigt. Man skulle kunna bli väldigt frustrerad över detta, men det handlar bara om inställning. Morgonmys med barn och yoga är väldigt högt upp på min priolista, så ibland går jag alltså istället upp en timme tidigare – när alla sover – och jobbar loss, så att jag kan yoga senare utan stress.

Mellan kl. 10-14 har jag min lugna tid. Då sitter jag vid datorn och skriver, dricker kaffe och har det väldigt rofyllt. Som jag älskar ljudet av tystnad, ni vet det där högljudda tystnaden, som inte är tyst alls, men som består av ljud som jag inte behöver ta något ansvar för – vind, cikador, bonden som tar hand om sina getter, getternas bräkande, kattens mjuka dunsar när hon då och då hoppar upp eller ner från soffan… Ro.

Men nu är det hög tid att väcka simflickan som ska göras redo, för stranden för simskolan i Paleochora hålls givetvis där.

Jag var nästan 24 när jag fick Elli, mitt första barn, och nästan 27 när jag fick Maximos. Det gick i ett kör för precis när Elli gick över treårsgränsen – vilken jag tycker är magisk för hur mycket lättare det är att umgås med sitt barn – så kom ju Maximos, som var väldigt krävande med kolik, reflux och en intensitet som heter duga.

Nu närmar sig Maximos fyraårsdagen, och Elli blir sju dagen efter. Livet ser plötsligt helt annorlunda ut igen och jag stortrivs verkligen. Innan Maximos nådde treårsgränsen var det ganska tufft och jag kände mig aldrig tillräcklig. Jag upplevde ofta att jag gjorde fel mot någon och att allt handlade om att överleva dagen. Det är svårt att älska sig själv när man inte känner att man ger sina barn precis allt man tycker att de förtjänar.

Jag är en person med ganska mycket behov av tid för stillhet, reflektion, lugn och att vara själv – ingen social typ egentligen, även om jag såklart älskar att umgås med riktigt nära vänner och familj. När man har ett litet barn så försvinner allt ovan nämnt och givetvis vägs det upp av lyckan och kärleken över och gentemot barnet – massa gånger om! – men det tröttar också ut en. Ens egen person slutar ju inte upp att vara bara för att man skapar ett nytt liv.

Första månaderna är man så uppslukad av sitt nya lilla mirakel, och har man tur hinner man hämta andan en del mellan vakenstunderna, men när barnet närmar sig ettårsåldern, eller när det går igenom en jobbig fas, då sätts man på prov. Tålamod, karaktär och konsekvens testas. Faller man för cheap tricks att muta eller hota sina barn lugna, eller bulldozrar man sig igenom jobbiga konfrontationer (de är många!)? Hur mycket höjer man rösten egentligen och får man ibland fullständiga freakouts där man skriker sig röd i ansiktet (för att såklart ångra sig bittert efteråt)? Det är lätt att veta hur man ska göra, men i hettan är det inte alltid så lätt att leva upp till. Man får göra sitt bästa och förlåta sig själv – barnen gör ju faktiskt det.

Kärleken till barnen går inte att sätta ord på, den fyller varenda cell av ens kropp och själ. Man skulle ta en kula för sitt barn at any given moment. Men det betyder inte att det alltid är lekande lätt.

Jag är ibland sugen på att skaffa fler, de är ju en sådan otrolig, obeskrivbar, omätbar rikedom. Tänk ännu en sådan skatt, ännu ett litet ansikte, en person med egen urkraft, intensitet och personlighet. Jag blir rörd av tanken, nästan gråtig.

Men så tänker jag också på mig själv, och de två små liv jag redan har skapat. Jag tänker på hur mycket av mig vi tre faktiskt förtjänar. Jag vill inte vara otillräcklig och för första gången på många år känner jag nu att jag har någorlunda kontroll, jag räcker äntligen till.

Så varje gång det där babysuget kommer så tar jag mig nära Elli och Max, jag går in i deras lek, kramar dem och pratar med dem, och då känner jag mig fullständig igen. Vi är en liten, men tight familj, ingen som får dingla i vinden. Det är nog trots allt bäst så – och girighet är ju faktiskt en dödssynd.

Syskonkarlek.jpg

De har dessutom blivit riktigt goda vänner och leker ofta och mycket med varann, olikheter till trots – som yin och yang.

Under de åtta år jag bott här på Kreta, som ju är en av Europas sydligaste punkter, så har jag levt utan A/C. Förra året skaffade vi A/C till sovrummet och det var ju skönt under den hetaste tiden, men den verkligt olidliga hettan pågår ju mitt på dagen, från juni till september, när vi i stort sett bara befinner oss på nedanvåningen. Vi pratar alltså om inomhustemperaturer på över 30 grader, ofta närmre 35, trots att alla viktiga gardiner dras för och vädring sker på korrekt vis.

Varje sommar njuter vi av sol och bad, men många timmar om dagen har också gått åt till att däsa i soffa eller säng under dygnets hetaste timmar – det är verkligen inte konstigt att ”siesta” är ett så befäst begrepp i Medelhavsländerna. När man blir så varm slutar kroppen fungera som den ska – och hjärnan inte minst. Förra sommaren jobbade jag i sovrummet, i sängen med min laptop, och fick såklart ont både här och var efter ett tag – men det var ju enda stället vi hade A/C.

Så i år då. Nu har vi skaffat en A/C till nedervåningen (kök, vardagsrum) där jag har min vanliga arbetsplats, där vi kollar på TV, där barnen leker och där vi äter och lagar mat. Mitt liv har förändrats fullständigt! Jag kan gå påklädd hemma, göra saker, leka med barnen, arbeta, you name it – utan att mattas ut efter två minuter. Hela dagen är jag aktiv och bekväm, trots att vi är mitt uppe i sommaren, och jag slipper gå omkring med svettklibbig kropp hela tiden.

I love it!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.